Hur lär man ut respekt?

Bara läst TS...o sista sidan...

ämnet verkar ha glidit över mot regler o sånt och det är en helt annan sak än respekt - för mig i varje fall.

Hur lär man barn att vara respektfulla? JO, genom att föregå med gott exempel naturligtvis, mot andra vuxna men framförallt mot barnet.

Svårare än så är det inte!

Däremot är det väääldigt många föräldrar som har svårt att respektera sina barn - och därmed får barn som inte heller är respektfulla mot andra människor sedan.

Enklaste exemplet på att inte respektera sitt barns rätt till sin kropp: torka av näsan på det lilla barnet utan att fråga först. Fortsätta kittla/busa fast barnet säger nej.

Exempel på att inte respektera barnets integritet: gå in på barnets rum utan att knacka först. Städa bland barnets saker utan barnets vetskap (godkännande).

Exempel på att inte respektera barnets känslor: säga "det där var väl inget att bli ledsen/upprörd över" när barnet gråter/är upprörd. Skratta åt barnet när det skriker/gråter ("han ser ju såååå rolig/gullig ut")

Och så vidare. Finns hur många exempel som helst. Titta er runt i vardagen.

Jag undvek att ta upp maten, eftersom den redan var föremål för så mycket diskussion i tråden, men så här sder jag på det:

För mig är det jätteviktigt att mat och ätande inte blir en konfliktsituation. Jag har för många otrevliga minnen från skolans "tvinga barnen att äta upp"-mentalitet och har sett alddeles för många barn med stört förhållande till maten. Därför är jag kanske extremt noga med att ligga steget före i matsituationer (dessutom äter jag vegetariskt, så det finns oftast två olika proteinkällor att välja på här hemma). Vi jobbar så här:

- Vi ser till att det finns sallad, bröd osv att äta sig mättt på om man inte gillar maten.
- Vi försöker inkludera hela familjen när vi bestämmer vad som skall lagas.
- Det är trevligt om man smakar på maten, även om man tror att man inte tycker om den.
- Det är helt ok att säga att man inte gillar maten. Däremot är det inte ok att skrika att den är äcklig eller på annat sätt vara otrevlig och respektlös mot den som har lagat maten.
- Man känner själv när man är mätt. (Däremot kan vi styra lite om det finns efterrätt. Orkar man ingen mat alls så orkar man inte tre tallrikar glass heller.)
- Vill man inte äta alls är det ändå trevligt om man sitter med vid bordet och umgås.
- Det är trevligt att säga "tack för maten" och man tar undan sin egen tallrik.
- Barn som är tillräckligt gamla och inte gillar maten är varmt välkomna att laga sin egen mat.

Det jag menade med

"Om ett barn alltid bemöts på det här viset under uppväxten  tror jag snarare att hen får svårt att hantera vuxenlivet och därmed kommer att uppfattas som respektlös av omgivningen."

var just att jag anser att man kan (och bör) lära barn hantera besvikelser utan att kränka dem. Jag vet att du menade detta som enstaka exempel, men jag tror också att det finns många som genomgående kör en sådan här linje och faktiskt anser att de i och med detta visar sina barn respekt. Ett barn som aldrig har mött ett nej får givetvis svårt att hantera det den dag hen inte får som hen vill. Förstrår du hur jag menar?

Som jag skrev lite senare: jag tycker gott att man kan göra avsteg från regler ibland, men då tycker jag att man skall göra det "planerat" och vara tydlig med att det är ett avsteg.

Jag kan bara tala för mig, men jag lär ut respekt genom att själv respektera. Det är svårt att sätta ord på det.
Däremot är det en aning lättare att sätta ord på hur jag lärt min äldsta kille respekt för saker och att inte ha sönder grejor, åtminstone inte medvetet. Nämligen att inte köpa allt han pekar på och det han vill ha får han spara till.
Just nu vill han ha en Xox 360 med Kinect. Jag personligen tycker det räcker med den WII och DS som han har tillgängligt, en till konsoll är inget jag vill sanktionera, så jag har sagt att om han hjälper till hemma med saker som han inte gillar så jättemycket så kan han få extra pengar utöver sina ordinarie femtio kr i veckan, och hans mormor bidrar med några hundra per månad så att det inte tar en evighet, men det ska ändå ta lite tid så han lär sig att det inte kommer på en gång utan man måste jobba för att få ihop pengar till saker. De kommer inte hoppande av sig själva.. Sen vet jag inte vad andra tycker om det, men för oss funkar det i alla fall.

jag kan hålla med dig i mycket.

