Långt, hemskt, grått och trist.

Vad stark du är som lämnat relationen. Det är inte lätt. Är själv ensamstående och har så varit hela tiden. Min dotters pappa var aktiv alkoholmissbrukare ända tills dottern var 3 mån, han åkte in på avgiftning och blev av med lgh pga obetalda hyror. Under dotterns första 3 mån var det jättesvårt. Jag kämpade för att de skulle ses. Vi gjorde ett schema för jag ville inte att han bara skulle komma och gå som han ville och jag vara helt beroende över hans dagliga humör om jag kunde göra något annat eller ej. Det bestämdes fasta tider tre dagar i veckan. Han höll inte tiderna och han kom 5 av 28 tillfällen. I början satt jag hemma och väntade, försökte få tag i honom osv, sedan satt jag hemma utan att kontakta honom och till sist struntade jag ens i att stanna hemma. Sista månaden innan avgiftning träffade han henne inte en enda gång.

Efter avgiftningen så vågade/orkade jag inte längre träffa honom ensam. För jag hade ju nu bevis på det jag hela tiden känt, men han förnekat att han söp igen. Han var även darrhänt och skakig, hade tidigare visat att han inte haft kontroll eftersom han torkat bort bajs för hårt så hon fått sår på rumpan. Vi ses på ställen där andra personer finns och jag försöker få till ett samarbetssamtal om hur vi ska gå vidare. Inget händer så då kräver jag att han ska gå med på att träffa henne med kontaktperson eller inte alls. Detta för att inte jag ska behöva vara ständigt närvarande hela tiden. Det är jobbigt att vara ensamstående på heltid och knappt ha någon avlastnong. Sen dessutom behöva vara med den man jag älskat, varit medberoende till och nu hade så svårt att umgås med var jättejobbigt. Dessutom var jag ju tvungen att hålla total kontroll så att min dotter blev bra omhändertagen.

Nu ser det annorlunda ut. Pappan har varit nykter i över 1,5 år. Kunnat hyra lägenhet i andra hand. Börjat arbeta och skött alla tider när det gäller att träffa dottern. För några månader sedan började dottern kunna sova över hos honom en natt i månaden och jag börjar alltmer kunna lita på honom och det han säger, även om misstänksamheten finns där  och lätt kan väckas igen.

Nu till dig...ville bara du skulle få min bakgrund och där ev kunna se varför jag ger dig de råd jag gör. Det är inte alls säkert att dessa känns eller  rätt (svårt över skrift). Det är väldigt lätt att bara låta saker bero och lämna över det till den frånvarande parten. Men det är vad jag tor att du måste göra. Det är upp till honom om han vill lära känna sitt barn, du bör inte hålla på och tjata på honom (lättare sagt än gjort) Det tar bara en massa onödig energi från dig som du istället kan lägga på din dotter. Som du själv konstaterat du har redan ett barn och ska inte behöva ta hand om ett vuxet barn också.Du har en underbar dotter, försök att njuta och lämna över ansvaret för pappan till honom själv. Du skriver att han är bra när han väl är med dottern och att han tycker om/älskar henne. Då finns det goda förutsättningar till bra kontakt i framtiden, men han måste ta tag i sitt liv och bete sig som den vuxna han är först. Han ska vara en förebild och trygghet för henne och måste kunna ta ansvar. Låt honom ta första steget är mitt råd, det sätter en press på honom. Negatovt just nu, men det är kanske precis vad hand behöver för att förändra sitt liv.

Lycka till och NJUT av/med ditt barn så gott du kan

Tack så oerhört mycket får ditt svar!
Och jag tackar dig tusenfaldigt för att du öppnade upp dig så att jag (och andra som läser) får ta del utav din historia. Det gör att vi känner oss mindre ensamma i situationen vi befinner oss i. Fast nu kan jag bara tala för mig själv, och jag menar det - jag känner mig mindre ensam. Även om jag aldrig skulle önska någon annan ett sådant här liv.

Jag tar ditt råd till mig.
Skall göra mitt bästa att inte sitta och vänta.

Jag förstår inte varför det är så förbannat svårt att släppa taget om en sådan här människa?

Och vad jobbigt du måste haft det. 5 utav 28 gånger. Men du gav inte upp. Riktigt stark är du.
Och vad härligt att höra att det ordnat sig för honom så att han kan koncentrera sig på att vara en bra Pappa.

jag vet ärligt talat inte om det någonsin kommer att ordna upp sig för min dotters pappa. Jag har nästan inget hopp kvar. Jag vet faktiskt inte om jag ens har något hopp...

Han hotar med självmord stup i kvarten.
han har försökt att begå självmord vid några tillfällen och jag är rädd att han kommer genomföra det. Jag skulle aldrig kunna leva med att min dotters pappa tar livet av sig. Att hon inte får ha sin pappa hos sig.

Men du släppte taget helt om honom? Lät honom komma dit han är idag alldeles ensam? Utan din hjälp?
var får man den styrkan ifrån?

Tack igen för ditt svar!!
 

Hej igen!

Det förstår jag (att det är svårt att släppa taget)...det är våra känslor som styr, för i huvudet vet vi ju egentligen vad som är bäst..eller hur?!?! När så mycket känslor finns inblandade, kärlek, sorg, ilska, rädsla, maktlöshet, holpplöshet, skam, skuld, glädje och stolthet i samma veva så är det inte lätt att reda ut allt (känslor som gäller mig, över barnet, relationen till pappan och hur pappan är).

