Nybliven ensamstående

bara att bita ihop och tänka framåt,,, fokusera på barnet..
jag bor ensam med min son sedan 3 år och tillslut fungerar det..
det gör ont i början,, men sitt inte still,,, man får vara bitter ngn annan gång ,, skratt 

det är inte helt lätt, jag vet.. jveckan innan jag födde min dotter sa min sambo att han inte älskade mig!  kämpande som ett djur för att hålla ihop familjen!!  sen  vart lämnad när min dotter var 2 mån, nu är hon 2 år! Har varit j-t jobbigt, men det går, man får enorm styrka av sitt barn! hur som helst, så förstår jag exkat hur dina känslor går upp och ner, till slut blir du arg och då kommer du gå en bit vidare, sen kommer flera olika moment när man tycker det är svinjobbigt att pappans om drog såklart har rätten till sitt barn, men du har tid... min dotters far har precis haft henne över natten för första gången,, jobbigt, men vi kommer börja med varann lör- sen utöka om 6 månader till varann helg! JOBBIGT är det men jag lovar dig, ju längre tiden går kommer du bli starkare och starkare och inse att mannen du vart kär i skulle inte svika er på det här sätter. Du kommer klara detta, och när det känns som värst kommer du få ett leende av ditt barn eller ett ord som gör dig lyckligast ivärlden, du komer alltid vara ditt barns mamma! Det är jobbigt, och det handlar inte om att vara bitter utan att allt får ta sin tid, läk dig själv och fokusera på ditt barn, för varje dag/månad blir du starkare, promise!!

Jag förstår hur du känner dig. Sitter i samma båt som du. Min fru som jag varit tillsammans med i 11 år förklarede för mig att hon inte har några känslor kvar för mig, att vi växt ifrån varandra. Jag som älskar henne så mycket. Hon kommer att flytta till en lägenhet och jag kommer att bo kvar i vårat nybyggda hus. Våra 3 barn kommer att bo vv hos oss. Detta kom som en blixt från klar himmel för mig. Hela min värld har rasat samman. Hur skall jag klara att ta hand om barnen helt själv? Det äldsta barnet har autism så det är extra jobbigt detta.
Jag vet att jag måste klara det för barnes skull, men förstår hur du tänker.

Jag var i samma situatin för ett år sedan, min son hade  precis fyllt ett när pappan kom hem från jobbet en dag och sa att han inte orkar längre, han flyttade utomlands. vi hade varit gifta i 4 år och detta kom som en blixt från klar himmel...  jag var helt förstörd i början..

Nu har min son fyllt 2 år och vi är ett bra team. man tar en dag i taget, och jag har det helre på det här sättet nu, min son ska inte ha en pappa som man inte kan lita ´på och son inte vill vara pappa.  han mår bra och är hur glad som helst, klart att det gör ont att tänka att han kommer att växa upp utan sin pappa men sen tänker jag på alla barn som inte ens har ett hem eller någon alls som älskar dem och då känns det ändå som att min son ändå har det han behöver.. och jag finns här till 100%. det är klart att det är tufft, jag studerar på universitetet och sonen går på dagis, det fungerar bra och dagarna är korta. ekonomin är knepig men man klarar det. sen har min mamma varit ett enormt stöd och avlastar ibland så att jag kan träffa vänner då och då. Du kommer att klara detta! Massa styrkekramar!