jag har 4 mindre barn hemma..och jag är ensam vuxen.
2 av mina barn har dessutom glutenallergi och en annan laktosintollerant.. den 4e visar sig vara känslig mot mjölk eller laktos eller nåt, det kan även vara en släng efter en sjukdom som magen är i olag i.

i alla fall.. jag gör ofta matsedel tillsammand med barnen.
vi äter fisk en gång i veckan minst, och mycket frukt och grönt till maten.
de älskar pannkaka och det gjorde jag med.. mest som barn.. däremot så gillar inte jag varken köttbullar, falukorv, potatisbullar eller blodpudding. idag .

jag lagar det gärna till barnen men äter själv annat..
ett av mina barn gillar inte potatisbullar.. han får alltid annat istället.
jag har lärt mig det så jag gör det utan att han behöver fråga.

på kvällarna lägger de små sig kl 19, en större vid 20 och äldsta vid 21.
på freadgskvällnarna ser vi på film och äldsta vill sitta vid datorn en stund.

om han frågar en kväll om han får sitta på 22 så harjag inget emot det..
däremot så vet han att han inte får sitta så länge på vanlga vardagar, och det är ävenhans arguemnat att han vill justför att han måste inte upp kl 06 dagen efter...

jag håller med dig i det du säger att man får inte ALLTID låta barnen få som de vill..
men i vissa fall kan man låta dem få det..

jag har i alla fall märkt att min sin blir glad när han får annat än pototaisbullar.
jag har förberett annat.
han känner att han betydde något,  och med det föstår han attt jag respekterar han och det han tycker eftersom han inte ens behövde fråga mig om någon annat än potatisbullar.

givetvis visar man resepkten på så mycket mer saker än just detta..

och själva föräldraskapet handlar om att man även sätter gräsner och har tydliga regler.. samt iblnad måste låta barnen göra något mot dess vilja för att visa vad som är rätt och fel eller efter behov om de tex behöver ta mediciner.

så eftrsom man inte alltid säger ja till barnen,  så lär de sig att hantera sina besvikelser ändå, trots att man säger ja iblnad.

 
i denna tråd så pratade vi om resepkt och jag visade just exempel på i de situationer man kan  säga ja till ett barn... för att resepktera deras åsikt vilket jag anser är en del av respkten.
givetvis är det även resepkte att ta hänsyn och inom andra områden.

detta var ju bara ett exemepl...

Ska jag göra upp ett "schema" men vad dom "ska " göra där dom ska få stjärnor?????
Har då oxå en son som e under utredning för ADHD o som behöver ha lite mer rutin.

Sen ska jag var tydlig med att det är ju inte alltid.. som sagt föräldraskapet innebär att man sätter regler och gränser.

barn som ALLTID har det så här..ja där har du rätt..
men jag förstår inte hur man kan tolka mitt inlägg på de exempel jag skrev till att man ALLTID ska göra så här,.. jag var tylig med att det rörde sig en freagskväll och en viss maträtt eftersom jag nämner den tom..

sen så när man visar resepkt så är man ju tillmötesgående mot andra.. man resepkterar dem..

i ett förldraskap så har man ju helheten...  men många missar fortfarande det här med att ge just resepkt, utan tar mer fasta på att utöva själva föräldaskapet utan att ens fundera på barnets egna åsikter.

 när jag var liten kände jag min ofta överkörd oasvett vad det handlade om..
därför tar jag hänsyn till och respketerar vad mina barn tycker tänker känner anser.. allt efter ålder och mognad för att de ska känna sig mer respketerade och värdefulla.

men med det inte sagt att de styr hemma.. vi har en ganska bra fas av samförstånd även om det med barn går upp och ner.

vad jag ville ha fram med mina exemepl var att man skulle lyssna på dem och inte köra över dem i deras tankar tycken åsikter etc...
man kan komma överens om annat som passar, barnen får sitt.. till viss del.. och de känner sig lyssnade på.

sen verkar det som om alla här har viljat tolka det rakt uppåt väggarna..

Kan vi börja om?
Vi definierar inte respekt på samma sätt.

