Anonym (b) skrev 2011-02-27 11:25:08 följande:
Tack för fina svar! Ja, jag tror också att jag behöver gå i någon slags terapi. Jag vill inte gå in i något nytt utan att åtminstone ha börjat bearbeta vad som har hänt. Är så ledsen över att jag gav mina bästa år till någon som inte hade förmåga att ge kärlek tillbaka. Stannade för barnens skull väldigt länge och pga en förhoppning om att dEt någon gång skulle bli bättre. Att h*n också någon gång skulle vilja vara beredd på att arbeta med vår relation - i och utanför sängen. Levde med en människa som var ständigt missnöjd med mig och med allt annat utom möjligtvis med barnen. Att inse att jag gav och gav av mig själv och troget väntade när jag borde ha gett upp för länge sedan. Var aldrig någonsin otrogen trots att jag blev ständigt avvisad. Detta är en sån sorg i mig. Att ständigt få höra att det var onormalt och fel att vilja ha sex med den man är gift med. Att min lust var onormal. Shit, jag hade varit nöjd med en gång i månaden om det hade känts bra och ömsesidigt de gångerna. Vad kan jag ha gjort för fel? Jag höll mig fräsch, snygg och vältränad (vilket jag inte alltid kan säga om exet med jag älskade h*n som h*n var). Jag arbetade och var ändå en bra förälder och delade lika på sysslorna i hemmet. Jag försökte kommunicera lyssna och förstå. Men ingenting hjälpte. En av familjens vänner sade attunder alla de år vi umgicks så hörde hon aldrig mitt ex säga någonting positivt om mig medan jag ofta berömde exet. Men det är klart - en person som är så jävla missnöjd med ALLT i livet kanske inte kan njuta av sex heller. Jag vet inte. Sedan drog exet. Jag måste ha varit världens största idiot. Så ledsen. Vill absolut inte ha ext tillbaka så det är inte därför jag är ledsen. Har inget förtroende för den människan och även om exet kom och skulle vilja ha sex med mig skulle jag inte säga ja. Kan inte tänka mig något intimt med den människan igen. Nånsin.
Du hade "oturen" att hamna i ett förhållande som kanske var dödsdömt från bör jan. Av vilken orsak? Svårt att säga. Det kan vara exets egna demoner eller oberabetade saker. Det kan ha varit att du var fel "typ" för henne men fanns där när hon behövde dig i början och sen blev ni fast i era roller och det blev tydligt att du inte passade in i hennes känslomässiga preferenser. Det kan äve vara så att du i din vilja att ge allt i ett förhållande blev utnyttjad av henne och därför fick ta rollen som strykpojke för allt som hon var missnöjd med. Tillsist så blev du själva symbolen för allt anti och då är det svårt att känna positiva känslor (och därmed lust).
Det som slår mig dock är två saker:
Hennes förnekan eller vägran att inse var problemet ligger. Att istället hela tiden hitta på ursäkter och undanflykter från varför hon var så känslokall mot dig. Även den minst engagerade personen har sina ljusa stunder då man inser att man befinner sig på fel ställe och den enda som kan ta en därifrån är en själv. Frågan är varför hon blev kvar trots att ert förhållande var känslomässigt destruktivt och ni "slösade bort" en massa år som ni kunde ha använt på finna lyckan någon anann stans. Visst, barn och familj är en tung sak men man måste ibland se till det stora hela att olyckliga föräldrar spiller över sina känslor på sina barn. Och om man inte hittar en förbättring (t.ex via FR eller likn) kan det bästa ibland vara att gå skilda vägar. Men hon verkade finna någon typ av bekvämlighet att vara kvar i ett "All Inclusive" förhållande där hon kunde fortsätta att leva i en livslögn. Tills hon drog en dag. Antar att det fanns en annan tupp i buskarna. Ditt beteende är snudd på självutplånande. Att månad in och månad ut, år in och år ut ge allt vad man har och inte få det man vill ha tillbaka. Snarare leva i ett icke-önskat platoniskt förhållande där den andre mer och mer förlorar respekten för en. Och för varje gång en bit till försvinner ur den respekt man har kvar desto djupare faller man ned i det svarta hål som kallas tappad självkänsla. Tillsist blir det som ett medberoende. Man har minimerats till något som bara finns för den andres bekvämlighet utan någon egen vilja, önskningar eller krav. Tillsist slutar man att existera som kännade människa. Varför finner man sig i att stanna i ett sådant förhållande? Dålig självkänsla. Rädd att bli övergiven. Orolig att bli ensam och att inte hitta någon ny. Troligtvis saker man har med sig från barndomen eller uppväxten. Man väljer plågan istället för ovissheten och rädslan. Kärleken man egentligen känner till sin "nemesis" är kanske inte så mycket kärlek utan en längtan efter att bli sedd, bekräftad, att bli hörd och få respons - att bli älskad tillbaka. Den längtan kan bli så stark att man åsidosätter alla sine egna behov, drömmar och önskningar. Jag tror du mest behöver att jobba just med din självkänsla, med att bygga upp din trygghet och säkerhet. Du kommer att hitta någon ny. Det vet jag. Men det du har gått igenom har lämnat djupa spår i dig som du behöver ta om hand om. Om vi skall se något positivt i det som har hänt så är det att du nu har kommit underfund med att du har en del saker att jobba med. Och det kommer att göra dig gott samt göra så att ditt kommande förhållande kommer att bli så mycket bättre.
Lycka till
Och jag har inte talat om för dem hur illa ställt det var med sexet i min relation. Tycker det är lite pinsamt.