Vill hon verkligen ha mig!?

Jag vet inte riktigt var och hur jag skall börja. Det får bli så här... Jag och min sambo är inne på vårt femtonde år tillsammans. Redan från början i vårt förhållande är vi väldigt olika, i ren sexuell mening. Jag vill inte säga att hon var rädd för sex när vi träffades, men hon hade en väldigt blyg inställning. Själv har jag alltid och har fortfarande en öppen syn på sex. Jag tycker också att sex är en väldigt viktig del av ett förhållande, den yttersta bekräftelsen för kärleken till en annan människa. Jag vet att detta låter underligt, men efter snart femton år har jag ingen aningen om vad min sambo har för inställning. Det enda jag med säkerhet vet är att hon aldrig tar initiativet, samt att hennes syn på sex är att hon inte kan eller vill tillfredställa sig själv. det är något hon vill att jag skall göra. Hon försvarar sig alltid med att det är 'fel' på henne.

  När den stora förälskelsen lagt sig och vi började planera ett liv tillsammans tillstötte problem. Min sambo hade cancer i tonåren och ett slarv gjorde att man glömt ta ägg under behandlingstiden. Vi blev barnlösa, beskedet var ett av de grymmaste och kallaste jag hört talas om, man ringde upp mn sambo och sa - tyvärr för dig blir det inga barn. Jag är en extremt driven person och vägrade att ge mig, det måste finnas ett sätt. Jag låg på min sambo att ta kontakt med en IVF klinik, plus att jag stod på mig för att närvara när min sambo gjorde gynbesök. Detta gjorde att en kvinnlig gynekolog tvingade fram en remiss, efter att ha påvisat missen vid hennes cancerbehandling. Efter åtta års kamp blev min sambo gravid genom äggdonation. Idag är vår dotter tre år, och vi är överlyckliga för henne, men...

  Min sambo har hela tiden behandlats med hormoner för att leva 'normalt'. Det är nu problemen kommer... Redan från början är min sambo avvaktande till sex och hormonerna gör inte saken bättre. Humöret svänger kraftigt. Det är mycket sällan jag kommer hem till et leende. Dessutom sjönk min egen sexlust under hennes graviditet, det kändes olustigt, konstigt till och med smutsigt. Efter förlossningen var vi kraftig sexuell otakt, men... eftersom min sambo inte behövde ta hormonerna under tiden hon ammade fick vi båda tillbaka sexlusten, och under slutet av hennes mammaledighet var vi båda väldigt nöjda med sexlivet, men det är alltid jag som är initiativtagare.
Vi köpte lite hjälpmedel för henne, och allt var faktiskt riktigt bra.

För två år sedan började hon med hormonerna igen, och för ca ett och ett halvt år sedan visar hon en stor olust till mig. Som sagt är jag driven, och försöker att hitta på nya idéer, spel, lekar, köper saker, visa att jag verkligen håller av henne. Det är nu inte så att vi aldrig har sex, nej för fan, för det har vi. Min sambo är däremot extremt avvisande, inte ta där, inte använda tungan... in med skiten och få det avklarat. Det känns verkligen inte bra. Det känns som om jag - för det första inte duger till, jag tillfredställer inte henne längre - för det andra att jag tvingar mig på henne. Det värsta är att jag börjar tvivla på min egen kärlek till henne. Det jag upplever nu har jag upplevt under de år då vi kämpade för att får barn, men då dåg jag det som att vi arbetade mot ett mål. Nu känner jag mig förbrukad och ibland också förnedrad. Sexlivet är viktigt för mig, i motsats till henne kan jag klara av den biten själv. För tillfället mår jag faktiskt bättre av att tillfrdställa mig själv, för att slippa ifrån hennes olust och besvikelse. Hon ser deta som ett tecken på otrohet... konflikterna läggs på hög. Som sagt jag är alltid den drivande, men står jag inte ut mer...