Nybliven, frustrerad, osäker och undrande bonusförälder

Du verkar verkligen vilja ta ansvar och vara delaktig, det är fint av dig! Vad pojken behöver, tror jag iaf, är mer rutiner och att ni är konsekventa. Skitsvårt., men man får igen det. Säger ni nej till o boy så är det nej, sen får han skrika i 3 timmar om det ska vara så. Går det att prata med pappan? Det är ju viktigt att han är med på det också, men det kanske inte är så lätt om han är dum i huvudet..bara lite tips, jag märker själv på min.2,5 åring att han mår bra av rutiner.

De flesta som skriver liknade trådar är bonusmammor som är lite trött på sina bonusar. De får så gott som ALLTID höra att de själva valt gå in i en familj där det finns barn och att bonusmamman/bonuspappan ska foga sig i situationen och låta barnen styra! Och bla bla.....Men jag anser att man tillsammans skapar sin familj så den funkar bäst, om du nu är en del av familjen så självklart har även du och säga till om. MEN det verkar lite som du är trött veckan barnet är där? Säg det till mamman och berätta hur du känner. Att prata om problemen är 100 gånger bättre än att tiga för det gynnar inte någon!

hej på er och tack för svar.

japp, jag håller me om att han behöver rutiner och tex nej till oboy, som bara är en ovana han har och ett sätt att bli trygg för honom. och få som han vill förstås. det är verkligen skitsvårt att stå lite utanför och se alla dessa saker klarare men inte känna att jag kan eller får tycka nått. som du säger, han får skrika i 3 timmar om det är så, han far ju inte illa. de är ju som små känslopaket, med ganska enkla beteenden och behov änså länge. problemet är att mamman i sig inte förstår detta helt och inte har energi nog att ta i det just nu. pappan kan vi inte ens prata med, han är också i en trotsålder trots att han är 40. han gör bara allt för att göra det svårare för oss

hade en liten kris igårkväll när jag skrev detta, lättare nu när killen vaknat upp på sin nbästa sida(han har ögononflammation också stackarn). dock tror jag att jag måste sätta gränser för mig själv. jag tror även hon behöver det, hon behöver klara saker helt själv också, även om det är tufft. jag känner mig verkligen som en dålig person när jag ständigt har åsikter om saker hon gör med honom, även om jag försöker prata om det, dskutera snarare än att klaga. svårt att låta bli också, är ju av den starka tron att man helt enkelt inte får oboy efter att man borstat tänderna, oavsett hur mycket man skriker eller hur trött mamman är. de lär ju sig på en gång om de får som de vill efter att de tjatar.

håller också med om attman inte bara behöver finna sig i allt för att man är bonus. det är en familj som skall fungera också. huvudansvaret ligger alltid hos mamman, men det betyder inte att jag skall sitta tyst och inte vara delaktig. så fungerar inte någon familj.

svårt det här. skönt att skriva av sig!

Förstår att det är tufft att " stå utanför" men tycker ändå det är beundransvärt att du bryr dig så mycket! Hoppas verkligen att allt löser sig till det bästa för alla

MItt förslag skulle vara att du tar ett litet steg tillbaka faktiskt. Du har på fyra månader gått från barnlös till att dela väldigt mycket tid med ett barn som dessutom verkar ganska krävande. Jag menar, en 2,5-åring är krävande, men det är helt klart en sak att vara förälder till en 2,5-årig skrikpåse än att inte vara det och ändå leva i samma situation.

Jag görstår att du vill visa din kärlek att du är att lita på, att du kan ta ansvar och att du köper att hon har barn och allt som ingår med det. Men risken är att du bränner ut dig om du bara fortsätter att köra på som det har börjat, att du börjar känna mer och mer motstånd mot barnet och mer och mer jobbiga känslor inför barnveckorna.
Ni kan inte prata med pappan skriver du och då tillhör du en av alla som har även den biten att handskas med, ett ex som man inte kan komma ifrån därför att ens partner har barn med denne. Man vet att barnet har en till förälder som inte drar sig för att göra livet jäkligt besvärligt för en och det kan skapa otroligt mycket stress efter ett tag.
Det är mycket för dig att ta in och försöka komma tillfreds med och jag skulle kunna skriva massor om ämnet...

