Anmäld till socialen - Vad har för rättigheter som föräldrar?

oj,jobbigt!
De kanske inte kan lämna ut massa uppgifter på telen..så vill de väl inte "förvarna" utan se hur ni ställer det till det när ni är där.
Så ni inte pratar med de som anmält etc innan.

Man får väl inte se anmälan förrens efter ev utredning? Det har väl med säkerhet att göra, så att ev brister inte ska kunna snyggas till innan de hinner undersöka?

Har de inte träffat er innan, är det sannolikt av sekretesskäl som de inte vill prata på telefon om anmälningen - de kan inte veta säkert att det faktiskt är din sambo och det vore ytterst olyckligt om andra fick veta detta. De allra flesta anmälningar resluterar i att utredningen avslutas utan insatser, men de måste ju utreda noggrannt och första steget är alltid att träffa personerna det berör. Ni kommer alldeles säkert få mer klarhet i saken på torsdag.

Det är en jättebra och ödmjuk inställning du har, och går ni in med det öppna sinnet kommer mötet säkert också gå jättebra. De finns till för att hjälpa, och finns det öht något ni behöver stöd med så är det vad ni kommer erbjudas i första hand. Det är bara att vara noga med att gå på de möten ni kallas till, hålla er informerad om vilka steg de har i utredning osv. Oftast blir det bara ett samtal eller två, men det är ju svårt att säga utifrån det lilla du skrivit. När det gäller rent rättigheter och skyldigheter under handläggningen, så kan man kolla i förvaltningslagen, som reglerar all handläggning inom offentlig verksamhet - finns t ex rixlex.se

Hoppas det går bra!

Kan du själv inte komma på ngt som kan vara till grund för en anmälan? Det kan vara ngt som är helt fel dessutom som egentligen inte är ngt att bry sig om i slutändan. Ibland missuppfattar kanske andra er situation eller så och gör en anmälan.

Jag tror jag vet vilka de är som anmält och också varför. Men det är i stort sett ett missförstånd. Men jag förstår varför det gjort en anmälan - De de personerna har sett, vilket inte är mycket - kan jag mycket väl förstå hur det har tolkat.

Jag är 21 år gammal. Enda sedan jag var 7 år har jag haft psykiska svårigheter. Jag har hela tiden haft kontakt med BUP under tiden tills jag blev 18 år då vuxenpsykiatrin tog över.

Hursomhelst - Jag är diagnosticerad med ADD - en form av ADHD utan hyperaktivitet. Sen finns misstanke om Bipolär sjukdom typ 2 samt Borderline. (Vissa läkare tycker diagnosen Borderline är flummig.)

Fortsättningsvis. Jag blev gravid strax innan jag fyllde 19 år med min nuvarande sambo. Jag mådde bra under graviditeten, trots att jag knappt medicinerades. När vår son föddes fanns en misstanke om ett allvarligt hjärtfel. Men man skickade hem oss och sade att det var lugnt. Efter en vecka hemma upptäckte vi att sonen andades konstigt - och vi for in akut. Då konstaterades det att han ändå hade de hjärtfel de misstänkt. Man sade till oss att han kanske inte skulle överleva och att de borde ha skickat honom till Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg vid första misstanken.

Tack och lov hann man skicka honom med ambulansflyg till Göteborg och han opererades.
Han är friskförklarad idag, men de tog mig hårt.

Jag har aldrig kunnat slutföra gymnasiet, trots att jag försökt flera gånger pga mina problem.

Hursomhelst - Jag blev sakta sämre och påbörjade medicinering med ritalin, antidepressiva och insomningstabletter. Jag hade kontakt med både familjepsykolog och vuxenpsykiatrin.
I Augusti 2010 började Isak på dagis, och jag hade tänkt försöka påbörja en utbildning som man inte behövde ha gymnasiebetyg för. Att tillägga hade jag inte hand om medicinerna själv utan en sjuksköterska gav mig mediciner tre gånger i veckan. När jag mådde dåligt hade jag en tendens att ta för mycket - dock aldrig såpass mycket att jag inte skulle kunna ta hand om min son. Han har aldrig farit illa av detta.

När hösten började komma gick allt åt fanders. Jag började få en otrolig ångest som kom på eftermiddagarna. När jag kom hem från skolan orkade jag inte göra någonting mer än att lägga mig ner under täcket i fosterställning och gråta. Naturligtvis hade min sambo som är en jättebra pappa hand om sonen de gångerna.

Men tillslut orkade jag knappt leva längre, så jag tog själv intiativ och lades in på en avdelning. Där fick jag ändrad medicinering, samt en del ångestdämpande. Efter 4 veckor var jag utskriven. Då trappade jag ner på skolan och blev sjukskriven.

Jag fick också hjälp av hemtjänsten med medicinerna. De hade ett skåp hos mig med mediciner som de kom tre gånger om dagen och delade ut till mig.

Efter ett tag kom de bara en gång om dagen och delade ut medicinerna på morgonen. Jag fungerade jättebra med ångestdämpande, men tyvärr är det råttgift rent ut sagt - det var oxascand och för den som inte vet är det benso, som är väldigt beroendeframkallande.

