En tråd för oss som genomgår en vårdnadstvist att ventilera i!

Det är just det föräldraansvaret jag har tagit isf och gått vidare med det till tingsrätten!!
Vi har suttit i massor av samarbetssamtal hos socialtjänsten, men ofta har det resulterat i att där inne sitter han och ljuger, för att sedan stänga in mig i parkeringsfickan utanför och ge mig en sån utskällning och fortsätta sina hot.
Detta såg soctanten och inte fasen minskar det deras förtroende för mitt ex och lugnet som han påstår sig ha!!
En annan gång träffades vi längs en väg och tvärvänder sin bil och kör efter mig och prejar av mig från vägen...
Och ändå görs inget från myndigheternas sida för att stötta mig i detta utan har far fram precis som han vill och ingen gör något... 

Tänkte på en sak inatt. Om jag ska ta och rådfråga en barnpsykolog om vad dom anser om umgänget med våran lilla skrutt.

Men vart vänder jag mig då? Tror ni man kan få skrivet från dom om vilka synpunkter de har?

Hej!

Sitter i en väldigt snarliknande sits som TS förutom att jag har ensam vårdnad.
Separera/skilde oss i april 2009 o hade ett par turer fram o tillbaka som nån form av olika försök att reparera förhållandet. I sep 2009 sa jag ifrån på riktigt då jag kände att allt var ohållbart o från min sida fann s varken känslor eller tillit.
Sen kom mina två barn i kläm HELA TIDEN!

Där började ett extremt konstigt föräldra/barnförhållande. De få gånger pappan väl träffa sina barn var de gånger vi var bjuden till honom på middag. Man kan säga att de gånger de sågs var när jag alltid kunde närvara, fattade inte det i början förrän mina vänner började påpeka det.
Mönstret uppdagades o blev väldigt tydligt. sa ifrån ännu en gång o då var bråket igång om att jag motarbetade pappan osv osv...
I januari 2010 var jag så arg, bitter o besviken att jag ställde ett ultimatum till pappan. Gemensam vårdnad = gemensamt ansvar anser jag o eftersom han aldrig hade barnen själv eller gav förslag på hur han ville ha det så ansåg jag att han hela tiden la ansvaret hos mig o ensamt ansvar = ensam vårdnad. Utan krusiduller sa han OK o vi fick ett möte hos FR. Pratade igenom det hela där o vi var fortfarande överens om att jag skulle ha vårdnaden så jag tilldömdes ensam vårdnad utan problem 3 dagar senare.
Tack vare att vi var överens, hade annars blivit tvingad att gå via TR.

Nu, mer än 2 år senare, är situtaionen oförändrad...

Under dessa 2 år har pappan haft de 2 nätter o ca 10 hela dagar. Skmligt i mina ögon! Vi bor i samma stad, än så länge...

Vi har varit hos FR sååå många gånger o gjort upp hur umgänget ska skötas men det efterföljs aldrig o jag är så urbota trött på den karln att jag knappt vet ut eller in.

För ett tag sen kom vi överens om var tredje helg lör-sön hos FR o jag trodde verkligen det skulle bli så då pappan fått ett barn med en "dejt" som han flyttat ihop med. De verkade älska varandra men då han haft säkert 10 innan henne o älskat de alla så var jag väl lite skeptisk men hoppades innerligt att han funnit rätt tjej!
Helgen då han skulle ha våra barn närmade sig så jag hojtade till o fråga vilken tid han tänkte hämta då han ringer upp mig o säger att han o tjejen ska gå isär! Han visste inte om han kunde ha våra barn den helgen. Orkade inte bry mig så mycket då detta var en gång i mängden. Sa bara att hör av dig några dagar innan så jag vet hur det blir. Ingen hörde av sig, inte ens på fredagen innan barnen skulle till honom. Inget under helgen de skule vara där heller. Sedan hade vi ett möte hos FR på onsdagen efter hans helg. Där satt jag SJÄLV på mötet med FR, han hade inte ens bemödat sig att ringa de o säga att han inte skulle komma...
Så mycket bryr han sig. Detta var alltså bara en jävligt liten fis i rymden! Såhär har dte varit hela tiden...
Jag sa till FR att detta är min verklighet, inte den han målar fram när han sitter här o är ångerfull. Det är bara ett stort proffsigt spel för gallerian!
De tyckte då jag skulle skita i honom, lägg locket på sa de.
Jag kan fortfarande inte neka umgänge men sista gången barnen var där var den 14-15 januari! Det är nu 4 månader sedan de träffa honom....
Min äldsta är 12 o vill inte ens träffa pappan numera, han säger att pappan fått sina chanser o jag förstår honom o har fått grönt av FR att han måste få bestämma själv. Min yngsta är 4 år o vet inte ens vad pappan heter i förnamn, bara efternamn. Han pratar om pappan ganska mycket just nu, varför vet jag inte men han vet inte ens vem det är längre.
Minstingen var ju bara dryga 2 år när vi gick isär o har sedan dess bara träffat pappan sporadiskt 10 gånger på 2 år...