Men mina tankar är mer att så här i början så tycker jag att du ska prata igenom hela situationen med din tjej under lugna och trevliga former eller hur jag ska säga. Inte en kväll efter en massa bråk och tjafs utan någon av era barnfria kvällar. Jag VET att det är skitsvårt, man vet inte hur man ska formulera sig för att inte låta anklagande eller som att man vill backa ut ur förhållandet eller något annat. Man är rädd att inte bli förstådd och rädd att partnern ska ta illa upp. Men du kommer göra er alla en tjänst om du kan formulera det du går och funderar över, jag lovar.
Du kan t.ex. säga att du tycker hon gör ett jättebra jobb och att du förstår hur svårt det måste vara att bara träffa sin lilla kille varannan vecka. Att du förstår att det måste vara jobbigt att ha ett ex som man måste samarbeta med och som är som han är. Kanske kan du fråga henne hur hon ser på dig och din roll i framtiden och på så sätt komma in på hur DU ser på det. På något sätt måste du få fram att du känner att det blivit för mycket för fort. Du vet ju att du inte kan glädjas åt att hon har barn därför att du kopplar ihop det med jobbiga känslor etc och det är jättejobbiga känslor att handskas med. Barnet kommer alltid att vara där och du vet ju det och med barnet kommer allt det andra som du upplever som jobbigt just nu.

Jag ser det som att mamman måste våga sätta gränser och där kan ju hjälpa henne fast kanske inte så aktivt på en gång som du gjort. Det är klart att du ser saker annorlunda än hon, du kommer utifrån o.s.v., men det är antagligen bättre att du ändå tar ett steg tillbaka när det gäller uppfostran såhär i början tror jag. Om du klarar att bita ihop så är det bra, annars kanske du kan byta ut några läggkvällar mot att gå och träna eller göra något annat under ett tag.
Jag tycker också att du ska passa på att ha några kvällar under den veckan hon har pojken för dig själv i din lägenhet. Bara det kommer bli ett stort andrum för dig! Och mamman är ju mamma med eller utan dig och det kanske känns lättare för henne att ha sonen själv några kvällar också om hon förstår att du inte tar avstånd för att du tröttnat utan för att du behöver det för dig, för att det blev så mycket så fort.

I förlängningen behöver ni också reda ut era roller, men det känns lite tidigt för det nu tycker jag. Hur mycket ansvar vill hon att du ska ta t.ex? Vill hon att ni ska dela på allt kring hennes barn och att du ska ta lika mycket ansvar som pappan eller hur tänker hon? För där kan man ha väldigt olika förväntningar på varandra. Jag trodde t.ex. att jag skulle vara en extra vuxen till min mans dotter, att vår relation skulle få växa fram i lugn och ro och bli som den blev, medan han innan vi pratat såg mig som en extra mamma som skulle krama och pussa hans dotter precis som han, och känna kärlek precis som han. Det tog lång tid innan vi började förstå varandra och även om han känner lite sorg att jag inte kan se på hans dotter med de rosafärgade föräldraglasögonen så förstår han mig nu och tycker att det är bra att hans dotters och min relation fungerar, även om jag inte tagit så mycket ansvar för henne alls genom åren. Det blev för mycket och jag har valt att backa och låta honom ta uppfostran, konflikter o.s.v. Det har varit bra för oss det vet jag, även om vara så irriterande att jag blir galen när han släpper på saker som jag tycker är viktigt, är inkonsekvent eller bara mesig med henne. Det är hans barn och han måste få göra som han tror är bra ändå...

Oj, det blev långt, men jag kände igen mig så mycket och fick lite flashback från 6 år tillbaka i tiden och hur det var att komma in i redan påbörjad familj och inte själv ha barn...

