Har väldigt svårt att känna sexuell attraktion i mitt förhållande. Älskar honom på ett annat sätt - genom att vi känner varandra väl, känner mig trygg med honom o.s.v. Problemet är att jag har väldigt svårt att känna sexuell lust till min man.
Det är som om jag bara kan känna attration och passion isamband med flirt, förälskelse. Har aldrig varit otrogen men känner en enorm lust att vara det.
Någon som känner igen sig?
Hej
Förstår ganska väl hur du känner dig, är inne på 9e året med en underbar man. Men just den där gnistan fattas här hemma, försöker och försöker men det blir bara inte bra sexuellt.
Har ni barn? Finns inga barn i vår relation. Det vore så lockande att falla för frestelsen och gå över gränsen för att få känna sig levande, åtråvärd, passionerad? Det finns män, men av respekt så vill man inte.. Även om tanken lockar.
Jag bidrar inte med klokhet, för jag har inte blivit klok på detta ämne än.
Känner igen mig...är likadant för mig
Problemet kommer väl om måste vara otrogen. Om man kommer överens med sin partner om att få träffa andra (ja, jag vet att det är kontroversiellt) så kan ju förhållandet fortsätta. Risken är ju rätt stor att det kommer att hända ändå.
Och då blir förhållandet fyllt av lögner. Om inte partnern vill gå med på detta så måste man själv ta ansvar för sitt liv och själv avgöra hur man vill leva det. Sex/passionlöst liv vilket kan leda till frustration, bitterhet och en känsla att du inte fått ut det du vill av ditt liv. Hur mår en så´n person på äldre da´r? Eller så tar du tag i din situation och säger till din partner hur du vill leva Ditt liv! Han/hon får gärna vara med på tåget annars åker du själv! Jag tror att man i detta läget måste ta risken att lämna det trygga och antagligen rätt "döda" livet för att verkligen få LEVA! Annars sitter man ju av livet ungefär som att man redan satt på ålderdomshemmet.
Vi värdesätter tryggheten ungefär som det vore en religion. Även om vi dör i själen.
Herregud människa LEV ditt liv. Sitt inte av det!
TS, det du beskriver är den första pirrande passionen. Passion är en känsla. Man brukar hävda att man inte kan styra känslor. Däremot så finns det en förberedelse på eller förväntan om känslor i olika lägen.
Jag tror att du är som de flesta andra. Alltså att du du delar föreställningen om en passionerad förälskelse som övergår i en allt djupare gemenskap. Barn kommer in i bilden och det blir en varm trygg familjekänsla. Man kan inte styra känslor men man kan ha förväntningar om känslor som kanske inte tar med i beräkningen det man då väljer bort.
Ni är fortfarande samma personer men jag tror att ni slutat se varandra som samma personer. Ni är mamman och pappan i det som ska vara den varma trygga familjekänslan. Det är inte särskilt sexigt eller upphetsande och definitivt inte anledningen till att ni en gång blev passionerat förälskade i varandra.
Mitt tips är att strunta i att vara otrogen och se till att ånyo bli två vuxna människor som älskar varandra. Där har du din sexuella attraktion.
Men hur många gånger ska man orka försöka? Var drar man gränsen och går vidare.. Inte så lätt och jag har inte ens barn att ta hänsyn till.
Nä, inte jag heller. Bara så frustrerande :(
Jag tror att man kan i en del förhållanden växa isär. Det var bara en lång förälskelse som inte överlevde att gå över i "vi-fasen". I andra fall så kan det vara att man har glömt bort "vi" i förhållandet. Man har allt det som en trygg och lycklig familj skall ha - barn, tryggt boende, bil, bra jobb &karriär, socialt nätverk och vänner, stabil ekonomi, tid för egentid (träning, gå ut med kompisar) osv. Men eftersom man fyller dygnets alla timmar med så mycket så känner man att om man får en stund över så piroriterar man det för sig själv - alltid. Men tar ut sin egentid och det gör ens partner också.
Så rullar det på och sakta men säkert så börjar en kil glida in mellan personerna. Man glömmer bort varför man föll för den andre en gång i tiden. Partnern blir mer en affärspartner än en kärlekspartner. Och detta är bådas fel eftersom "it takes two to NOT tango". Det blir en del av vardagen och man tror att man skall kunna ta igen allt under semstern eller nått. Tjena....
