Hur stötta mina barn mot"våldsamma" barn

Jag har hört flera ge det rådet. Så det ska vi absolut öva på.

min son är nämligen en av de "våldsamma", han tar för sig, tar plats och tar det han vill ha...Han har NU 2.5 år gammal mött en jämlik, annars har han tom satt 10 åringar på plats..Jämliken är en lika gammal flicka på dagis som blivit upptuffad av sin pappa, hon säger ifrån när min son gör övertramp och han säger ifrån när hon gör övertramp...De är "bästisar" pga detta

det är nog det de behöver...någon som kan säga ifrån.

det måste kännas tufft ibland med en "ångvält" som får skulden för allt, kan jag tänka? precis som för oss med barn som blir överkörda.

Fast i just hennes fall var det oftast de äldre grabbarna som slogs.
Nu har de ju blivit lite äldre, men det händer ganska fta fortfarande att hon får sig nån smäll eller knuff.

Och det ÄR skitsvårt när man som föräldrar ser olika på saker. En del tycker att "äsch, ungar slåss, sånt händer", medan andra tycker att "jaja, alla har del i det. Aldrig bara ens fel", och en del tycker att det är jättejobbigt att deras barn slåss, men vet inte hur de ska hantera det.

Och jag fullkomligt avskyr när folk säger att "men pojkar är såna, de slåss...det går över". Ok, vid vilken ålder slutar det vara ok att slåss? 10? 17? 34?

Det som gör mig mest ledsen är ex när min dotter blir slagen och blir ledsen för att det gör ont och båda barnen får skäll av det andra barnets föräldrar. Det känns som att det blir dubbel bestraffning för hennes del. Först kränkningen i att få stryk, och sen få skäll för att man gråter över smärtan?!

Sen är naturligtvis min dotter inte alltid oskyldig. Självklart inte! Hon kan säkert reta gallfeber på en del kan jag tro.

Men...Det är väl klart att man vill att sitt barn ska lära sig att försvara sig. Verbalt iallafall. Vi talar om för vår dotter hela tiden att hon ska säga "sluta" och "stopp". Men hjälper inte det så tror inte jag på det där med att slå tillbaka.

Men du som förälder säger väl också åt ditt barn om han inte är snäll mot andra?!

ja men gud ja, visst kan det blir jobbig! Folk på öppna förskolan tittar med medlidande på mig osv men helt ärligt hellre en kille som tar för sig en att han blir överkörd... Skönast skulle ju vara en balans (vi har börjat hitta de nu med hjälp av eskimokids fiskolja

Varför garvar du? Sätter ni inte stopp och lär er son att han kan få uppmärksamhet utan att slåss kommer det ju leda till stora svårigheter för din son.

fast samtidigt kommer jag aldrig att ignorera mina barn när de söker tröst och stöd. man kan samtidigt prata med barnen om att gå tillbaka och leka och säga nej och stopp när de inte tycker om situationen längre. mina barn är långt ifrån hönsiga, och det tror jag fullt och fast beror på att de inte känner sig ensamma i en jobbig situation.

Självklart?!

Vart står det någonstans att jag INTE försöker få stopp på honom? Läser du vidare kan du ser att processen till ett lugnare barn är en bra bit på väg.

ja alla barn är olika, min son är extremt social och söker kontakt med alla barn omkring sig, han har ju lugnat sig nu men för ett par månader sen handlade allt om att slåss, puttas osv. Inte roligt alls.

Vi har valt att inte "hönsa", om min son ramlar och slår sig vill jag veta om det är äkta tårar eller "hela tiden tårar". Dvs, jag har inte suttit och kramat och pussat 1 timme på honom efter varje gång han slagit lilltån. Jag tycker det är viktigt att kunna försvara sig och säga ifrån om ngn jävlas. Tyvrr har detta resulterat i att min son ofta fick skuld när han var oskyldig..

jag förstår inte varför så många tycker det är svårt att säga till andras barn? det är jättebra om man gör det och de får veta att de gör fel

Ett av våra barn fick knuffar och puffar under flera år av ett annat barn. Jäkelskap om och om igen.
När han var 6år fick han nog. Gav tillbaka med en riktig käftsmäll så blodet rann.
Det andra barnet blev riktigt paff då ingen vågat ge tillbaka förut. Faktum är att det barnet inte rört något barn efter detta.
Jag kan inte säga till mitt barn att det var fel. Någonstans måste gränsen gå för hur mycket de ska tåla.

det spelar väl ändå ingen roll av vilken anledning de söker tröst och närhet? även om jag vet att skadan är inbillad så blåser jag och pussar. de kommer till mig av någon anledning, och sen spelar det mindre roll om det är för att de har ont eller behöver lite kramar och kärlek.
mina barn är också väldigt framåt och sociala, utan att de slåss. och jag har "hönsat" dom som du kallar det. så inte är det en lösning att ignorera när de behöver tröst.

Jag har lite större barn och valt att inte "hönsa".
Man kan ge kärlek och omtänke ändå vid det specifika tillfället UTAN att lägga fokus på krokodiltårarna.

Eftersom samtliga barn i vår umgängeskrets nu har blivit stora barn ser man en jättestorskillnad just innom detta område. De barn vars föräldrar snabbt varit framme och "blåst upp" situationen (trösta) är riktiga gnällspikar nu. De skvallrar om ALLT och har svårt att förstå varför andra vuxna inte gör någon stor sak av situationen. känner sig orättvist behandlad och blir stött och lite ledsen.

