lite vilsen

Är lite vilsen. Vad tycker jag egentligen om min sambo? Ska jag stanna kvar i relationen eller lämna honom för ett eget liv? Jag är en kvinna i 40-årsåldern med två barn tillsammans med min sambo sedan 10 år. Vi lever separata liv då min sambo arbetar på annan ort. Det innebär att han är hemma varannan vecka och bortrest varannan vecka. Detta är oerhört slitsamt på relationen då livet när han är hemma respektive borta skiljer sig mycket åt vad gäller regler och rutiner. Jag saknar honom aldrig – utan tycker att det är skönt att han reser. Även om det är opraktiskt att vara själv med barnen, så tycker jag att det är skönt att få egen tid med barnen. Livet blir lugnare och mindre konfliktfyllt. Jag tycker inte heller om att han tar på mig – när vi har sex så vill jag absolut inte kyssa honom eller ha honom för nära. Sex utan intimitet. Jag har aldrig varit kär i honom utan vi kände varandra tidigare som vänner och sedan började vi umgås som par och så fick vi barn. På den vägen är det… Det jag funderar på är om mina känslor för honom allt mer blir som en nära vän, snarare än som en kärlekspartner. När jag ser på honom ser jag en attraktiv man som kan vara oerhört rolig och charmerande. Men jag känner mig inte själv attraherad av honom och är mycket trött på hans cynism, negativa livssyn och misstro till andra människor. Vi har gått i familjeterapi – men det fungerade inte alls. Jag sa till honom för ca två månader att jag vill separera och drev på i ungefär en månad, men så blev min pappa mycket sjuk, och då orkade jag inte längre driva separationsprocessen. Nu känner jag att jag måste ta tag i detta igen, men av någon anledning så känns det svårare än någonsin. Han är trevligare och gladare än på länge och dessutom uppvaktar han mig med middagar, vin och blommor. Kanske har jag byggt upp murar under så lång tid att jag inte kan hitta tillbaka till känslor som faktiskt fortfarande finns där? Eller är det verkligen så att det är slut. Och att jag bara måste våga och orka ta steget fullt ut?