Jag lever i nytt förhållande sedan 1 år tillbaka o väntar mitt tredje o sambons första barn, vi är lyckliga o ska snart köpa hus. Barnen älskar honom o det händer att minstingen försäger sig ibland o säger pappa. Ibland rättar han sig o ibland inte. Barnen litar till 200% på min sambo o för första gången vågar min 12 åring säga ifrån om det är något han inte vill. Inte elakt eller otrevligt utan som en tonårstrotsig unge gör. det gör mig glad mitt i ilskan att han äntligen vågar visa sig o hur han känner. det gjorde han inte förut med sin pappa, han är rädd för sin pappa då pappan varit en riktigt (i mina ögon) elak typ vissa gånger...

Det är en annan del av vårt liv.

Nu kanske det här blev helt osammanhängande o OT men jag kände mig hemma i denna tråd, oavsett jag ligger i en tvist just nu eller inte. Jag vet att pappan snart är stark nog att börja jävlas igen o då börjar helvetet om igen....

Jag förstår inte riktigt. Han åker 60 mil varannan helg för att bara träffa barnet nån timme, och om han själv har valt detta fast ändå vilja ha barnet varannan helg. Då är det kanske dags att utöka umgänget på helgerna till flera timmar och börja där.

Vart och hur har han umgänget på helgerna då han bor så långt borta?

FR har sina riktlinjer och dom går oftast efter 1 år=1 natt osv. Alla barn är olika och många barn även i den unga ålder ditt barn är i klarar av en natt borta redan innan.

Hur vill du att umgänget och sådant ska fungera? Du har mest skrivit om hur han vill ha det....men hur vill du?

Det är jättesvårt att svara på tycker jag. Hur jag vill ha det. Jag vill ha det som är bäst för vårat barn. Men det känns som att han stövlar fram i 180 och jag har ingen chans till annat än att försöka dra i bromsen för barnets skull.

Sen är det ju toksvårt då han bor där han gör. Hur löser man det liksom.

JAg vill att detta ska utökas i långsam takt så att barnet hinner med.  Kanske att fortsätta som nu eller även VARJE helg ett tag. (han lånar en lgh här i staden av en vän till honom)

Och kanske om det fungerar prova en natt men här i denna stad. osv.

Jag vet inte?

Ja, är det så som du skriver så (oavsett vem av er som har sk rätt el fel) , kan ni inte samarbeta om de vardagliga tingen, samarbetsavtal osv ger inget, då måste ni ta upp det i TR. Det är bättre att agera nu än att låta åren gå och situationen blir värre er emellan, barnen märker och vet mkt mer än vad ni tror. Vad ni än gör försök hålla barnen utanför, försök inte "vinna över" dem på er sida osv, för det mår ett barn otroligt dåligt av! Ett barn är lojal m båda sina föräldrar, det ska inte tvingas att välja sida....

