exet forstor vart liv
Hej!
Min man har barn sen en tidigare relation (den minsta ar 10), och hans ex har aldrig accepterat var relation (som nu pagatt i 4.5 ar, vi har bott ihop i 4). Tyvarr sa var det sa att han lamnade henne forst nar vi traffats, da han som han uttrycker det hade stannat lange 'for barnens skull'. Hon har allt sedan separationen sett sig som ett 'vi' med barnen och aterkommer hela tiden till hur hemskt det var att han lamnade 'dem', ett synsatt som naturligtvis forts over till barnen. Vi bor ca: tio timmar med bil fran dar barnen bor med sin mamma, vilket innebar att han inte kan traffa dem sa ofta, men har i ovrigt en valdigt nara och fin relation med dem och pratar ofta i telefon. De kommer till oss pa nastan alla skollov, vi aker pa semester tillsammans, och han aker dit pa kortare turer ganska regelbundet.
Jag och min man har planerat att skaffa barn i tre ars tid nu. Under lika lang tid har hans ex bedrivit en kampanj for att detta inte ska ske. Framst med overtalningsmetoden, ofta refererande till att barnen inte vill det, att han kommer glomma bort sina tidigare barn etc, men har ocksa havt ur sig saker som att han inte langre ar valkommen att halsa pa sina barn om han skulle ha barn med mig. Till saken hor att min man steriliserade sig efter att deras barn fotts (enligt honom efter hennes patryckningar, i vilket fall som helst ett stort misstag), vilket har lett till att vi haft stora problem i vara forsok att bilda var familj. Bade exet och barnen fick dock av misstag veta att vi planerade barn ganska tidigt. For ett ar sedan var jag gravid men fick abortera pga missbildningar, vilket de ocksa alla vet om. Som du fortstar ar detta kapitel en valdigt kanslig och smartsam historia. Trots detta fortsatter hennes patryckningar, hon ringer for att tala om att barnen trott att jag var gravid nar de var med oss (vilket inte var sant) och att de inte skulle valkomna det om det vore fallet for att de inte ar 'redo'.
Det kanns dessutom som barnen agerar 'spioner' i vart hem, vilket inte alls ar bra for min relation med dem eller min relation till min man heller. Det blir en helt omojlig situation da hon (och darigenom barnen) inte accepterar var relation och vart liv. Den enda losning jag ser ar att alla accepterar varann och forsoker samarbeta bast det gar efter vad vi nu har som situation, det ar ju trots allt en realitet. Hon tycks tro att om hon lyckas gora vart liv tillrackligt javligt sa kommer var relation inte halla, och han kommer flytta narmare och koncentrera sig totalt pa deras barn. Hon tror salunda att hon gor en god garning for barnen genom att ar efter ar vagra att erkanna att min man och jag nu har ett liv. Jag tror tvartom att barnen behover hjalp att fortsta och acceptera situationen som den ar och lara sig att se det positiva som trots allt kan komma ut av den. Jag kan forsta att det ar svart att vara sjalv storre delen av tiden med barnen, men det ar tyvarr inget alternativ for oss att bo dar de bor, jag skulle aldrig kunna fa jobb dar pga flera anledningar, och min man har inte heller nagon anknytning dit forutom barnen da (det ar hon som kommer darifran och darfor de bodde dar).
Jag vet inte hur jag ska hantera denna ohallbara situation - stort tack for all hjalp och rad och tips som ni kan ha!