Hej! Jag har levt som barnlös bonusförälder och nu är jag sjäv förälder utan bonusbarn. Har alltså varit i båda situationerna. 

Det jag skriver nu gäller väl mest om barnets föräldrar är nyseparerade (ett år eller mindre)

1. Pojkens beteende kan faktiskt vara krisreaktioner på en separation. Hur förhållandet än har varit mellan mamma ohc pappa innan så sörjer ju barnet att familjen är delad nu, inget barn vill ju att deras föräldrar ska dela på sig och han har inte fotfäste i den nya situationen än. Inte alls konstigt att han itne vill vara hos dig eller tyr sig till dig. Låt mamman sköta barnet, du ÄR inte förälder och ska heller inte ta strider och ansvar. Punkt. Oavsett dina åsikter om barnuppfostran!!!!!!!!!!! Den dagen ni har fått egna barn tillsammans och bor ihop på riktigt så är det en annan sak. Backa!!
 
2. Han skulle förmodligen behöva umgås med mamma och pappa tillsammans ngn gång, utan dig, äta middag en kväll i veckan eller göra ngt på helgen? Föräldrarnas måste hitta former SJÄLVA, utan dig, för hur livet ska fungera med växelvis boende och rutiner och gränser för pojken när de är ensamma med honom. Det tar lång tid och just nu låter det som om det är bättre att du bara träffar mamman när hon inte har sin pojke. Låt familjen som delat på sig bli "färdiga" med sin skilsmässa. Jag gjorde precis som du och blev alldeles för involverad vilken inte var bra för barnet, det fattade jag dock inte förrän efteråt. Inte bra för mamman heller att inte lära sig stå på "egna" ben innan hon blandar in en ny partner. Jobbigt för alla men nödvändigt innan du kliver in i deras liv. Vad du än gör så låt föräldrarna bestämma SJÄLVA allt som har med barnet att göra nu efter separation. Det är en del av processen på vägen att landa i en ny tillvaro som ensamstående förälder, du förstör och rör till det om du kliver in med buller och bång och styr upp hennes föräldraskap, hon håller på att hitta sin roll som ensam mamma och blir inte stark ohc självständig om du tar striderna ohc bestämmer.

3. Just nu är du förmodligen ett mkt störande moment i barnets/familjens liv. Pojken verkar ha fullt upp med att finna sig i sin nya tillvaro som flyttebarn (växelvis vårdnad), och så kommer du inklampande på scenen och börjar styra och ställa och gör tillvaron ÄNNU mer främmande och jobbig för honom.

Hoppa av hela föräldra tåget, lev ett gött liv i din egen lägenhet de veckor barnet är hos sin mamma och passa då på att träna, träffa kompisar mm. Om ni lever tillsammans fortsatt och väljer att flytta ihop och skaffa egna barn så blir du naturligt mer involverad då.

Det är helt naturligt att du itne har känslor för barnet, men det gör också dig hårdare mot honom när han förmodligen behöver mkt kärlek. Akta dig noga för att bli för hård mot honom i din uppfostrar iver, jag tror man behöver vara föräldrer för att " stå ut" med ett barns alla sidor och beteenden, utan att bli för trött och ilsk och orättvis.

Akta dig också för egen svartsjuka/avundsjuka på all tid och ork mamman får lägga på barnet. Du har ingen "rätt" till henne, du kan inte uppfostra barnet till att "sköta sig själv/klara sig själv" bättre. Hon kommer alltid att vara mest förälder och i andra hand din partner. 

BACKA och LUGNA dig! Stå emot henne och skapa lite distans, du verkar ha hamnat i en smet som inte är din om jag kan uttrycka mig så. 

Lycka till!       

Läste slutet på ditt inlägg igen, mamman utnyttjar dig verkar det som, du får nog börja med att sätta gränser mot henne kanske....   älskar hon dig om du slutar sköta hennes liv????

Har läst en gång TILL och fick ännu fler tankar!