Jag tror att det är tok viktigt att ha en egen plan för hur man vill ha det och hur realistiska ens egna plan är i själva verket.
Jag har också gått igenom en separation och med distans till det hela så kan jag själv se hur jag över reagerade på saker, hur väl jag ville barnen och ha kontroll över situationen. Mitt yngsta barn var yngre än ditt är nu när vi delade på oss, jag hade uteslutande hand om barnen medans vi bodde ihop. Han hade svårt att lära sig hur det yngsta fungrerade, problem med magen behövde lite extra koll konstant. Han hade barnen varannan helg från början, vi är/var ändå föräldrar till barnet. Under framför allt första året så satte jag nästan orimliga krav på honom, ville att vi skulle skriva en typ av dagbok för att ha koll på barnen osv. Vi var INTE vänner kan jag säga.
Med detta facit i handen är jag skitglad att han ändå hade barnen på helgerna trots att FR avrådde att vi skulle ha det för det yngsta barnet. Pappan behövde lära sig hur barnen fungerar och göra allt på sitt vis oavsett vad jag tyckte.

Nu är det ju bra att ditt ex har en lägenhet som han kan vara i med barnet, och göra sina framsteg när det gäller att vara förälder i sin egna takt. Som mamma är det lätt att tycka att det faktiskt bara är jag som kan.

Det gäller att ge och att ta. Har du en egen plan för det hela och han har sin så kanske ni kan jämka. Så länge barnet inte är rent misskött, typ inte bytt blöja på 10 timmar, har inte fått någon mat osv så får man ibland som mamma jämka även med sig själv.

Skönt att höra att det har fungerat för er!
Det jag tänker och faktiskt läser överallt om barns utveckling är att det inte är bra att vara från sin "bas" av tryghet någon längre stund. Alltså inte nätter så tidigt heller. Även om det går bra just där och då vet man ju faktiskt inte hur barnet formas och hur det sätter sina spår av att de kanske känner sig otrygga och övergivna mm.
Jag vet att det inte bara är jag som kan. Alla eller ja, dom flesta kan väl lära sig. Men ja, JUST nu är det faktiskt jag som känner detta barn utan och innan.
Sen får ju pappan och barnet bygga upp en relation långsamt i barnets takt tycker jag. Jätteviktigt!  Just för att inte så ett frö av otrygghet! Skulle dö om jag visste att jag orsakar mitt barn det! Barnet har inte valt detta och förtjänar att få vara trygg! Barnet förstår ju inte varför denna man som på papper är dens pappa kommer, tar barnet ur mina armar och går härifrån. Jag vet inte men jag tror inte att jag är så fel ute!
Detta måste ju vara det viktigaste i frågan iallafall. Viktigare än att pappan ska "träna" på barnet för att bli en pappa. Det kan han bli ändå fast i barnets takt.

Jag menar inget illa och ser inte ner på dig för att ni valde denna väg. Fungerar det för er är det toppen!

Jag tar inte åt mig så det är ingen fara

Som boendeförälder har man ALLTID försprånget att man känner sitt barn väldigt mycket mer. Jag förstår hur du menar absolut.

Problemet som jag ser det är att när allt ska gå i barnens takt så kan livet bli rätt så jobbigt (nu menar jag inte att man ska tvinga iväg barn eller så där..utan en tanke). Ibland måste man göra saker som i längden gynnar barnet, eller som behövs för att ens liv ska fungera. Dagis tex, ibland så måste barnet gå på dagis fast det kanske inte är riktigt redo.

Mitt yngre barn har aldrig motsatt sig till att åka till pappa, större barnet ville verkligen verkligen inte åka när den var i 4-5 års ålder...barnet började vara hos sin pappa varannan helg när det var 2½ ´år utan problem.
Man har alltid i huvudet att man vill göra rätt, rätt för alla parter. Jag tror dock att rädslan för att göra fel gör större skada för barnet då även det blir osäkert.

Vill du inte att barnet ska sova hos pappan förns det är äldre så ska du inte göra det. Det viktigaste är bara att du har tänkt igenom anledningarna och att du står för dom, hur det än är så är även pappan ditt barns kött och blod oavsett.

jag förväntade mig inte att du kunde ta kritik, inte när du inleder hur bra du är för du har ett välbetalt jobb och hon är dålig pga sin låga utbildning.

