Besvikelsen att bli ensamstående till 5 månaders bebis

Mitt råd är att tillåta dig själv att känna alla känslor, vara arg, ledsen, besviken.. Även om det inte var en planerad graviditet eller ett långt förhållande innebär inte det att du inte har sorg över hur saker och ting blev och du behöver ta dig tid att sörja!

Jag är ensam med min son sen han var 10 månader, han är idag 3 år och även om tiden efter att sonen föddes och fram till separationen var väldigt turbulent mellan mig och sonens pappa går det inte att komma ifrån att separationen var jobbig, sorgen över ett förhållande som tagit slut, att bli ensamstående.. allt det här behöver få ta sin tid, det är egentligen först nu för kanske ett halvår sedan som jag kände att jag lagt det värsta bakom mig och känner mig redo för en ny relation.

Som ensamstående mamma finns det så klart både för- och nackdelar, men det finns ju även när man är mamma och tillsammans med barnets pappa! Det handlar egentligen om att försöka få en balans så inte det negativa får överhanden.. lättare sagt än gjort ibland, tro mig jag vet, men jag försöker tänka på att välja mina fighter med sonen, vad orkar jag bråka om och vad är egentligen bara onödiga konflikter? att hålla på läggdagstider/ rutiner för att ge mig själv egentid på kvällen innan jag själv ska sova så jag får tid att varva ner antingen med en bok, ett bad eller bara en lugn kväll i soffan och att ta hjälp av mina föräldrar för att få barnledig tid ibland (sonens pappa är tyvärr helt borta ur bilden även gällande sonen).

Jag är ensam om min dotter sen hon var 1 månad! Ibörjan är det sjukt jobbigt men sen vänder det! Nu fyller hon snart 1 år och vi har det jättebra   Vill pappan vara delaktig som pappa ändå?

Jag håller med Sunstar83. Man måste få vara ledsen. Var inte rädd för alla känslor som svallar upp.
När min dotter var 8 mån kastade hennes pappa ut oss, min moster fick böna och be för att vi skulle få stanna kvar veckan ut tills jag hade hittat något ställe att bo på. Jag mådde så dåligt psykiskt att jag var tvungen att uppsöka läkare. Nu har det snart gått 5 månader och jag mår bättre och bättre för var dag. Fast min besvikelse över hur han har behandlat oss kommer att finnas kvar länge. Min läkare påpekade även att det är bättre att vara ledsen och släppa ut alla känslor än att gå och bära på dem och må dåligt till och från i flera år.

Hur ser ditt kontaktnät ut? Har du familj och vänner som hjälper dig? Jag har turen som har en underbar familj och släkt som hjälper mig. Jag har väldigt svårt för att be om hjälp men man måste, annars håller det inte i längden.

Om  du vill så får du väldigt gärna inboxa mig.

Massa kramar!

Tack för svaren!
Det är sjukt jobbigt att balansera alla känslor man har samtidigt som man ska vara stark och glad och ha en fungerande vardag med min son så han ska ha det så bra och vara aktiv osv.  Ibland skulle man bara vilja ligga kvar i sängen hela dagen men det går ju inte när man har barn, är nog det som är svåraste att låta sig släppa alla känslor fast samtidigt hålla humöret uppe för min son.

Jag har väl ändå tur att hans pappa vill vara med så mycket som möjligt och jag får avlastning ibland men aldrig några nätter eftersom han är för liten för att sova hemifrån tycker jag, Fast det är ju också svårt för jag vill ha så lite som möjligt att göra med honom och ändå måste jag ha kontakt med han oftare än vad jag vill.

Jag blir argare och argare på honom när jag tänker på hur han behandlade mig, hur kontrollerande och svartsjuk han var och att han hela tiden klagade på mig och allt jhag gjorde var fel. min graviditet med mitt första barn kunde jag inte njuta av utan det var bara bråk, skrik och tårar dagligen..

Min familj bor i Karlstad, jag stockholm så jag har inte möjlighet att få så mycket hjälp med avlastning. har inte så många vänner med barn heller så man känner sig ganska ensam, och när man väl träffar sina vänner vill man ju inte sitta och klaga ochg vara ledsen, de kan omöjligen förstå när de själva är gifta, förlovade osv.

Är ensam med min son på fem månader,  pappan bestämde sig för att vi skulle separera redan innan han föddes.  Att göra slut innan barnet ens var född fanns inte ens på kartan för min del, men det krävs ju två som vill att det ska funka...
Jag har varit och är fortfarande sjukt besviken, arg och ledsen.  Känner mig både ensam och misslyckad, även om det numera kan kännas ganska ok ibland.
Det värsta är att jag måste ha kontakt och träffa mitt ex, och att jag kommer vara tvungen att lämna bort sonen till pappan sen.  Jobbiga nätter osv kan jag ta, men att missa så mycket tid med honom känns hemskt.  Men så är det ju tyvärr för många separerade föräldrar.

Jag och pappan till mitt barn separerade precis innan födseln. Det var en in-your-face-separation och det tog lång tid innan jag vande mig vid besvikelsen och ilskan (om jag nu ens har gjort det än) 
Mitt barn är nu snart 2, och visst, det var inte så här jag hade tänkt mig att det skulle vara att bli förälder. Att helt plötsligt stå där ensam med allt ansvar för ett litet liv och ingen att dela det med. 
Det har tagit låång tid att bearbeta besvikelsen över vad som hände och det som blev. Den kommer nog aldrig försvinna helt men bleknar det gör den. Försöker tänka att jag borde vara tacksam att det faktiskt tog slut mellan oss, annars hade jag ju fortfarande levt i ett förhållande som jag, med facit i hand, inte vill leva i. 

Ge det tid, tillåt dig att känna det du känner! Och om det börjar kännas övermäktigt, sök hjälp i tid! Att ha någon att prata med har hjälp mig nåt enormt. Har du ingen som du kan prata med? Även om dina vänner lever i förhållanden och inte har barn, kanske det finns någon som kan stötta dig iallafall även om de inte kan förstå fullt ut. Jag tyckte det var väldigt jobbigt att behöva träffa mitt ex i början, så det kanske är jobbigt att behöva förlita dig på honom för avlastning? Du kanske har någon kompis som är väldigt barnkär som kan komma och hjälpa dig med ditt barn?

Hur har ni andra gjort med umgänget och er kontakt med pappan när bebisen varit liten?  Vill inte träffa eller prata med mitt ex mer än absolut nödvändigt.

Jag messar hennes pappa och hon blir sjuk eller liknande. Skulle aldrig falla mig in att ringa honom. Han kommer till oss en gång i veckan och är här ungefär i en timme. Oftast mindre. Jag har ensam vårdnad eftersom att han inte ville ha gemensam vårdnad från början. Han har dock kommit på att han vill ha henne varannan vecka när hon börjar på förskola men jag har pratat med familjerätten och berättat hela storyn. Först måste han ansöka om gemensam vårdnad och om han skulle få igenom det så anser de att hon är för liten för vv-boende. De tyckte även att umgänget jag erbjuder honom var en kanonbra grej, vilket han inte tycker. När han är här så brukar jag hålla mig i sovrummet och försöka vila lite eller åka en sväng till affären, just för att slippa träffa honom. När han bevisar för mig att jag kan lita på honom (gällande henne) så kan jag eventuellt börja fundera på att låta honom ha henne varannan helg eller liknande.