Att inte ha så mkt fritid i veckorna när man har en 2,5 åring är helt normalt, så är det bara, men ni har ju en hel vecka själva varannan vecka så jag förstår inte vad problemet är, kräver du verkligen av kvinnan att hon ska vara utan barnet varannan vecka och sen dessutom lämna bort honom när han är hos henne??? Det kravet tycker jag du får lägga ned helt.

Vad det gäller sovande så är det väl ganska naturligt att barnet är särskilt otryggt nu efter skilsmässa. Det låter nääästan som om du vill ha egen tid med mamman och att barnet mest är ivägen när det vaknar och behöver sin förälder. Fruktansvärt egoistiskt av dig i så fall! Tänk en gång till på om du verkligen är bra för barnet just nu....  det tar säkert ÅR innan mamma ohc barn landar och kan hitta ngn sorts harmoni i livet med rutiner som delad familj.

Sen hennes ex, tänk om han bråkar för att han är orolig för vad du spelar för roll? Om du backar och itne tar så mkt plats i lillens liv så känner han kanske att han fortfarande är manlig huvudperson i barnets liv och att du inte kliver in här och vill bli ny pappa med fina regler och ordning på barnet. Han skulle nog lugna sig om du inte var där så mkt när mamman har barnet.

Detta blev lite rakt på, menar inte ngt illa utan vill kanske mest provocera dig till att tänka efter lite!

Ha en bra dag!

hej anna och skorpan och tack för era svar.
börjar med att svara på skorpans sista där om jag kräver att hon skall lämna bort honom när hon har honom, självklart inte, det där var ett sätt att visa min frustration, klart att jag inte vill eller förväntar mig det. också vad det gäller pappan så är han tyvärr en person med väldigt starka sociopatiska drag som har behandlat mamman väldigt illa under lång tid. om han är orolig för min roll får han prata med oss som en vuxen, så enkelt är ju det. men som sagt, han är inte en bra person, så vi gör det bästa av det som vi kan. han är heller inte kapabel att prata med någon av oss, utan fokuserar på att göra det svårt och inte ta ansvar för honom. det är som ni skriver, en svår sitauation i sig själv men som tur var är hon inte den första med ett sånt ex.

vad det gäller min roll i pojkens och deras liv har vi pratat en hel del om detta senase tiden, och vi håller på att landa nära det ni båda skriver, att min roll inte är en extrapappa. samt att hon måste hitta sina rutiner själv. och också att jag skall vara lite mindre hos dem dessa veckor. vi har provat det nu och det blir lättare för oss båda, ger mig mer andrum och även henne. det handlar en hel del om att hon måste förstå att jag inte tar avstånd från dem och att hon är trygg i det.

sen tror jag också att jag på ett sätt blir ett störade moment för honom nu. dock så är det något som han också måste lära sig förstås, men det skall få ta tid. han är väldigt fäst vid mig och vi har haft många mysiga stunder nu. jag tror också att det just nu räcker så.

som du skriver anna, det är svåra känslor att hanteras med att vara med pojken såhär men inte känna nått egentligen för honom. man är ju så inlärd med att man automatiskt skall älska alla barn, men så är det ju inte riktigt.

ok, nu så jag än en gång skrivit sent in på pkvällen, grabben vill inte sova och slutligen visar det sig att han är hungrig. tack för att ni tagit er tid att svara, det är väldigt uppskattat!

TS, du verkar vara en klok och stabil person, något jag tror att din flickvän verkligen uppskattar efter sitt jobbiga förhållande med pojkens pappa. Det ni har kommit fram till på sistone tror jag är mycket bra för er båda. Risken för din del, om du kastas in i allt detta för snabbt, är att du inte kommer att må bra samt att ditt och flickvännens förhållande inte överlever alla prövningar. Ta det långsamt och se till att PRATA mycket om era förväntningar och känslor inför olika situationer.