De barn som inte har haft föräldrar som blåst upp, de rester sig och fortsätter skrattande leken som om ingenting har hänt.
Tittar många gånger även lite snett på "gnällspiken" (som då känner sig ännu mer orättvist behandlad) 

Att förstora upp och överdriva saker tror jag inte ett dugg på. Det fungerar säkert bra när barnen är små men kan nog mindre bra långsiktigt.
Jag tycker att man som förälder är skyldig sitt barn att vara rak och ärlig. Det är man inte om man gör en höna av en fjäder. Alla "skador" är inte något märkvärdigt och då ska inte föräldern visa för barnet att det var en jättegrej som hände. Det är ju inte sant. Det är överdrift.

Men alla föräldrar har valmöjligheten att uppfostra sina barn som man vill. Alla föräldrar formar sina barn dit man vill.
Det viktiga tycker jag är att man ser barnuppfostran i ett längre perspektiv och inte bara vad som sker här och nu. Allt vi gör och allt vi lär påverkar våra barn - alltid.
Och så länge föräldrarna inte suckar, pustar och gnäller över hur barnet sen är och hur det fungerar så är den linje man valt helt okej.
Men när man hör föräldrar som då ex. har "hönsat" med barnen när de varit små och beklagar sig över hur jobbigt barnet är när det sen har gått några år tycker jag är tvärfel! För det är inte barnets fel.  

men vad läser du in i det? om du tror att jag direkt springer och skriker och grinar med mina barn när de gör sig illa så har du totalt fel. när mina barn gör sig illa så kommer de till mig, jag plockar upp dom och ger dom en kram, blåser och pussar. sen säger jag att det är bra och sätter ner dom igen.
ser jag ett felbeteende mellan mitt barn och någon annans så går jag och bryter om jag ser att barnen själva inte kan hantera situationen. och ja, jag pratar allvarligt med barnen om det som hänt. ju äldre de blir desto bättre blir de själva på att hantera en situation, men som i mitt fall har jag en tjej som blir ett nu, hon kan inte alls hantera slag eller bett. hon har just lärt sig gå. och så har jag en 2,5åring som till viss del kan hantera jobbiga situationer. han går ifrån något han inte gillar, och säger nej när han inte vill eller någon behandlar honom illa. om han har blivit biten så grinar han. helt förståeligt. när han blir äldre kommer han inte göra det. allt jag hoppas då är att jag gett honom såpass bra värderingar att han fortsätter gå ifrån en dålig situation, istället för att ge sig in i ett regelrätt bråk.

Hej TS. Gud vad jobbigt det låter med alla barn som slåss och puttas. Det låter faktiskt inte helt normalt. De barn som min 2-åring har som "kompisar" håller inte alls på så trots att de går på dagis allihop. Det är både pojkar o flickor. Eller, det finns EN flicka i umgängeskretsen som ska puttas och slåss lite men då säger vi faktiskt till henne.

Jag väljer att fokusera på de barn som slåss hela tiden: har de nåt problem eller hur har de blivit så sjukt våldsamma och aggressvia? Hur är deras föräldrar? vilken sorts uppfosrtan får de? får de mkt kärlek eller skiter deras föräldrar i dem? har de rent av nån diagnos? det är dina barn som är normala, inte de andra.

Jag tror på att alltid bekräfta barnens känslor - man ska aldrig bli skuldbelagd för att man blir ledsen för att man blir knuffad eller slagen! Jag tror att det är väldigt nyttigt för den som slår också att få se konsekvensen av handlingen - kompisen blir ledsen!
Sedan tycker jag absolut att man kan stötta känsliga barn i att säga ifrån - det första steget är ju att som förälder eller pedagog visa barnet att det inte är ok att någon slår det och att man kan säga ifrån vänligt, men tydligt och bestämt.
Sedan är det bra att ge barnen redskap att själva säga ifrån och hålla på sina gränser - det är jättebra att träna på att sätta upp handen och tydligt säga nej eller stopp eller jag vill inte.
När de blir äldre så måste de få möjligheten att klara upp konflikter själva men det betyder inte att man inte ska finnas till hands och stötta upp och jag tycker absolut att man ska hjälpa till om någon ber om hjälp. (genom att "skvallra" eller bli ledseneller hur man nu ber om hjälp)

Barn som är mer fysiska och som går på som ångvältar måste ju också få en massa stöttning i att läsa andras signaler och sätta sig in i hur det känns för någon annan - minst lika viktigt det!

Jag är förskollärare och tycker om att jobba med de små ångvältarna och jag tror mycket på att även lyfta fram deras känslighet och mjuka sidor.

Jag skulle aldrig säga åt ett barn att slå tillbaka - även om det skulle vara effektivt så ger det ett väldigt konstigt dubbelt budskap till barnen att ibland är det ok att slå.
Och - det är ett väldigt stort ansvar man lägger på barnet att avgöra när det är ok att slå tillbaka. Många barn som fått den uppmaningen av föräldrarna slår även till om de råkar få en knuff i en trång hall eller om ett väldigt litet barn kommer åt dem - de kan inte avgöra när och hur det ska använda rådet - så nej, det skulle jag aldrig rekommendera!

Bryr mig inte om de pucklar på varandra då och då. Det är bara nyttigt för barnen! Man lär sig av sina misstag.