De exempel du tar upp, även om det är tänkt i den enskilda situationen - det ser jag som att vara schysst, snäll eller generös. Inte respektfull. Respekt, det anser jag handlar om människovärde. Att inte bli sedd som en mindre människa, att inte bli förminskad, att inte bli ignorerad och så vidare. Att ens åsikter och tankar tas på allvar. Det jag reagerade på var att du skrev att säga nu ska vi äta det här och jag lagar bara en rätt var att köra över barnet (en kränkning)  som motsats till att laga flera rätter. Jag förstår fortfarande inte hur det kan vara en kränkning om man säger nej på ett respektfullt sätt. Man kan i alla fall ha ett demokratiskt sätt att välja maträtter (vilket jag försökte belysa i mina exempel, men tydligen misslyckades med) och man kan i alla fall respektera barnets vilja att inte äta maten (genom att inte tvinga, muta eller hota, vilket jag också försökte belysa).

Hur definierar du respekt?
Jag tycker inte att vara tillmötesgående och att visa respekt har någonting med varandra att göra.

att vara snäll och schysst eller omtänksam.. är inte det att visa den andra resepkt också?

man kan vara snäll på olika sätt och gränsen mellan resepktsam och snäll blir väldigt luddig.

om man säger nej -  upprekade gånger eller alltid till samma sak - kan till slut vara kränkande.

om ett barn gång på gång påpekar att de inte vill något, eller gång på gång ber att få vara vaken en stund längre på fredagskvällen så anser jag i alla fall att det tillslut blir en kränkande handlign att hela tiden aldrig ta hänsyn till barnets önskemål.

jag anser att iblnad har även barn rätt att få vara impulsiva och fråga samma dag, utan att man måste ha bestämt det en vecka i förväg.

att säga ja och alltid låta barnet få sin vilja igneom kan vara slappt,.

därför måsta man balansera ja och nej.

10 st ja tar inte bort 10 st nej och gör en till en curlande föälder eller slapp som låter barnet bestämma.

förstår du bättre vad jag menar?

Jag förstår hur du menar - tror jag - men jag håller inte med dig. Du har rätt i att man kränker barnet om ett barn gång på gång påpekar att det inte vill något och man skiter fullständigt i det - men man visar inte respekt genom att vara eftergivligt när barnet vill vara uppe längre en lördagkväll. Däremot tycker jag att barnet har medbestämmanderätt och ska få tycka till om sina läggningstider.

Och visst har de rätt att få vara impulsiva, men fortfarande går det ju att säga nej på ett respektfullt sätt. I exemplet du tog upp hade barnet varit uppe en timme extra redan. Man kan exempelvis ha förståelse för att barnet vill vara uppe och spela längre, men be dem att avsluta det de håller på med inom en rimlig tid och göra sig i ordning - allt utan att vara kränkande! Det handlar ju även om varför man säger nej - säger man nej för att hunsa och få barnet att lyda? Eller säger man nej därför att man har funderat på saken, övervägt för- och nackdelar och bestämt sig för att nackdelarna överväger?

Och vissa saker är naturligtvis icket förhandlingsbara oavsett - är det kränkande eller respektlöst att upprepade gånger säga nej till att köpa ut sprit eller cigaretter, eller nej till någonting annat som kan vara skadligt för barnet?

Att visa respekt kan givetvis innebära att man är schysst och omtänksam. Men att vara schysst och omtänksam behöver inte betyda att man visar respekt.

Men om man då säger til sitt barn att ja, du får vara uppe idag o titta färdigt på filmen, o barnet då tror att man får lov att göra detta imorgon oxå....

o dagen efter, o blir der inte som Ida vill, bryter helvetet lös. Hon får alltid ha kompisar hemma o som alltid under helgen får sova över.
Om jag säger att hennes kompis inte kan äta här idag, förklarar att det inte funkar för att vi t ex inte har tillräckligt med mat så kan hon fråga men Sara då? kan hon äta här.......
Då kan jag faktist bli lite arg
O jag måste ju alltid förklara att maten inte räcker, om jag ger annan ursäkt blir hon arg....

ja i köra över exemplet hade barnet fått vara upp en timme extra redan..inte in det andra exemplet.

där har vi föräldranasvaret anser jag..man FÅR inte köpa ut.. varken sprit eller cigg.
att gå emot barnet för att respketera en lag är ett måste.

ja schysst och respket kan är väldigt luddigt,, iblnad olika saker iblnad nästan samma.

jag anaser det beror lite på.. om det är resepkt att låta barnet vara uppe senare eller inte..
allt beroende på ålder och sitaution.

att respektera att barnet kanske vill vara med en vän eller göra något socialt ganska sent en fredagskväll behövs definitivt.

Nja.
Jag tycker inte att det är att visa respekt att förstå att barnet vill vara med en vän eller göra något socialt.
Däremot kanske det följer av att bemöta barnet med respekt (att se ett barn som en fullvärdig människa, med medbestämmanderätt och värdefulla åsikter), istället för någon mindre vetande som ska hunsas.

