Jag har en fråga till er som adopterat ett barn på 5år eller äldre.
Hur har det gått med vardagen sen barnet kom till er?
EXEMPELFRÅGOR:
Har det uppstått komplikationer?
Hur har det gått med språket för er och barnet?
Hur gick det med dagis/skola?
Har det blivit bråk mellan er och barnet och hur har barnet uppfört sig mot er och andra?
Vill bara tillägga att alla som gått den obligatoriska föräldrautbildningen skall ha fått en ordentlig genomgång av anknytningspsykologi! Det ingår och är högt prioriterat i konceptet!
Men vad hände med TS:s fråga? Finns här ingen som kan dela med sig av lite verklig erfarenhet? Det finns ju en hel del som adopterat lite större barn och som klarar det bra. Men jag är också intresserad. Lillebror/syster kommer säkert att vara i 4-5-års åldern då min son hunnit fylla 6 år och vi har väntetid kvar.
Min son var nästan tre, vilket också räknades som ganska stort. Men det har varit en fantastisk ålder att införliva i familjen. Men vi klev ju rakt in i trorsålder, vilket var ganska svårt. Jag kände att det var en ständig balansgång mella att sätta gränser och ändå vara varsam så att inte läkningsprocessen blev störd. Jag valde en ganska mjuk linje och valde de viktigaste striderna, vilket fungerade bra med min son, och har sen efterhan ökat på gränssättningen. Med en 5-åring tror jag just detta kan vara ännu svårare. Jag tror det är viktigt att inte ställa för höga krav på en nyhemkommen 5-åring. De har en del baby-tid att ta igen och måste få ha det. Så var det också för min treåring.
Men något som är fantastiskt med lite större barn är att de har en annan medvetenhet om sitt ursprung. De har minnen från födelselandet och adoptionstillfället. De är mer medvetna om själva adoptionsprocessen och kan på ett mer medvetet sätt sörja dem de har förlorat. De kan på sin nivå förstå att nannyn/fostermamman ska stanna kvar och att barnet nu ska bo hos de nya föräldrarana. För min son uppfattar jag det som att detta har varit bra. Till skillnad från flera de mindre barnen som adopterades samtidigt, så var han inte chockad. Ledsen första kvällen för att han inte fick åka "hem" ja, men inte chockad.
Hos min treåring kom språket väldigt snabbt. Och jag tror att det går ganska snabbt för en femåring också.
När det gäller anknytningen för ett större barn kan det ta lite längre tid och man måste låta det ta sin tid. Man tränger sig inte på ett större barn på samma sätt som ett litet barn som är så mycket mer beroende av den fysiska omsorgen. Jag upplevde det som att jag blev tvungen att göra mig förtjänt av tilliten på ett annat sätt än jag tror man måste hos ett mindre barn som får tillit av att man tröstar när det skriker, ger mat, värme trygghet och uppmärksamhet. Så det kräver lite mer av en som förälder. Man blir troligtvis bortstött en del, det blev jag och måste ändå visa att man finns där för barnet. Man blir testad på ett helt annat sätt och måste hålla måttet. Gör man det tror jag man får oerhört starka band, för att man går igeom en kris tillsammans.
Det var lite om mina erfarenheter av en treåring. Och som jag skrev i början så har det varit en underbar och fantastisk resa att få bli mamma till denne lille treåring som idag blivit en stor sexåring.
Men jag funderar också, som sagt, hur det skulle vara att ta emot en 5-åring i familjen. Det finns ett litet häfte om detta som kan beställas hos adoptionsorganisationerna för ca 25 kr. "Att bli familj med en 6-åring" kan det kanske heta.
Jag läste ett utdrag ur en bok härom dagen.. och det var också efter det att vi hade pratat om detta på föräldrautbildningen om anknytning!
Ju mindre separationer i sitt liv ett barn har desto bättre att knyta an, tex ett barn som har flyttats runt bland familj och släktingar kanske har svårare att knyta an för att de redan har knytit an så många gånger och blivit separerade många gånger också.
Gentemot ett barn som har varit på ett barnhem hela sitt liv, och sluppit separationer..
Sen kan man ju natuligtvis undra hur bra det är att bo på ett barnhem hela sitt liv, men det är väl olika beroende på var det är i världen.