Min son går på dagis full tid - fast oftast hämtar jag honom tidigare. Men för någon månad sen mådde jag askasst, oxascanden verkade inte längre och vi hade alkohol hemma som jag drack lite utav för att hålla mig lugn. (Sonen var aldrig hemma vid dessa tillfällen.) Jag hällde slutligen ut alkoholen och berättade för alla omkring mig inklusive min sambo, och min läkare. Läkaren bestämde sig för att höja oxascanden till 40 mg per dag.

Det funkade bra ett tag, men sen tog receptet slut och plötsligt stod jag där med endast 20 mg (Man bör trappa ner, inte kapa rakt av.) Jag fick inte tag i någon läkare och hemsjukvården kan inte göra någonting då de bara delar ut medicinerna som ordinerats. Det slutade med att jag en dag fick upp medicinskåpet (Ja, jag vet att det var oerhört dumt av mig.) Oansvarigt. Men jag berättade dagen efteråt detta för hemsjukvården och man tog bort skåpet på min begäran. Sedan ringde jag läkaren och han beslutade att vi skulle kapa bort benson rakt av och halvera min ritalindos.

Jag kan se detta hur hemsjukvårdens ögon - En trött mamma på morgonen, stökigt och på detta att jag fått upp medicinskåpet. Så jag tror att det är någon därifrån som anmält.

Dom ser mig bara fem minuter per dag - och det på morgonen när jag är som tröttast. Sen hör dom att jag "brytit upp medicinskåpet" och jag kan se hur de ser mig framför sig - som någon som går runt påverkad samtidigt som jag har min son.

Addera också att jag har en hel del problem struktur - det vill säga att hålla en viss ordning. Stundtals är det stökigt och så vidare.

Men jag vill förtydliga att jag inser att jag har problem. Dock skulle jag aldrig låta detta gå ut över våran älskade son. Aldrig.

Nu har jag till och med hand om medicinerna själv, när de tagit bort de som jag "missbrukat."

Det här är positiv på ett sätt - det får mig att vilja bli frisk och kämpa i mot beroende.

Kanske kan soc erbjuda något stöd som kan göra din vardag lite lättare? Om du känner att du skulle behöva det?

Ja, det låter som att mer stöd för dig kan vara en bra idé, men kanske är det inte familjenheten som bör gå in - svårt att säga. Har du kurator utöver läkaren? Kan ju vara en bra idé att få hjälp att reda ut sådana situationer som du beskriver, jobba fram strategier för att inte bli desperat och t ex dricka eller ta för mkt medicin. Du verkar ha koll på mediciner, och vet säkert därför hur vansinnigt farligt det kan bli när man står på bens och dricker (för er som inte vet och läser: många av de värsta våldsbrotten genom tiderna är begånga med alkohol i kombination med bensodiazepiner, aka bens). En kuator alt boendestöd kan vara en bra back-up, och för att ha en utomstående att bolla med. Det är väldigt tungt att leva med de här tillstånden. Får du diagnos borderline finns ju en väldigt bra behandling som många tycker är hjälpsam, DBT - kanske har hört om det?

Det är inte alls kontigt eller ovanligt att man i deseprata lägen gör ganska destruktiva saker, och det är väl det de som anmält är oroliga för. Men om er son inte far illa, och framförallt din sambo är kapabel att ta hela lasset när du mår dåligt så är det väl egentligen mer stöd för din skull som är bättre...alltid tråkigt att höra när någon mår så dåligt. Arbetar med tjejer med psyk- och missbruksproblematik, och min bästa kompis priivat har bipolär sjukdom typ 2. Så känner igen mycket av det du skriver om, även om alla är olika förstås.

Jag tror inte socialen kommer göra så mycket åt den anmälan då du verkar ha självinsikt och har läkarkontakt osv. Var bara tillmötesgående på mötet hos dom och erbjuder dom dig hjälp så kan det vara en bra ide att tacka ja. Du har mycket omkring dig och dessutom är du fortfarande ganska ung så jag förstår att det kan vara svårt att få ihop vardagen med dina diagnoser och problematik. Du tycks vara en tjej med fötterna på jorden ändå och ditt agerande när du medvetet gjort fel tyder ju ändå på ett sunt tänkande.

Hoppas det går bra på torsdag och att du får den hjälp som du känner att du behöver.

Hur gick det ts?

Åh, gumman. oxascand är verkligen ingenting att vara rädd för. Sure det klassas som benzo men det är den svagaste och dåligaste sorten. Skrattretande hur hårt dom håller i riktig medicin. Det är ingen risk att oxa blir till ett beroende om man inte försöker på riktigt eller har beroende problematik.

Soc vill väl inte att ni ska snacka ihop er och planera ihop en story. Min kompis fick inte heller veta. Då var det polisen som hade anmält eftersom flickans bonusmamma var psykiskt sjuk.

Om det handlar om det uppbrutna skåpet så är det ju bara att säga att du sa till med en gång vad du hade gjort.
Var inte rädda för soc, de vill ju bara kolla så alla har det bra. Och hemsjukvården måste ju anmäla sånt här.