Och så når man en punkt där man slutar prata om eller tänka på det. Det blir som en status quo där "vi-tid" aldrig infinner sig, aldrig uppmuntras eller där ingen orkar bry sig och göra en ansträngning för att få till det. Det kan t.o.m bli så att man tappar motivationen eftersom det negativa redan har slagit sina klor i ens känslor för den andre. Har det utvecklats till tjaffs, irritation och gräl så kan det gå fort utför. Dessa känslor är ofta ett resultat av att man känner att man har låtit sig glida isär och det skapar frustration som man måste ventilera ut. Och det är inte så uppmuntrande att försöka få till "vi-tid" med någon som man bråkar med eller är irriterad på.
Så glider den tredje personen in på spelplanen. Han har inget förlutet i ditt känsloliv, inget bagage som måste vädras bort, inget gammalt groll utan är ett rent oskrivet blad. Och om han känns spännande så är det naturligtvis mindre arbete med att lägga sina känslor på honom än att jobba i uppförsbacke med partnern hemma. Det är ju att bara köra och det är även nytt och spännande.
Men är det rätt?
Om det bara är en flirt och inget mer (och man vet att man klarar av att stanna där) så behöver det inte vara fel. Men om man vet med sig att man innerst inne söker något mer än en flirt så ringer varningsklockorna. För om man utvecklar djupare känslor eller vill ha sex med någon utanför förhållandet så gör det rätta - gör slut och kör sedan. Argument som "jag skulle om jag kunde med det kan jag inte så jag fortsätter att vara otrogen" faller platt för det finns alltid en möjlighet att separera. Om man inte tror det så kommer man bittert få upptäcka hur snabbt och effektivt det kan gå den dag man blir avslöjad. Och då finns det absolut ingen väg tillbaka eftersom då har man förbrukat sin partners tillit, vänskap mm. Om man separerar (alt gör en paus i förhållandet) så finns det alltid en möjlighet att försöka ta upp det igen.
Jag tror tyvärr att det är alldeles för enkelt att titta åt ett annat håll än att försöka reda upp det man redan har hemma. Så börja där. Och var ärlig mot dig själv och din partner:
* Var överdrivet tydlig att det nu är kris och att ni båda måste jobba för ert förhållande.
* Att ni båda verkligen anstränger er för att det skall bli bättre. Dvs släng allt gammalt groll och titta framåt
* Ta till hjälp från FR eller liknande och det skulle hjälpa.
När man har spelat ut alla kort och det fortfarande inte har skett en förändring så kanske sanningen är att en utav er eller båda inte längre vill vara kvar i förhållandet. Man orkar bara att jobba en viss mängd innan man ger upp. Och då är en separation den enda vägen framåt. Men innan man gör det så måste man ge förhållandet en ärlig chans.
Jag undrar om inte folk trots allt skiljer sig lite för lätt idag. En (liten) otrohet, slentrian i förhållandet, glöden fattas och VIPS så skiljer man sig. Hur var det förr, jo man bet ihop och kämpade på och oftast löste det sig. Okej att många (speciellt kvinnor, som ju inte var självförsörjande) led i det tysta, men jag tror att om man bara försöker rida ut stormen så fixar det sig till slut.
Den där himlastormande passionen, förälskelsen och spänningen finns inte kvar efter 20 år, hur svårt kan det vara att begripa? Men det finns massa annat (förhoppningsvis): kärlek, vänskap, tillit, intimitet.
Precis som de Robespierre skriver, så är det jävligt lurigt när den tredje personen glider in på spelplanen. Det är så lätt att falla för frestelsen. Lite pirr, pulsökning, den där jagär15årochsåkär-känslan. Nästan som knark (har aldrig knarkat själv, men jag kan tänka mig att det är en liknande känsla). Lite verklighetsflykt från den grå vardagen. För ens egna partner karaktäriserar ju lite den grå vardagen. Trygg och trevlig men lite tråkig. Det händer liksom ingenting. Det blir desto mer kemi med älskaren. Lite stunder av himlastormande åtrå, passion och pirr-pirr. Jag säger inte att det är rätt. Men det händer ju ändå. Cirka hälften av alla gifta par har ju erfarenhet av otrohet.
DeRobespierre: Anledningen till att folk är otrogna är att de räknar med att inte åka fast, dvs att otrohetsaffären inte rullas upp i all sin smutsiga vidrighet. Det du har skrivit under den lilla ringen (angående att försonas med mera) stämmer säkert in på de flesta.
Däremot håller jag inte med om att frestelsen alltid finns där. Det är ju inte som så att man går omkring hela dagarna och utsätts för massa frestelser. Åtminstone inte för min del. Men det beror ju säkert på vilken typ av jobb man har samt om man ofta är på krogen.
Men när den där frestelsen (ja, det kanske bara blir en enda frestelse man utsätts för) kommer, ja då är man ju helt oförberedd.
Många kloka inlägg (en del mindre...) men jag känner igen mig i den problematik som TS uttrycker...