Vågar ni klaga?

Ja, det där "så är det att ha barn" kommer gärna från vänner som fick barn i 20-årsåldern och nu har vuxna och, i bland, redan utflyttade barn. Men nog kan det vara en viss skillnad på hur man klarar många sömnlösa nätter vid 22 jämfört med när man är 42. De flesta skulle inte neka till det när det gäller att gå ut och festa mycket på nätterna.

Har en väninna som gärna häver ur sig såna kommentarer. Känns lite åt det taskiga hållet faktiskt, men tror att det ligger lite avundsjuka bakom för jag VET att hon längtar efter en liten igen. Hon är ensamstående med ett större barn (som hon haft en mkt tung småbarnstid med) och hon börjar dessutom nosa på klimakteriet, därför kniper jag igen.

Vissa människor saknar förmåga att leva sig in i andras situationer. Tråkigt men sant. Ta det inte personligt. Skulle inte förvåna mej om det kanske ligger avundsjuka bakom.

känns ju som dom m  taskiga kommentarer kanske inte är de närmsta vännerna och då kan man "bjuda" på en liten vit lögn för att inte servera dom svaren dom förväntar sig. tråkigt bara att det ska behöva vara så, man har väl rätt att vara trött oavsett ålder - för man är väl lika lycklig och välplanerad för det. kanske är det så att många av dessa kommentarer kommer från kvinnor som försöker övertyga sig själv - de kanske står i valet och kvalet? sen kan det ju vara så att dom faktiskt inte förstår ens val, men kanske skulle hålla inne m sådana kommentarer

Fick mitt enda barn när jag var 38 år (nästan 39) & har aldrig i hela mitt liv varit så trött som första året. Det går ju inte att föreställa sig!!! ;) Men min man som är 15 år yngre, just fyllda 24 då dottern föddes, sa precis samma sak! Märkligt om det bara hade med ålder att göra. Jättetråkigt att få såna kommentarer som du för såklart kan man behöva ventiliera att man är trött ibland eller att underbara saker kan vara jobbiga. Försök vara en gås som vattnet rinner av.

Sen kan man ju ibland undra varför majoriteten skaffar barn med tanke på vanliga uttryck som "skulle aldrig vilja börja om!", "lika bra att skaffa flera när man ändå håller på så har man det avklarat!", "skyll dig själv" VADDÅ, var det så HEMSTK när de hade små barn att dom faktiskt inte kan förstå att det finns andra som vill uppleva det igen. Synd om deras barn i så fall!! Jag skulle gärna få en liten till (trots att jag nu är 44 år) & det skulle vara jobbigt & jag skulle vara obeskrivligt trött & det skulle vara helt fantastiskt underbar...såklart!!

Jag fick min första kull då jag var 18 och 23 år. Min andra kull fick jag då jag var 31 0ch 32. Nyss fick jag min tredje kull vid 44 års ålder. Jag tränar regelbundet och äter bra mycket bättre än då jag var yngre. Nu för tiden har man växt ifrån 'sandlådan' på stan och kan med gott samvete ägna varenda helgkväll, nyårsafton och midsommarafton mm med barnen.
Annat var det förr, då kunde man inte vara hemma många helger i rad utan att det sög i tarmen. Obs! Det finns många bra och mogna unga mammor, men jag var det inte.

Jag är helt klart en piggare, förståndigare, tålmodigare och klokare mamma idag än vad jag någonsin varit tidigare. De som pikar oss äldre mammor kanske är avundsjuka för det är långt ifrån alla som lyckas få barn så sent i livet och så är det långt ifrån alla som har en karl som är med på att få en sladdis. Sömnlösa nätter tar jag bara med ro... man kan ju sova hela nästa dag då bebisen sover. Till er som tvekar att skaffa en till så kan jag bara säga att jag ångrar aldrig att jag fick en liten sladdis-prins.