Här på FL var det en tråd om ett barn som hade fått skidor i julklapp. Hans kusin ville prova skidorna och morbrodern började spänna på kusinen skidorna trots pojkens uttryckliga nej. När pojken gick fram till morbrodern och återigen sade 'nej' hade morbrodern sagt "stick du fula spöke" till pojken. Är det respektlöst att säga nej, du får inte till kusinen? Nej, på inget sätt så länge det görs på ett empatiskt sätt. Däremot är det respektlöst att:
- Strunta i pojkens kraftigt uttryckta nej och köra över hans känslor.
- Strunta i pojkens rätt att bestämma över sina ägodelar.
- Bemöta pojkens ilska med ett nedsättande tillmäle.

Jag anser att begreppen egen integritet (bland annat rätten till egna känslor, åsikter, tankar, rätten till att själv bestämma över sin kropp etc) och respekt går hand i hand. Man kan visst respektera sitt barns känslor, åsikter, tankar och rätt att bestämma över sin kropp och ändå säga nej, du får        inte vara uppe längre  eller ändå servera något som barnet inte uppskattar men som resten av familjen äter.

Har bara läst TS, så säkert har många sagt samma saker....:

Att själv visa respekt, gentemot barnet och gentemot andra människor. Att tänka på hur man pratar OM om andra. Att verkligen lyssna  och försöka förstå barnet. Att förklara för barnet vad man tycker är rätt o fel. Att ge mycket kärlek till barnet. Med mera...

bonnieloveskim--> Jag förstår hur du menar, men jag tror som konichiwa girl att vi definierar respekt olika. Det är jätteviktigt att vara snäll och schysst och att lära sig att ge och ta också, men för mig är det inte samma sak som respekt. (Precis på samma sätt som att respekt för mig inte innebär "pli" eller barn som har skrämts till lydnad. Definitionen kan vara lite glidande beroende på vem man frågar.)

*mållös*

Respekt lär man sig helt klart genom hur föräldrarna beter sig!

Till exempel så är man väldigt respektfull mot äldre i vår släkt. Gamla mormor ska alltid få bästa platsen, man hälsar ordentligt osv. När vi ses så sitter jag och mina kusiner alltid och pratar med de äldre en god stund, vare sig man har lust eller inte, så är det något man bara gör. Vi har ju lärt oss av våra föräldrar hur man ska vara mot släktens äldre. Jag skulle aldrig drömma om att visa brist på respekt för dem.

Ett annat exempel på hur man lär sig respekt - eller tvärtom - är ett avsnitt ur svenska Nanny som jag aldrig kommer att glömma. Mamman var thailändska, pappan svensk, och de hade problem med ett bångstyrigt barn. Barnet bråkade alltid med mamman, drev med henne för hennes uttal och skrämde henne med spindlar fast hon hade fobi. Man häpnade över ungens beteende - ända tills man såg hur pappan var. När sonen retade mamman så skrattade pappan bara och föll in i hånandet. Det var hemskt att se hur de båda totalt mobbade ut den stackars kvinnan.

Jag håller med konichiwa girl om att respekt inte per automatik innebär att man är trevlig, generös och vänlig i alla lägen. Jag kan gräla med min man samtidigt som jag har respekt för honom. Jag kan tillochmed gå så långt som att påstå att vissa av våra gräl grundar sig i att jag faktiskt respekterar honom tillräckligt som person för att vägra gå med på idéer som att han inte kan ta ansvar för vissa saker. Om jag inte hade haft någon respekt för honom hade jag inte förväntat mig något heller (och vi hade sannerligen inte varit gifta!). På samma sätt så innebär det faktum att jag respekterar min son att jag också bjuder honom motstånd ibland.

Mina föräldrar visade mig oerhört mycket respekt under hela min uppväxt, på ett sätt som jag själv inte riktigt lyckas leva upp till i mitt föräldraskap. De var lite 70-tals-hippie i sina idéer om barnuppfostran. Det innebar bla att de inte höll med mig om det jag sa, utan pappa sa alltid "motivera dig!" och mamma sa alltid "hur skulle du vilja ha det istället, då?". De såg mig som en kännande och tänkande människa som hade rätt till mina åsikter och som hade rätt att bli lyssnad på, och som de skulle ta hänsyn till - men i det ingick att också kräva mig på svar och argumentera emot, och att de förväntade sig att jag kunde acceptera att de hade andra åsikter.

Den jag respekterar ser jag som en jämlike. Inte alltid i kunskap eller förmåga, men i värde.