Ensam med barnen plötsligt, deras mamma stack ifrån allt.

Oj vilken jobbig sits.

Jag kan tänka mig att det är viktigt att se till att barnen känner sig trygga, dvs inte hitta på en massa nya grejer utan låta det vara så mycket rutin som möjligt.

Försök också att se bortanför bitterheten (vilket är fullt förståeligt att du känner), prata inte illa om mamman inför barnen (inte heller när du tror att de inte hör för de fattar mer än man tror). Låt saker ta tid, kanske är ditt ex själv i någon sorts chockfas som hon behöver ta sig igenom.

Oavsett så vill jag bara säga att jag lider med dig - du upplever min värsta mardröm typ!
Kram på dig! 

Fanns inga tecken innan detta hände? Förstår att det är en total chock och en svår situation för dig och barnen. Jag hoppas ni kommer vidare och att barnens mamma ändå kommer fram till att hon är förälder!

Fy, för mig helt otroligt att man kan göra så mot sina barn. Har hon mått mkt dåligt innan o är hon eg helt frisk!?

Ta kontakt med någon att prata med. Tex BVC brukar ha kostnadsfri hjälp med kunniga och erfarna. Om jag får fråga, hur länge sedan är det detta skedde? I mitt fall vr det tex extra viktigt att jag fick vårdnaden pga vissa omständigheter och då behöver man hjälp via fam. Rätten. Är din fd mitt i någon typ av livs kris? Hoppas du finner styrkan att "styra upp" nu och sörja sedan. Det är inte lätt men med barnen måste ju allt deras gå först. Fokusera på dem och kärleken till dom och så önskar jag dig allt gott!

Helt obegripligt för mig att överge sina egna barn! Mitt barns pappa stack när hon bara var nån vecka gammal! Men och dra när barnen är några år gammla...herregud! Är ju värre än å sticka när de är små bebisar för då minns de ju ändå inte den andra föräldern! Har inga råd mer än att jag också nu är helt ensam med min flicka som snart fyller 1 år! Vi fixar detta! Den andra föräldern går miste om våra underbara mirakel!

Lider med Dig!
Har varit i liknande situation och är forfarande efter 2,5 år ensam med barnet.
För mig har det varit viktigt att ha någon att anförtro mig åt och som jag har fått vräka ur mig även "fel" saker till men som någon skrev prata inte illa om de andre föräldern när barnen hör...

Hur förklarar man för barnen? Ja det är inget enkelt kapitell... I vårt fall var barnet så litet att det inte minns att vi levt ihop men har träffat pappa under hela tiden. Dock när han vill (just nu är det fem veckor sedan sist). H-n frågar efter pappa och jag brukar säga att han jobbar eller liknande. Men det är ju i alla fall Ditt äldsta barn för stort för att köpa...

Någon var tidigare inne på att ta hjälp av bvc, jättebra, jag har fått mycket stöttning därifrån. De vet också vad det finns för hjälp att få i Din kommun.

Du undrar om det finns något annat att tänka på i en sådan här situation?
Ja för det första, försök inte att vara en supermänniska som ska orka allt, be vänner om hjälp. Prioritera, gör det som är viktigast för att Du och barnen ska må så bra som möjligt!
Har ju ingen aning om hur Din ekonomiska situation ser ut men underhåll bör Du kanske ansöka om hos försäkringskassan, kan tyvärr ta ett tag innan det är beslutet är fattat och Du får pengar...  Eventuellt bostadsbidrag också (åtminstonne kolla upp på fk.se om Du har mäjlighet att få) Även om ekonomin inte är det absolut första man kanske tänker på så måste det ju fungera.

Jag önskar Dig och Dina barn LYCKA TILL och hoppas att allt ska lösa sig till det bästa för ER!

Kram

Kom detta som en blixt från ovan eller har hon varit labil tidigare?

När hände detta? I dag eller för en vecka sedan. Låter nästan som om hon gått in i en psykos eller drabbats av någon sinnesförvirring.

Tack för alla tips och allt stöd, det värmer!

Hon fick förlossningsdepression efter att det yngsta barnet födes och medicineras för det.
Det har däremot inte förekommit något liknande beteende som detta tidigare däremot har jag fått ta ansvaret för det mesta gällande barnen hemma.
Jag antar som några av er sagt, att det är en form av livskris hon genomgår.
Det är bara att hoppas för barnens skull att hon tar sig ur det så småningom och vill träffa dom igen.

Tack för tipset om BVC jag ska kontakta dom efter helgen och se om man kan få hjälp.
Tyvärr är situationen för mig sådan att mina släktingar bor i Stockholm så jag är ensam här och saknar kontaktnät.
Det blir garanterat en flytt till Stockholm igen så fort som möjligt och även om det blir nytt dagis för barnen så tror jag fördelarna för dom överväger med hela släkten nära.
Jobb löser sig säkert men lägenhet.... och dagiskön, båda lär vara svårt att fixa men med lite vilja så går allt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det är ofattbart hur en förälder kan göra så.. Tyvärr rokade jag själv ut för detta som barn, nu var jag i och för sig tretton år men det var inte mindre jobbigt för det.

