Förstår inte varför ensamstående är så lågt prioriterade?!
Jag har stått i kö för ensamstående och gör fortfarande.
Jag blir mer och mer irriterad över de hopplösa utsikter det är för oss som ev ska adoptera som ensamstående.
På flera organisationer som jag är med i står det ofta att "ensamstående kan också ansöka om barnen".
Det rör sig från allt ryggmärgsbråck, ADHD, HIV till långvarig rehabilitering som den ansökande måste tillgodose.
Jag förstår att prioriteten att barnen ska få två föräldrar och jag respekterar det till 100%, det är för barnens bästa och inte mitt som blivande mamma, MEN!
De barn som behöver extra stöd, livslång medicinering, rehabilitering och olika slag tror jag skulle få det bättre hos TVÅ föräldrar, två att dela de olika problemen med, oron, etc. etc etc.
Jag blir så ledsen för att vi som ensamtstående får de barn som "blir över", och det känns fruktansvärt att skriva det men det är den krassa verkligheten idag i Sverige 2011.
Våra utsikter att få ett "friskt" barn är nästintill obefintliga.
Sedan vet man ju aldrig hur livet ter sig när man väl har kommit hem med sin telning.
Jag har inte hjärta att adoptera ett barn med HIV, de kan få ett bra liv absolut men inte nog med att de är adopterade med allt vad det innebär på gott och ont, de har också en livslång sjukdom som sätter stopp för mycket här i livet och i värsta fall om man har otur så dör de ifrån en.
Jag som ensamstående mamma med en bra inkomst kan ändå inte vara såpass mycket borta från mitt arbete för stötta, gå på rehab, vara långa perioder på sjukhus trots fantastisk uppbackning av min underbara familj och vänner som jag har många av.
Jag vet att jag skulle bli en bra mamma, jag har ett jättestort kontaktnät men det räcker inte för mig.
Jag har inte möjlighet att ge det barnet som kommer med allehanda handikapp det liv jag hade tänkt att jag kunde ge mitt barn.
Jag söjer det- verkligen.