Jag måste bara tillägga att det är OTROLIGT vilken fin och konstruktiv respons du har fått på ditt inlägg. Det är ju ganska ovanligt att läsa om bonuspappors erfarenheter. Just de känslor du beskriver, upplever väldigt många bonusmammor också. Tyvärr, dock, blir de oftast bombarderade av andra kvinnors föraktfulla och nedlåtande åsikter om deras känslor och upplevelser inför sina respektives barn. Tänk att det kan vara sådan skillnad! Heeeelt otroligt!

Som beteendevetare; vad är din syn på denna skillnad? Vad beror den på? Är det något slags reptilbeteende hos kvinnor, framför allt mammor, att attackera kvinnor som vågar ta upp problem och jobbiga situationer de upplever i sin styvfamilj?

Jag önskar dig i vilket fall LYCKA TILL! Jag tror att ni en dag kommer att kunna leva som en harmonsik nyfamilj.

Du har fått många goda råd. Jag tycker också du ska backa. Alla inblandade är i en jobbig sits och att du kommer med idéer om uppfostran kanske inte är rätt just nu.

Prata med henne när ni båda är barnfria i lugn och ro utan att anklaga. Du har inga egna barn och det ÄR annorlunda även om man har jobbat aldrig så mycket med barn. Du kan fråga henne om olika situationer, om vad hon tycker ni ska göra i dem och har hon inget förslag kan du förelså ett sätt. Att han skriker efter oboy i tid och otid, han får väl skrika då om ni har sagt nej till det. Barn som inte har någon diagnos brukar ge sig efter ett tag när de märker att det inte tjänar något till.
En sak ang att du inte har egna barn och inte vill ha det framöver heller, har du varit klar och tydlig på den punkten? Har ni diskuterat vad som händer om hon blir gravid iaf? Vill hon ha fler barn? En väldigt viktig fråga så ingen av er känner sig lurad framöver.

Både hon och pojken går igenom en massa just nu. Det du kan göra är att finnas där och stötta, men på det sätt hon behöver, inte som du tycker, för det behöver inte vara lika.
Jag förstår hennes känsla av att du bara vill ha det goda i förhållandet, dvs bara de barnfria v när du säger att du vill bo själv ibland, man får ta hela paketet liksom, men du kanske kan hitta på egna aktiviteter? Eller åka till lgh ett par tim och sen komma tillbaka? Personligen tycker jag dock att du bör kunna sova i din lgh iaf en natt i v när ni har hennes son, han kan behöva egentid med sin mamma också. Det är inte lätt att gå från barnlös till att ha barn, ett lite större barn dessutom så det rä helt förståeligt att du upplever det som jobbigt.
Samtidigt, du visste att hon hade barn och du måste bestämma dig för om du vill ta hela paketet med allt vad det innebär ÄVEN om ditt sätt att uppfostra kanske aldrig kommer att tas i bruk eller om du hellre backar redan nu.

 

Tack för de orden!:) vi håller fortfarande på och pratar om detta. För att svara på din fråga om reptilbeteende s hm... har inte upplevt den där sidan förstås, det känns som att det är en hel del stolthet och rädsla i det också att attackera och inte lyssna. att acceptera känslor, singa egna eller andras, och sen kunna agera på dem utan att döma, är förstås svårt. Mnniskor styrs så mycket av automatiska beteenden som de inte tänker på och därmed inte an känna igen. att attackera någon som söker hjälp låter för mig som en tecken på att man själv inte har bearbetat sina egna upplevelser och därmed blir till lite av en slav för sitt eget förflutna osv. Sånt tänker jag på :)