Du behöver inte kommentera mitt inlägg, bara reflektera om hur du kommer bli bemött i rätten.
är du beredd på sådant här mostånd där... ja du har du tid att förbereda dig.
Ditt ex har nämligen ett ombud som kommer få  dig att framstå som problemet.

lycka till mupp

Tack så mycket, det har gått ganska bra hittills i den muntliga förberedande förhandlingen... X:et erkände sina samarbetsvårigheter, lovade bättring, via sitt ombud... Dom satte sig såklart emot de yrkanden jag har, men just att det var hon som stod för samarbetssvårigheterna erkände hon. Medling är nästa steg, och jag hyser hyggligt hopp om att x:et nu börjar inse att samarbete och utökat umgänge är det som dottern vinner på...

Sen gjorde hennes ombud en hel del misstag, som min sak vinner på... Kommer dock inte att kasta nåt i ansiktet på x:et, jag är enbart ute efter att vi ska samarbeta, och säkerställa det som jag anser är det bästa för dottern..smutskastningen låter jag henne stå för...

Hur går det "härinne"?! Dålig aktivitet;) Vi träffar advokaten på fredag efter ett antal framskjutna möten! En vårdnadstvist känns väldigt tung och tråkig att tänka på.... men då min man och hans ex inte har haft ett fungerande samarbete någonsin (inte ens då de levde ihop) så känns det som om alla fredliga möjligheter är uttömda.

Vi har försökt allt! ....och med samma resultat, tillfällig skärpning och sen tillbaks igen:( FR sa rakt ut till min man att det enda som återstår för att få en sk lösning det är Tingsrätten, så nu kör vi!!! Hoppas här finns fler som behöver ventilera sina tvister, frågor mm. Kan nog kännas skönt (tycker jag) att ventilera lite anonymt!

Psykologer har åtskilliga gånger fått kritik av både HSAN och JO för att de skriver lättvindliga intyg efter bara kontakt med den ena föräldern ... så du skall inte räkna med att en psykolog skriver intyg på din önskan ...

m, visst kan du be en psykolog skriva en generell bedömning om barns behov av en fast punkt. Men ganska troligt så kommer pappan då med ett psykologintyg om vikten för barnet att få knyta an till pappan och då står det 1-1, inget är vunnet. Lägger man sen till att du vill ha ev så tror jag att du skjuter dig i foten. Min gissning är att du inte kommer få igenom dina yrkanden utan domen kommer gynna pappan. Det kanske är smartare av dig att förhandla nu medans du kan. När domen väl fällts har du noll förhandlingsutrymme. Bättre förlora lite nu än riskera förlora stort sen?

Alltså det här med "intyg" på vem som är bäst och vem som är olämplig etc ...håller med Dalton.

...och glöm din egen stolthet och allt vad det heter, var glad för om pappan vill finnas i barnets liv. Bas av trygghet??? Det är väl ändå båda föräldrarna som ska vara det? Sålänge en förälder inte misshandlar (fysiskt och psykiskt), utnyttjar sexuellt eller missbrukar, då ska man väl ändå få en chans? Man ska inte tänka att det är MITT barn, jag har rätt till... etc. Det är VÅRT barn, barnet har rätt till .... så ska det vara!

Ni som suttit i förhandling med tingsrätt ang. vårdnadstvist. 
Mitt ex har i sin stämning anklagat mig för misshandel(varit på polisförhör och hos socialen,båda lägger ner det),hon anklagar mig för att ha skickat anonyma sms och nån/några bilder på när hon och jag skulle ha samlag(?) Vidare anklagar hon mig för samarbetsproblem. Inget av det hon sagt är bevisat eller på något annat sätt styrkt.

Tar tingsrätten verkligen upp saker som detta? Samarbetsproblem köper jag att de tar upp,om detta kan styrkas,men inte "hen var dum en gång,hen sa jag var ful" och liknande. 
Vill inte tingsrätten ha relevanta saker,som kan styrkas, att handlägga om?