Hopplösheten har jag också känt....MYCKET. Hot om självmord har jag fått. Han har även sagt till mig att jag bara varit med honom för att få barn osv. Sånt som är jättejobbigt att höra när man älskar en person. Han ställde sin familj emot mig så att jag fick försvara händelser och ordväxlingar inför dem också. Dvs han vände det så att jag var den elaka som ledde honom till hans beteende i form av ilska, elaka ord och frånvaro (dock inte supandet, eftersom han inte erkände det). De visste inte vem de skulle tro på till slut och det tog sån energi att känna tveksamheten när jag satt där mitt i och kämpade för att hålla ihop allt. Den tveksamheten kan jag fortfarande känna (även om det kanske mest är i min hjärna) när det gäller hur ofta dottern är hos honom och min spruckna tillit.

När det gäller självmord så tror jag inte längre att hålla bakom ryggen hjälper en person. Dessa hot är till för att skrämma medmänniskorna till medberoende. De vädjar till omgivningens medkänsla och kärlek. Jag vet hur jag i början av vårt förhållande försökte övertala honom att söka hjälp för sin alkoholkunsumtion, men han intalade mig att det räckte med att jag stod bredvid och stöttade. Han sade att om han kunde dricka öppet så skulle det bli lättare och det var väl då jag insåg hur mycket han eg drack. När mina samtal och krav ökade allt mer började han smyga igen. Han skyllde på bråk med en familjemedlem och han behövde bara någon som stöttade och var bra att prata med (vilket jag då var)

Jag kämpade länge och försökte få honom ta emot hjälp, sa att jag stöttade och stod bredvid honom, men att vi inte kunde bo tillsammans under tiden, möjligtvis när han varit nykter en längre tid och det var stabilt. Han visste även att jag inte tänkte skriva på papper om gemensam vårdnad. När han då började med sitt tycka synd om snack om att han var värdelös och det hade han fått höra hela sitt liv osv så sade jag emot och sa att det är alkoholen som är det onda, utan den skulle han vara en helt annan person och att det är den som styr honom. Samt att alkoholen är den mildring han tagit till för att klara andra svårigheter han har omkring sig. Det gav ingenting och till slut orkade jag inget längre. Han visste att jag inte skulle tillåta honom träffa sin dotter om han var onykter och höll sig därför undan. Vi hade kontakt med familjerådgivningen, eftersom jag ville försöka få till det för vårt barns skull, den kontakten hade initierats redan innan födseln. De var väldigt neutrala och jag kände till en början att jag blev ifrågasatt även där...men sen blev det ju allt tydligare för dem också att han hade verkliga problem iom att han inte dök upp på de avtalade tiderna. I början försökte jag få tag i honom...men det blev mindre och mindre att handla om han för han har nu en dotter som är viktigast och måste själv reda ut sitt. Det var också vad som hände han nådde botten satt hemma och söp konstant under 4 veckor och svarade varken när jag eller hans mor försökte få kontakt. Jag, min mamma och dotter var till honom och ringde på veckan innan han åkte till avgiftning, men han öppnade ej. Till slut skickade han ett kort sms med ordet "hjälp" till sin mor....och efter vidare kontakt framkom att han var redo att ta emot hjälp nu. Han hade nått den botten han behövde. Jag lät mamman hålla alla kontakter med de som kunde hjälpa honom, men stöttade henne med telefonnummer. Hans föräldrar bor inte i närheten och kommunens hjälp kunde inte hjälpa honom till sjukhus förränd dagen efter så då skjutsade min mamma in honom. När han nu var redo så ville jag inte att han skulle behöva vänta en hel dag till. Speciellt inte sedan han sagt till sin mor att han skulle bara fortsätta supa.

Under tiden på avgiftningen får man eg inte träffa andra, men när han ville att jag skulle köpa snus promenerade jag iväg med barnvagnen och fixade det. Jag frågade personalen som öppnade om han fick träffa sin dotter....det skulle han inte få göra, men jag sade att han inte sett henne på 4 veckor och då fick han komma ner en stund och hålla henne. Jag tänkte att det kunde ge honom styrka att kämpa (tänk att känslorna väller upp nu bara jag skriver detta, är inget jag pratar om så mycket längre). Jag var ju också livrädd att hon skulle förlora sin pappa och det här var det tillfället då jag kunde känna lite avslappning och lättnad att allt nog skulle ordna sig iaf.

Allt blev inte lätt efter avgiftningen för då kom ju mina känslor upp till ytan. Jag fick bekräftelse på att han inte var en person jag kunde lita på. Min instinkt tidigare hade varit rätt även om jag inte hade bevis och kände mig ifrågasatt från hans sida av familjen.

Nu blev det bara svammel igen med mina egna erfarenheter som grund. Hoppas du kan hitta  nåt matnyttigt iaf. Jag måste sluta skriva nu. Skulle kunna fortsätta i en evighet känns det som. För det är vad som behövs, vädra känslor för att kunna släppa taget.

Har ni ingen kommunal alkohol/drogrådgivning som du kan ta kontakt med anonymt och vädra dina tankegångar? Om de är neutrala och försiktiga i sitt bemötande så får du tänka på att det beror på att de inte kan veta hur du har det. Att det finns personer som ringer för att falskt svärta ner den andra partnern i vårdnadstvister osv.

Lycka till Kram