Hopplöst när ingen vill flytta till den andre

blä

Jag kan förstå känslan. Jag har varit rädd för att hamna i det där, kanske är tur man inte hittat någon 

Som jag ser det har ni fyra alternativ.
Gör slut, och ge upp
Kom överens, kräver mycket diskussioner iofs.
Fortsätt leva som särbos, man behöver faktiskt inte bo tillsammans för att vara lycklig.
Kör sten sax påse om saken, ni slipper allt det jobbiga pratet.

Tack för tipsen, Sten-sax-påse verkar ju lite å ta i....hihi. Får se hur det löser sig....eller om det löser sig. Vi har påbörjat diskussion, men är öppna för göra slut-versionen också (tyvärr).

Livet suger!

Jobbigt dilemma. Har ni barnen samma veckor? Kan ni bo ihop när det går, dvs den som inte har barn bor hos den som har barnet den veckan?
Mötas på halva vägen/flytta halva vägen var?

vi har ju barnen exakt samma veckor med samma bytesdag och allt. Det hade vi redan innan vi träffades och har det gärna så, men kan tänka mig att det vore bra att man har någon dag då man har sitt barn "ensam" även om man bor ihop så kanske kan rucka något på det med någon dag mindre/mer åt ena hållet.

Halva vägen var är ju inte så lätt i Stockholm alltid. Det krävs att man har råd med en bostad på halva vägen dessutom, vilket vi antagligen inte har. Problemet ligger ju inte i att jag t ex inte kan tänka mig att bo lite mer norrut, utan mer att jag vill att min dotter ska ha nära till sin pappa och att hon ska gå kvar på sitt dagis i drygt två år till - därefter är det ju skolstart och man kan tänka om i så fall. Det går ju att pendla med henne på morgon/eftermiddag men tar mycket arbetstid och då måste jag jobba mycket mindre varannan vecka t ex. Det gör det också väldigt svårt för min dotter att ta hem/gå hem till kompisar efter dagis, vilket hon i nuläget gör minst en gång i veckan.

Om ni är rätt för varandra känns det riktigt trist att göra slut! Livet är långt och om ni verkligen vill leva med varandra tills ni blir gamla kanske ni kan stå ut med att vara särbos medan barnen är så små? Kanske bo några dagar i taget när det passar?

Tänk om ni gör slut och aldrig blir riktigt lyckliga med någon annan sedan - det känns som ett slöseri! Är det verkligen så viktigt att bo under samma tak?

Jag skulle vara glad om jag älskade någon riktigt mycket igen   - och visst är det tråkigt om man råkar bo en bit bort - men det finns fördelar också!

Det tar längre tid för den nyförälskade passionen att falna, ni saknar varandra och uppskattar verkligen varandra när ni ses. Ni kanske kan ha något annat som kan vara "ert" - ett torp där ni kan förkovra er och era barn?

Bara en tanke, lycka till :) 

Tack för era råd och tankar! Uppskattar det verkligen nu när allt känns som jobbigast.

Min pojkvän kan inte tänka sig att leva som särbo mer än max ett halvår till - så det blir ju svårt att leva som särbo i minst två år till då. Jag vill ju såklart bo ihop också, särbo är inte min grej heller.

Ja, vi pratar och funderar i alla fall på var sitt håll och tillsammans så jag hoppas vi kan komma på någon bra lösning.

Okej, förlåt för min brutala ärlighet nu, men jag tycker att det låter lite lustigt.
Din kille vill inte vara särbo, men han vägrar flytta till dig? Så han lägger alltså allt ansvar på dig? Och det är upp till dig om du vill flytta till honom eller bryta helt??
Det låter lite svinigt i mina öron...

Tack! Ja, det kan det ju göra förstås. Det har du helt rätt i och ja, ärlighet varar längst enligt min uppfattning =).

Jag vill ju också gärna vara sambo med honom såklart, men tänker att det kan ju gå och lösa på något sätt kanske om han är villig att vara "halvsambo" eller nåt, haha.