strulmaja skrev 2011-03-01 10:33:43 följande:
Ts: Jag tror inte att man kan kräva förståelse och acceptans av alla man möter. En del kan inte förstå. Andra vill inte förstå. Förutfattade meningar och fördomar kommer alltid att finnas. Det är långt ifrån alla människor som vill eller klarar av att leva med eller umgås med någon som mår/har mått psykiskt dåligt eller har något funktionshinder av något slag. Och lika lite som vi vill blir dömda vill de. Men ingen vinner på påhopp, anklagelser etc. Det är ju öka förståelsen vi vill, inte minska och det är bättre (tror jag) att försöka diskutera sig fram till hur vi kan göra detta utan att någon känner sig trampad på tårna. Jag tror att det många i den här tråden försöker få fram (de utan diagnos) är att en diagnos inte ger personen rätt att beter sig hursomhelst. Detta håller jag med om. Ingen har väl egentligen RÄTT att bete sig illa? Däremot kan ju diagnosen vara en förklaring till VARFÖR personen bär sig illa åt och jag vet, jag vet att det är frusterande och jobbigt när man för femtioelfte gången försöker förklara detta för sin omgivning och åter igen måste berätta hur ens diagnos tar sig uttryck. Ibland känns det som om man inte gör annat än "ursäktar" sig och sina brister, dvs det som diagnosen ställer till med. Men att detta sedan tas för och uppfattas av andra som en ursäkt till att skylla ifrån sig är bara att beklaga. Vi är alla människor dock, med eller utan diagnos. Precis som en person med ADHD, Asperger, Borderline eller vad det nu må vara kan ha bättre och sämre dagar, kan en person utan diagnoser känna likadant. Det är inte bara vi med olika diagnoser som mår dåligt, som kan bli sårade och känna oss ifrågasatta, som har behov av bekräftelse och förståelse. Men detta tror jag att vi med diagnoser glömmer ibland. Jag tänker inte dra alla över en utan utgår nu ifrån mig själv och hur jag med eventuell ADHD är och jag vet med mig att jag är en ganska egocentrerad människa. Det är inte så att jag inte förstår att andra människor har känslor och behov dom också och det är inte så att jag inte bryr mig. Men mina behov betyder oftast mest och jag prioriterar dom framför te.x min sambos. Detta sker motvilligt. Om jag visste hur skulle jag försöka förändra detta men i och med min ev ADHD är jag väldigt impulsstyrd och hela jag tycks domineras av den s.k lustprincipen utan att jag har något att säga till om. Visst låter det som en dåligt ursäkt? Visst kan man förstå att andra uppfattar det så? Jag kan det men har inte kommit på något annat sätt att förklara på. Vad jag ville säga med allt detta var att vi med diagnoser inte har någon ensamrätt på känslor som ilska, sorg, frustration etc. Precis som vi behöver forum för att kunna ventilera våra känslor och tankar och spy galla över omgivningens oförståelse, tror jag att våra anhöriga behöver att forum till precis samma sak fast där dom kan spy galla över oss och hur egocentriska vi är. Som det ser ut idag får "båda sidor" alldeles för lite hjälp och stöd. Nu läste jag dock nånstans att det skulle bli ändring på detta och att man ska börja utbilda människor till första hjälpen etc i psykisk ohälsa. Så kanske, kanske blir det inom en snar framtid bättre. Tills dess får vi hålla till godo med det som finns.
Jag håller med helt, fin och nyanserad förklaring. Både personer med diagnos och utan diagnos har behov och ibland svårigheter med vissa saker. Både de med och utan diagnos har ett visst ansvar för sitt eget agerande. Självklart måste man väga in diagnosen och ta hänsyn till den, men man kan inte dela upp människor i dem med diagnos som har behov och som enbart ska tas hänsyn till, och dem utan diagnos som ska stå ut med vad som helst och aldrig själva har rätt att kräva någon hänsyn.