Så hur det känns som förälder vet jag inte så mycket om, dock vet jag hur det är att vara barn... min mamma försvann spårlöst en dag och min pappa brakade ihop totalt. Min pappa talade så mycket illa om min mamma att jag faktiskt trodde på att hon inte längre älskade mig. Så det är väl det enda tipset jag kan ge dig egentligen, älska och krama dina barn och ta varje tillfälle i akt till att tala om för dem att de är det finaste du har!! De känner sig såklart handfallet övergivna men de har ju dig! Jag kan tänka mig att det är svårt men tala inte illa om deras mamma... det kommer förhoppningsvis en förklaring till barnen senare...

Så otroligt många styrkekramar till dig!!
Du fixar det här!!

Oj oj vilken situation... jag har mina barn praktiskt taget på heltid, pappan har dem varannan helg. Precis när vi separerade hotade han med att inte träffa dem alls igen men det gav sig. Jag kan dock inte fatta att han kan vara i från dem 14 dgr i stöten hela tiden. Hur som helst, flytta skulle jag helt klart gjort för att ha sin familj som stöd är guld och det är tack vare min egen familj som mitt liv inte är svårare än vad det är idag. Bostad kan vara svårt men kolla i kranskommunerna, här där jag bor (Åkersberga) är till exempel dagisköerna inte alls så farliga just nu, finns gott om platser...

 lider med er!

Har du inte vänner där ni bor som kan hjälpa dig?

Bvc har barnpsykologer som är bra att få vägledning o bolla tankar med. Har själv gjort så bla  iom att min sons pappa försvann utan att förvarna, utan att säga hejdå. Tyvärr är det barnen som lider för vi vuxna kan ta det men de förstår inte varför.Trots att det är snart 2 år sen så kommer frågan ofta från sonen: Varför? och med den många tårar o saknad.

oj det låter som en otroligt jobbig sits. hur har det gått med allting?  flyttat till stlm?   skriv o berätta hur det går !  jag är själv ensamstående o vet hur det kan vara

Att ha släkten omkring sig som förälder är bra,  när man är ensam förälder kan det vara värt en hel del uppoffringar att få det.   Hoppas ni kan fixa bostad på något sätt!    Finns mindre attraktiva förorter -  och andrahandsboende,  säkert inte billigt....

En flytt kan nog vara väldigt bra för dig och för dina barn. Tänk där emot på att du antagligen behöver ett ok från mamman om du ska flytta till ett annat län (Vet inte vart du bor nu?). Om jag inte minns fel så är det mot lagen att bara ta med sig barnen och flytta utan den andra förälderns godkännande så vida du inte har ensam vårdnad. Har ni gemensam vårdnad bör du nog kolla det först. Bara ett tips.

Sen håller jag med tidigare talare. Prata aldrig dåligt om mamman! Jag är själv skiljsmässobarn men ärren finns kvar även om det var över ett årtionde sen det hände. Min och min brors mamma vände oss mot vår pappa på grund av hennes egen bitterhet efter att hon valt att ta skiljsmässa och vår pappa hittade en ny. Så tänk noga på vad du säger till barnen och prata bara positivt runt dem. Även om föräldrar tror att barnen sover, så hör de mycket ändå. Det har jag personligen bevis på.Det finns minnen av att jag vaknat som 5-13åring när mamma och pappa bråkat som bara den i köket.

Som barn tänker man alltid "vad har Jag gjort för fel" eftersom de inte förstår att världen inte cirkulerar runt dem när de är små. Det är en överlevnadsinstinkt som inte går att ta ifrån dem. De som syns mest och hörs mest är de som får hjälp mest.

Ta hand om dina änglar! Se till att de kanske också kan få hjälp via psykolog eller något sånt så de får prata av sig de också och inte bara du. BVC är nog ett bra ställe att börja på!

Särskilt med tanke på den äldre barnet ta kontakt med bup!!!

Sitter själv i en liknande situation, är min sagt  tungt Viktikt att se till att barnen är trygga och försöka ta hjälp av släkt och vänner, så att du själv kan få en stund ifred så att du orkar.

Du kommer klara det! Var stark. Desperationen kommer gå i vågor upp och ner men kommer lugna sig och försvinna. Var stark, ta hand om dig och dina barn och blicka framåt, det är det som gäller i din sits. Var glad för dina barn, uppfostra de till att bli bra människor, livet blir så mycket enklare då. Krama om barnen och ge de väldigt mycket kärlek.