Vad kan man förvänta sig av mor/far?

Du låter lite egoistisk

Håller med Jezamine.
Man kan älska sina barnbarn men ändå inte vilja vara barnvakt.

kanske måste tänka om lite då...

Min sambos släkt står på tur och vill alltid ha dom kankse därför jag börjat att tänka som jag gör också....

mormor tycker kanske det är lite jobbigt att ha ansvar för 2 barn under en hel dag - det kan ju vara lite påfrestande, särskilt om man inte är van.......... jobbar hon i veckorna kanske hon vill ta det lite lungt på helgen

om nu sambons släkt gärna passar - varför inte fråga dem istället!? 

Ja, du tänker i för stora drag tycker jag.
Faktiskt kan du inte förvänta dig någonting och ska vara glad och tacksam över att de säger ja och hjälper dig med barnen.
En hel helg är jobbigt och kanske mormor hade sett fram imot en lugn vilohelg efter en jobbig vecka?

Hon e arbetslös nu sen åker vi bort i 5 v så då får hon träffa dom i slutet på maj och tänkte att jag att hon gärna skulle vilja vara en helg med dom. Det enda som e är att pappa och lillasyster kommer hem på helgen men dom träffar hon alla helger annars... Ja set verkar som att alla tycker att jag är ego så jag ska försöka att tänka om:)
Vi frågar ju alltid farmor så jag tänkte att mina föräldrar kanske vill någon gång också.

De ahr väl ett asvtånd på 17 mil bort? De hjälper väl till ibland el hur? Det är DU som skaffat barn..det är inte barnens mor/farsföräldrars skyldighet att passa dem

Jag tycker som du TS. Men det beror nog mycket på familjen ser ut, hur man är uppväxt m.m.

I min familj så är man extremt nära och morföräldrarna (det vill säga mina föräldrar) ser sitt barnbarn som allt. Det kan knappt gå två dagar utan att de träffar sonen, om ens för en kort kort stund.

Mannens familj är å andra sidan på ett helt annat sätt men deras familj är helt olik min så det var väntat. Det kan gå flera månader utan att de känner att de behöver komma och träffa lillen.

Det gör att jag prioriterar olika också, de som prioriterar oss och engagerar sig i oss gör vi detsamma med. De andra får helt enkelt vänta. 

Skönt att någon tänker som jag... Nej jag tycker det e lite konstigt att man inte vill vara med sin barnbarn när man fortfarande e pigg.. Vi står varandra väldigt nära så iof borde jag säga som jag känner till henne. Känns mer som att dom e lite för bekväm för dom vill att vi ska komma till dom och hälsa på.

Jag kan förstå dig till viss del TS! men nu bor mina föräldrar förvisso bara 5 min bort (promenadavstånd)... Men jag känner ibland att det vore kul att höra att de VILL passa sonen. De träffar honom jättemkt, nästan varje dag, men då är jag med och det är mest för att fika o umgås. Däremot är det ibland lite motsträvigt att få hjälp när vi väl behöver det, känns lite 'jobbigt' liksom. Han är nu snart 9 mån och vi skulle gärna åka på nån övernattning själva nån gång, men min mamma sa nu senast att 'det vore ju bra om han kan gå först'. Jag förstår inte riktigt problemet men det känns ju inte så kul att lämna bort honom då. Till saken hör att min systerdotter på 1,5 år sover hos dem jätteofta, flera nätter i rad. Det är nästan så jag funderar på att inte gå över till dem och 'umgås' så att de får längta och fråga om de inte kan få träffa oss. Tycker detta är lite jobbigt... Kanske förstorar jag upp det... Men som sagt, jag förstår dig TS. Man vill ju att de ska VILJA träffa och kanske tom barnvakta.

I "min värld" så borde man som förälder vilja träffa och ta hand om sitt barnbarn så mycket som man bara kan och har möjlighet till. Om man gör det aktiva valet att skaffa barn så förstår man väl att man eventuellt också kommer få barnbarn, och självklart ska man även ställa upp för dem då.

Jag skulle bli mycket besviken om mina föräldrar skulle prioritera annat framför mina barn.

Vill börja med att säga att vi har aldrig nekat när dottern frågat om vi kan ha vårt lilla hjärtebarn, vi bor 10 mil ifrån varandra. Vi har henne även om det inte behövs, bara för att vi vill.
Med det sagt så måste jag säga att för att jag gjorde ett aktivt val att skaffa barn inte innebär att det gäller alla generationer fram tills dess att jag inte finns längre. Dina föräldrar har ställt upp för dig tills du var vuxen och klarade dig själv och jag tror säkert att dom blivit nekade "barnvakt" x antal gånger under din uppväxt. Det vet du bara inte om.

Som mormor ser jag det som en förmån att få ha ett litet hjärtebarn som jag kan ha världens tålamod med och bara skämma bort med allt jag inte kunde med mina egna barn för där behövde jag satsa på att dom skulle bli vettiga vuxna ., men det skall var lika mycket på mina villkor som det är dotterns (vilket det är). Med det sagt så har jag bara ETT, två hade säkert varit en helt annan sak.

MEN, mitt barnbarn är inte mitt ansvar, det är min dotters, och ju äldre man blir ju värdefullare blir helgerna, så att man skall orka ytterligare en arbetsvecka, och för dig att kräva att dina föräldrar skall jubla när du kräver det är faktiskt ganska respektlöst tycker jag. En annan sak är ju att dina föräldrar faktiskt har ett eget liv dom också, dom har haft sina "småbarnsår" nu kan dom göra allt det där spontana dom inte kunde när du själv var liten.

Nu har vi väldigt sällan barnvakt. Den yngsta har vi inte lämnat överhuvudtaget ännu och han är ett år. Den äldsta som är 4 år har vi haft barnvakt till när vi behövt göra viktiga ärenden till banken osv...

Och jag svarar ja på din fråga om mina föräldrar blev nekade barnvakt under min uppväxt, för det vet jag att de blev, något min mamma tydligt uttryckt att hon inte vill göra om själv. Mina föräldrar är desutom ganska unga och friska och orkar med en massa saker utöver både jobb och barnbarn :) Hade de varit sjuka är det såklart en annan sak.

När du pratar om att skämma bort har jag lite svårt att förstå vad du menar. Är det att ge dem en massa godis?

Självklart måste man planera tillsammans och jag förväntar mig ju inte att mina föräldrar ska ställa in saker som de redan bokat in bara för att jag frågar om barnvakt, men jag anser heller inte att de ska prioritera bort barnen om det dyker upp något som kan tänkas vara roligare. att tänka som så att nu har jag gjort mitt tycker jag är tokigt.