Adoption, det är så himla fel

Det finns bara en enda anledning man skall adoptera av,vilket för övrigt är samma anledning som att bli planerat gravid, att man vill ha och längtar efter barn. Annars är man väldigt fel ute.

Vill du hjälpa barn som har det svårt kan du skänka pengar.

Tänk om det vore så enkelt, att bara viljan och längtan efter barn också automatiskt garanterade barnet en kärleksfull och trygg uppväxt.

Jag arbetar på många sätt för att göra den här världen lite bättre för både vuxna och barn, bl.a. genom att stödja organisationer som jag tycker gör ett bra arbete. Att välja adoption istället för att sätta ytterligare ett biologiskt barn till en överbefolkad värld när vi nu önskar syskon ser jag bara som en del i detta engagemang.

Att adoptera är en tuff process. Jag har svårt att tänka mig att någon kämpar sig igenom den med all granskning, långa väntetider och stora kostnader utan att man faktiskt också längtar efter att få bli förälder. Jag tycker dock att det är väldigt naivt att tro att det motivet skulle vara tillräckligt för att klara av att ta emot ett barn som har haft en tuff första tid i livet.

Innan man får ansökan om medgivande för adoption måste man ha gått en föräldrautbildning. Jag önskar att en motsvarande utbildning för bioföräldrar skulle bli obligatiorisk, om inte förr så på mödravården.

Jag tycker att man är ute och cyklar om man anser att man hjälper någon genom att adoptera ett barn. Möjligen med undantaget om man väljer att adoptera ett svårt handikappat barn eller en tonåring, dvs ett barn som troligtvis inte skulle fått familj annars (och givetvis ska de barnen också vara lika önskade!!). Som det ser ut idag med väntetider och köer anser jag att det är mer osjälviskt att inte adoptera, eftersom man i så fall gör plats för en annan familj som längtar efter barn.

Jag tror att längtan efter att bli föräldrar mycket väl räcker till för att ge det adopterade barnet ett bra liv. Visst kan det finnas undantag där också, men det är just därför vi utreds innan.

Det här med att det inte skulle finnas tillräckligt många barn att adoptera verkar märkligt. I så fall så finns väl snarare det för få barnhem som jobbar med utlandsadoptioner eller för få organisationer, för föräldralösa barn runt om i världen råder det väl ingen brist på?

Exempelvis svenska Adoptionscentrum genomförde förra året 391 adoptioner. Att det inte skulle finnas fler barn i världen att adoptera låter helt orimligt. 391 måste snarare vara en gräns för hur många adoptioner AC klarar att hantera på ett år, eller hur många barn det fanns på de barnhem AC samarbetar med.

Så om ett barn med funktionsnedsättning (som det heter) blir adopterat är det ändå lite ok att han eller hon ska känna viss tacksamhet menar du (om du hör till de här som ser hjälp=krav på tacksamhet)?

Om adoption handlade om vem som längtar mest efter ett barn skulle ju det vara en viktig punkt för socialtjänsten att utreda men nu handlar det ju fortfarande om att det är barnet som har rätt till den bästa och lämpligaste av familjer. Med fler familjer att välja mellan är chansen större att barnen får en bra familj.

Och som Eleator skriver handlar det inte om att det är brist på barn i världen, långt ifrån. Problemet är att många barn som behöver familj bor i länder med t.ex. mycket korruption och instabila regeringar eller bristfälliga sociala strukturer som gör det svårt att undersöka barnens bakgrund vilket gör att det är omöjligt att genomföra säkra internationella adoptioner.

Man ska väl inte adoptera ett barn för att man kan erbjuda dem ett bra liv, utan för att man vet att man kommer att älska dem över allt annat på jorden som om de vore ens egna biologiska barn?

Dels så finns det ju fler adoptionsorganisationer i Sverige än AC, och dels så är det är ju inte enbart svenskar som adopterar internationellt heller.