Mamsis:
ja hon vet om att jag inte vill ha barn(nu iallafall, saker ändras förstås) och hon vill själv inte heller ha några fler. det innebär tyvärr inte att hon har svårt att förstå mig förstås, men hon accepterar det.
och jag håller med om att jag skall stötta henne som hon behöver. Mn jag tror även att hon själv inte har mognat i detta än och att hennes automatiska allt att hantera det är att fly in i mig. Jag tror fortfarande att det är superviktigt att hon gör den här första tiden själv, eller nästan själv men att jag är med och stöttar men i an annan roll. tror hon behöver hitta tryggheten i sig själv först. hon har aldrig tagit hand om honom ensam, eller varit ensam för den delen. Givetvis är det jätteläskigt för mig dock att prata om det med henne, därför att jag behöver henne(och dem också) och inte vill att hon skall utvecklas bort från mig vilket förstås är en risk. Försöker få henne trygg i att jag vill ha hela paketet(vilket jag sagt från början) men att paketet kanske måste öppnas långsamt nu i början för allas skull. <pojken verkar vara lugnare när jag inte är där just nu, då han säkert har nog att hantera utan mig. även om han är supermysig och glad när jag kommer :)

Summa summarum är att hon tenderar att fly från saker så fort det blir jobbigt, genom att gå in i saker eller genom andra. så länge hon gör det kan jag känna att hon aldrig kommer nån vart och det blir fel start på vår nyfamilj.

Mycket osäkerhet i detta tror jag från bådas sida. och rädsla för att man inte skall duga eller att den andra inte vill eller orkar med denna situation. Kommunikation kanske är nyckeln :) Jag vet ju vad jag vill och att ja självklart vill att vi också skall vara en familj. Det tar nog bara mer tid än vi båda vill..

Igen, tack för er tid och engagemang, det är jätteskönt att få bolla detta med folk som vet hur det är. plus att lite pseudopsykologi är roligt ;)

Hej, jag känner igen mig väldigt mycket i din situation. Jag har varit tillsammans med en man som har 3 barn sen innan i lite över 2 år nu. Barnen är i blandad ålder.. 6, 12 och 16.. Det jag måste  poängtera är att det tar tid. jag har precis börjat läsa en bok skriven av Jesper Juul om just Bonusföräldrar. Den kan vara nyttig att läsa. För ibland känner jag att jag glömmer bort att de är barn och även skilsmässobarn. I den boken säger han bl a att man bör låta barnen närma sig dig.. dvs var dig själv och försök inte för mycket men finns där visa intresse. men var inte överdriven och för mån om att bli omtyckt. I boken säger han bl a att det kan ta mellan 5-10 år innan barnen känner så pass tillit till den nya vuxne i deras liv. Det är det första man ska tänka på. Att man som bonusförälder inte är mamma eller pappa, utan än vuxen tillgång i deras liv. Min man är bra på att ta sitt ansvar över sina barn. Det gör inte att jag som utomstående och en liten annan syn på uppfostran alltid tycker att han gör rätt. Det är också så otroligt känsligt att gå in och prata om barnens ev beteende och "kritik". Det är lite som att bestiga en minfält.. och jag undviker det i den mån jag kan men inte till den grad att det går ut över mig.. Man får liksom ta det pö om pö.. babysteps och hitta en medelväg. Mitt sätt är ju inte säkert det enda rätta.. men man måste ju jobba ihop och finna en gyllene medelväg där alla mår bra. Det tar tid och de kommer kanske aldrig kännas så där som man förstår ens eget barn känns. Jag kan bara jämföra med mina känslor för min systers barn och hans.. Men så har jag ju även känt min systers barn sen de var födda... dvs ett antal år mer än jag känt dessa godingar. jag var också som du.. jag skulle inte ha barn själv och gick från att varit själv länge till 3 barns"mor" på nolltid. Det är skitjobbigt rent ut sagt. Men även gött. Men de kommer alltid finnas där och även exxet. Min man hade varit skild från sitt ex i ca 4 år innan vi träffades. Vet inte hur nytt det är för din tjej.. men är det nytt så är det än mer jobbigt.. för alla. Jag har också ett ex som inte verkar helt frisk. Har dock inte behövt träffa eller prata med henne då min man försöker "förskona" mig från det. Men, jag lider med dessa barn.. för de är så himla skadade från skilsmässa och annat.. De är osäkra, otrygga och vilsna.. Jag lider med dem för jag vill inget annat än att "rädda" dem.. men jag kan inte det. Jag kan dock vara där och ge dem rum och plats och låta dem veta att jag finns där om de vill och behöver. Jag låter det gå på deras villkor och sakta men gradvis känns det som det blir bättre och bättre..men jag tror att än är det lång väg kvar tills det blir bra. Jag hoppas på att det ska bli det men jag har inga garantier. Och ibland känner jag bara för att lägga ner.. Jag behöver ju inte ha det så här!? Det känns som jag lever på prohibition varje dag jag är med barnen.. ett "felsteg" från mig = 2 steg bakåt.. ja du känner säkert igen det. Därför är mitt råd till dig att ta det lugnt, ge det tid och försök att inte blanda dig i uppfostran för mycket. Du är inte pappan så ta bara sådan diskussioner med henne själv utan att barnet hör. Hon måste ta på sig ansvaret och vara den mamma hon är..