Jag känner en familj som har adopterat en 6 åring som bott på barnhem hela sitt liv, anknytningen där gick jätte bra, de hade dessutom egna barn och det funkade också bra.
Vi vill adoptera en 4 åring som är från samma barnhem, och vi har ju träffat honom redan och jag hoppas och tror inte att anknytningen kommer att vara så svår , han är en positiv och glad pojke.
Jag personligen känner att den dagen han kommer till oss, får vi känna efter och ta det lite grann som det kommer! han kommer att få dela rum med vår yngste grabb eftersom det är det han är van vid, och sen får vi ta en dag i sänder! försöka få in rutiner så fort som möjligt, och ödsla med kärlek! det är i alla fall vår tanke.
Fast det handlar ju förstås inte bara om anknytning känslomässigt, utan att barn som innan 7-9 månaders ålder haft en vårdnadshavare som det kan lita på också får respons på en massa utvecklingsfaser.
Spädbarnet:
- Vill ha mat när det är hungrigt
- Vill ha gensvar när det gråter
- Behöver ha mycket ögonkontakt för att känna bekräftelse
- Behöver tröst när det är ledset
- Vill ha gensvar när det ler
- Behöver kroppskontakt
- Behöver höra språket och få gensvara på joller
Och senare:
- Behöver ha ögonkontakt för att utreda vad som är farligt eller hotande.
- Behöver ha gensvar på sin språkliga utveckling, ex. "Titta", "lampa" osv.
osv.
Mycket av detta är sådant som man tar förgivet när man har hand om ett spädbarn, men för barn som inte har en fast vårdnashavare är detta inte lika självklart. Barnet kanske lämnades på barnhem strax efter födseln, och på barnhem finns inte möjligheten att barnskötaren ska klara av att ge alla barn allt det gensvar som det behöver. Biologiska barn har ju oftast en eller två som sköter om det i princip dygnet runt det första året, något som adopterade barn oftast inte fått.
All utvecklingsgrund läggs redan vid barnets första år, allt hänger ihop, matematik med språk, motorik med kroppskontakt, rums och tiduppfattning med rörelser, osv.
För barn som inte fått med sig detta från början kan det alltså innebär problem långt senare i livet, inte minst när det börjar skolan där det ställs höga krav på att barnen ska "hänga med" i de jämngamla barnens nivå.
Det som man sett i olika studier är att barn som däremot har haft en vårdnadshavare som gett det lilla barnet allt det som en mamma/pappa skulle ha gett dem klarar sig bättre senare i livet tackvare att det har blivit tillgodosett allt det som den behövt samt fått gensvar på sina känslor. Man har också sett att detta framför allt gäller barn som fått en känslomässiga anknytningen före 9 månaders ålder.
Jag tror att ett litet barn som inte fått allt den uppmärksamhet, bekräftelse, ögonkontakt, kroppskontakt, mat när det är hungrigt, tröst när det är ledset osv. kommer förstås ha en svårare start i livet än en 5 åring som fått all den vård och omsorg det behövt i livet fram tills den dagen det får en ny familj. Ett äldre barn kan också ha lättare att förstå vad som ska hända, att det ska få en ny familj och t.o.m. se fram emot det.
Våran som var strax över 3 år när vi fick honom och han var mycekt väl förberedd på vad som skulle hända! Han kramadeoch gosade med oss och kallade oss mamma och pappa från första stund. Han vägrade att släppa oss en meter från sig redan i landet. Han släppte sitt gamla liv direkt och har sen inte velat kännas vid det överhuvudtaget. Det kan ju förstås både ses som positivt och negativt, men på det hela taget var han mycekt mycket väl förberedd eftersom vi verkligen fick vara hans mamma och pappa redan i samma stund vi fick varandra.
De som ska placera barnet hos den nya familjen brukar vara väldigt bra på att förbereda barnen på vad som komma ska, man får ofta skicka bilder, videoklipp, saker m.m. till barnet för att de ska ha möjlighet att "lära känna" familjen innan.
Vi skickade ner saker, bilder, videoklipp och fick Skypa med sonen innan vi åkte ner för att hämta honom.
Lycka till TS.
Här kommer en länk till Metodbok Barnhälsovården, Stockholm läns landsting. Det finns bla ett anpassat baspogram för adoptivbarn.
http://www.webbhotell.sll.se/Global/Bhv/Dokument/Metodbok/BHV_SLL_10-03.pdf