Vad ska man tro på..
Hej
Jag och min fru har varit tillsammans i tio år och gifta i snart fem. Vi har två barn på fyra och snart två år. För två år sedan köpte vi hus vilket vi sedan haft en del renoverings- och trädgårdsarbete med. Vi har också båda jobb som tar en del av vår tid. Som vi båda upplever det finns det flera saker i vår relation som kunde varit bättre, så som närhet, egentid, gemensam tid och kvalitetstid med barnen. Min fru tycker nu att vi glidit ifrån varandra för långt och hon upplever sig tom på känslor. Denna tomhet gör att hon nu känner att vår relation är förbrukad och hon tvekar om vi kan hitta tillbaks till varndra och få en fungerande relation som man och hustru. Hon har därför kommer med önskan om att hon vill skiljas. Jag som man håller med om att mycket kunde varit bättre i vår relation och att vi skulle kunna har gjort så mycket mer av den. Nu har vi dock inte gjort det, vilket fört oss dit vi är idag. Jag menar dock att tiden med småbarn, husprojekt och odlandet av en karriär i arbetslivet är en tuff period i livet där det kanske inte alltid blir så mycket tid över till varandra och att det handlar om att göra sin prioriteringar på ett bättre sätt för få en mer kärleksfull vardag tillsammans. Jag har därför sedan hon kom med önskan om att skilja sig stått på mig och hävdat att skiljsmässa är ett för drastiskt alternativ innan vi har försökt att arbeta med några av de problem vi båda är överens att vi har i vår relation.
Jag menar också att problemen inte enbart är kopplade till relationen som sådan utan att vi båda som personer har saker att jobba med enskilt (kanske med stöd från varandra).
Hon upplever dock att hon nu varken har kraften eller tron att jobba med det förhållande hon nu befinner sig i och har därför valt, vad jag kallar en kompromisslösning, att vi på prov flyttar ifrån varandra. Jag är lite tudelad till vad jag tycker om denna lösning, då jag å ena sidan menar att det för oss längre ifrån varandra och att vi på så sätt inte tar tag i några av de problem som vi har, vare sig enskilda eller gemensamma. Det positiva med lösningen är dock att vi kanske snabbt kan se om den finns en saknad för varandra i våra respektive liv och om vi kan se någon från ett annat håll.
Hur länge ska man kämpa för det man tror på?
Finns det perioder i livet då man i någon del får sätta relationen år sidan och finna glädjen i t ex "barnprojektet"?
Vad tror du om lösningar som att flytta isär på prov? Kan det föra en samman igen?