Det är inte lätt. Men om ni har kärleken och viljan så kan ni klara det. Det krävs teamwork och mycket kommunikation. och det kommer inte alltid vara en dans på rosor.. men det är livet aldrig. dock så kommer det underbara tider tillsammans själva och även tillsammans med barn. Men glöm inte att de är just barn och att situationen är ny, otrygg och okänd för dem och de är beroende av de vuxna i sin omgivning.

Lycka till och hör av dig igen om du vill "dryfta" ge tips och råd etc.. kan själv ibland sakna någon att bara få "vädra" med och höra att det är ok att känna och tycka som man gör ibland. Men att det är värt det.!

/Nyfiken 74

TS, bra att du fått ut något av detta iaf

Kan säga att jag var väldigt känslig för 'påhopp' om hur jag uppfostrar mina barn när jag var nysepareras, jag kände mig ändå som en dålig mamma som inte lyckades hålla ihop familjen. Nu vet jag ju att det givetvis inte var enbart mitt fel så klart, men då hade jag nog reagerat väldigt kraftigt på minsta lilla som hade kunnat tas som kritik.

Jag känner igen mig jättemycket i din berättelse. Min man har barn sedan tidigare och vi har varit tillsammans i 1 år och bott ihop i 3 månader. Jag gillar min mans dotter jättemycket, men tyvärr kan jag inte känna de där överväldigande känslorna som en förälder gör. Jag har inga egna barn och det är ofta mycket frustrerande att hela tiden bli påmind om det också. Jag blir sårad och känner mig utanför när dottern alltid kommer till sin pappa när hon är ledsen tex, eftersom hon och jag faktiskt har en jättefin kontakt i övrigt. Ibland kommer hon till mig i soffan och så, men jag känner mig utanför. Gällande uppfostran är det också svårt eftersom hon är curlad.

Det jag känner är att jag inte vet vad man ska göra åt denna situation som många känner. Jag vill bara känna att allt är bra, men det ÄR svårt! Jag förväntas älska hans barn och vara världens bästa bonus, eftersom jag själv är kvinna(??). Jag trodde inte att det skulle vara såhär svårt att träffa ngn med barn och de förhållanden som verkar funka bäst, är ju när båda parterna har barn sedan tidigare. Eftersom jag älskar min man så otroligt mycket försöker jag verkligen och jag antar att det blir lättare med tiden. Ofta tänker jag att det svåra är just att mannen är förälder.Om samma barn skulle komma men vara syskon(sladd) el brorsbarn tex skulle jag slappna av mer inombords. Jag älskar barn och har alltid dragit mig till dem på fester och andra tillställningar eftersom jag älskar att prata med och lyssna hur de tänker. Jag är alltså intresserad. Men med mannens barn är det mer ansträngt, jag är lite rädd för att prata om "fel" saker och är i huvudet alldeles för mån om att hon ska må bra.

Sammanfattningsvis-När man inte har egna barn blir det svårare, men jag vet att om vi skulle skaffa ett barn till skulle vi nog knyta ihop familjen mer...