En 30-årig mamma jag känner mkt ytligt sa att hennes sambo inte ville ha fler barn än deras 8 månaders flicka (har en lika gammal och är själv 44) för han tyckte att han var för gammal.
"Hur gammal är han då om man får vara så ofin att fråga" undrade jag.
"35", sa hon.
"Jaha jaså du". Svarade jag.
"Jamen jag förstår honom", fortsatte hon, "han älskar barn och vill bara deras bästa och kunna vara med dem och leka".

Ok, av detta ska jag kanske förstå att det är måttlöst egoistiskt av mig att sätta barn till världen, jag som är så gammal att jag kan falla död ner vilket ögonblick som helst.

Jag tror nu inte att hennes resonemang på något sätt var riktat mot mig, tror inte att andra är så intresserade av mig att det de säger är riktat mot mig, åtminstone inte ytligt bekanta i babysimgruppen.

Men det sårar ju ändå.

Vill bara tillägga att jag inget hellre skulle vilja än att vara åtminstone tio år yngre, för min lilla flickas skull, för att hon inte ska bli udda och retad för den sakens skull.

Jag klagar högt och ljudligt, det är ju skitjobbigt med småbarn! Har tyckt att det har varit konstigt att så få klagar, och undrat om det är mig det är fel på. Men när man säger vad man tycker, så har det krupit fram att man inte varit ensam om sina åsikter :D

Är jag ensam om att alltid få frågan om detta är mitt första barn? Precis alla jag möter frågar samma sak. Det spelar ingen roll om de är gamla eller unga, alla frågar om det är mitt första barn. Jag tolkar detta som att jag fortfarande ser tio år yngre ut än vad jag är. Jag har alltid sett tio år yngre ut. Det betyder att ingen tror att jag är äldre än 34 så jag har inte Ts problem direkt. Sen klagar jag inte ändå eftersom jag vet att detta är mitt absolut sista barn.

För min del är det nog det som är grejen, som gör att jag faktiskt undviker att "klaga". Den där reaktionen typ -Ja, guuuud vad jobbigt det är, förstååår inte att du orkar o.s.v. 

Varför jag tycker det är så jobbigt kan jag nog inte riktigt svara på. Nånstans har det ju funnits vissa frågetecken från min egen sida om jag faktiskt skulle orka (orkar gör man ju... men ni fattar). För det mesta överväger glädjen, särskilt nu när lillen blivit en glad 2-åring, men i perioder har det känts tungt och då vill man ju ventilera det.

Att ventilera "klagomålen" med föräldrar som har barn i samma ålder är ju en helt annan femma, men i vänkretsen är det ingen som har det. Kan väl skriva under på klokare, men piggare har tyvärr inte jag varit. Sover lättare (sämre), får mer ont i ryggen av att bära, und zo weiter...

Jag får också alltid den frågan. Jag har snarast tolkat det så att de tänker att jag nog är 35+ och därför borde ha fler - och därför frågar de litet undrande om det är mitt första barn. Jag har, dock, träffat c:a 33-åringar som har trott att vi har varit jämngamla (när jag har varit 44-45 år). Och det får man ju ta som en komplimang.

Lovelli - ja folk frågar mej med om det är min första - och låter alltid förvånade över mitt nekande svar. Som om de liksom undrar vad meningen är med att skaffa en till när man redan har två halvstora? Får intrycket att det skulle vara mer förståeligt och "ursäktat" om jag liksom bara inte "fått till det" tidigare.

Primrose och Mildamatildas: Vad bra vi har det :0))) Det är roligt när tjejer som är tio år yngre tror man är jämngammal...

Jag får också frågan, men jag tror inte att det har med åldern att göra. Folk frågar det oavsett om man är 20 eller 40 och går med bara ett barn.

Det kan inte jag hålla med om.
Om jag ser en som ser gammal ut och har ett barn så antar jag att hon antingen har resten av barnen hemma eller så är hon mormor  

För övrigt så kan jag irritera mig på såna som tror att man bara har ett barn för att man bara har ett barn med sig. speciellt som de slänger en massa goda råd omkring sig om hur man ska göra med barn.