Har inte lästa vad de ovan har skrivit,
men jag har ett tips på en bok som Jesper Juul skrivit som heter Bonusföräldrar.
kanske kan ge tröst och tips.

Lycka till!

Jag är själv en mamma med son som har träffat en man utan barn.
Jag försöker göra allt för att det ska kännas bra för honom och att han får delta
med åsikter och i uppfostran men det är svårt för ibland känner man bara att det är
en själv som bestämmer.

Jag som mamma och skild från barnens pappa och nu med ny partner - fortfarande särbo pga just barnen kan känna me dig! Jag sitter i PRECIS samma situation som din flickvän! Dock har jag och särbon träffats i 1 år och kommer att leva tillsammans om ett tag.

Jag kräver att han är mer engagerad i barnen och han kräver att jag ska vara bättre på rutiner och konsekvenser... Jag vet att jag är halvtaskig på mina gränser till och från - en av sönerna som nu är 8 år gammal har diagnoserna Damp, Tourettes och autistiska drag så jag är utmattad till och från, i perioder med dessutom en egen diagnos i grunden... Annars så lyssnar pojkarna bra och dom vet vad som gäller hemma men pga svårigheterna så är det naturligtvis mycket tjat, gnäll och jobbiga utbrott som ingen kan ta bort, det är så och vissa saker får man helt enkelt aceptera. (andra grabben är 10 och har inga svårigheter)

Jag vill att han ska egagera sig mer känslomässigt i barnen - hitta på saker, prata med dom och detta är anledningen till att vi inte flyttat ihop ännu, jag känner inte att deras relation är tillräckligt bra ännu för att jag ska kunna vara 100% säker på om det kommer att hålla mellan oss - jag älskar givetvis honom och vill verkligen att det ska funka men vi möts inte riktigt på det planet.

Jag har barnen på heltid och har även ensam, vårdnad pga att barnens pappa är en skit helt enkelt - dom är visserligen hos honom ibland men det är samma sak där - inga gränser, olämpliga filmer, socker när som helst osv...

MEN barn lär sig ganska lätt - dom anpassar sig fort! Pojken borde kunna lära sig era rutiner och att gränser och vad som gäller hemma hos er samtidigt som det är "som vanligt" hemma hos pappa. Det kan komma att innebära jobbigt trots när pojken blir större men även att han kommer att välja trygheten hos er framför otryggeten hos pappan till slut! Det har jag sett med egna ögon!

Du och din partner måste sätta er ner och prata om det här för det kommer till slut att slita er i stycken... LOVAR DIG! Kom överens med henne att köra dina regler 2-3 veckor, kolla med pappan om han kanske kan börja ha dom bara varannan helg en tid så ni får tid att bygga upp rutiner - låt henne sen utvärdera för och nackdelar - om det blir skillnad osv... Men då måste hon vara stark nog - när det gäller oboy osv så säg till henne att inte köpa hem något - bli enklare att säga nej när det inte finns något alternativ! Vänj barnet vid varm mjölk eller nåt istället! 

Det måste ju funka hela tiden mellan er - ni kan ju inte ha ett varannan-vecka-förhållande =(

Kan inte ge dig mer råd än du fått.
Tycker dock du har helt rätt i att hans rutiner angående sockerintag och information som inte matchar insomnings tiden.
Hoppas ni löser allt så ni kan bli tajtare.

Ett råd ska jag dock ge, låt tiden ha sin tand, som sagt du har inte vart med så länge, förändringar tar tid oavsätt. 

När jag och min man träffades var hans dotter i samma ålder som pojken du pratar om. Vi satt MÅNGA timmar och diskuterade kring barnuppfostran över ett glas vin och god mat och det fungerade för oss.

Att bli förälder kan vara komplicerat i sig och bonusföräldraskap adderar en dimension. Mitt enda råd är att prata och lyssna på varandra för att få en förståelse för hur en och samma sak kan upplevas väldigt olika och sedan försöka hitta ett sätt att förhålla er till det.