Självklart finns det många fler barn som skulle behöva en familj, men inte alla länder arbeter med internationella adoptioner. Det kan vara så att man inte tycker att internationella adoptioner är för barnets bästa. Det kan också vara så att det saknas struktur i landet så att adoptioner skulle kunna ska på ett säkert sätt. Det är ju viktigt att kunna säkrställa att de barn som adopteras verkligen är barn i behov av familj. Svenska myndigheter ställer hårda krav på att allt går rätt till i barnens ursprungsland för att adoption till Sverige ska ske. Dessutom finns det många barn som bor på barnhem, men kanske har någon släkting som hälsar på regelbundet, och som motsätter sig att barnet adopterar.

Nej, barnet ska aldrig behöva känna tacksamhet. Jag menar bara att man i dagens läge absolut inte hjälper någon genom att adoptera ett litet barn. Undantaget kan vara fall där barnet inte annars hade fått familj. Barnet ska inte behöva känna tacksamhet, men det är positivt att barnet får familj. De små barnen utan eller med små funktionshinder hade fått en annan familj. Självklart får man och ska man tror att man kommer bli bra föräldrar till ett adopterat barn, men jag har svårt att förstå att man tycker att man gör en "god gärning" eftersom man anser att man är bättre än andra familjer. Jag ifrågasätter inte er vilja att adoptera, men jag förstår inte hur man kan se det som att man hjälper barnet. Att man vill ge det bästa till sina egna barn är väl en självklarhet, oavsett hur man får dem?Oavsett orsaker så är situationen idag sådan att det finns fler familjer som vill adoptera än det finns barn tillgängliga för adoption. Därför anser jag att det inte finns någon grund för att adoptera för att man vill hjälpa ett barn till ett bättre liv. Det barnet hade fått den chansen ändå, i en annan familj.

Tänk om...man istället för att få IVF:behandlingar och donationer till "reducerad" kostnad kunde få dom pengarna som bidrag till en adoption - att det var fritt för de blivande föräldrarna att välja alternativ. Jag skulle hellre vilja ha kvar de där pengarna det kostar att adoptera att lägga på barnets framtida liv än att få mindre kvar i plånboken pga stora adoptionslån. Jag tror nämligen inte att alla sitter med ett par årsinkomster på banken. OBS detta är vad jag tror...

Man betalar inte för barnet när man adopterar man betalar för omkostnaderna kring adoptionen. 

Det vore fantastiskt!

Vill bara tillägga att jag verkligen förstår tanken att man hellre adopterar ett barn som redan finns, framför att skaffa fler biologiska barn. Det är en sympatisk tanke som tyder på att man anser att det biologiska inte har någon betydelse, vilket jag tror är en förutsättning för att bli en bra adoptivförälder. MEN, om man sätter sig in i hur det ser ut idag, med hur många sökande som helst på varje barn, då förstår jag inte hur man kan hålla fast vid uppfattningen att det är ett bättre alternativ att adoptera, att det på något sätt skulle vara moraliskt bättre än att skaffa biologiska barn.

Den här tråden har visst glidit en bra bit från TS frågor och handlar nu mer om huruvida det är ok att adoptera i syfte att hjälpa ett barn. Jag tror dock inte att vi egentligen är så långt i från varandra utan vi lägger nog in olika tolkningar i begreppet.

Jag har aldrig sagt att jag vill adoptera bara för att hjälpa ett barn. Självklart är mitt motiv också att jag längtar av hela mitt hjärta efter att få ett till barn och ett syskon till vår biodotter. Men jag försöker också ha ett globalt perspektiv. Jag vet att för många här är adoption det enda återstående alternativet och det gör att man helst skulle önska bort alla köer och att det också gör det svårare att ha ett barnperspektiv fullt ut. Jag har själv varit i den sitsen som ensamstående för ett antal år sedan.

Jag skulle helst önska att adoptioner inte behövdes alls. Jag skulle vilja att varje barn kunde få bo med sina biologiska föräldrar. Jag önskar också att varje kvinna hade rätt att bestämma över sin kropp och sitt liv och att hon hade tillgång till både preventivmedel och god mödravård och förlossning. Jag skulle önska att alla samhällen var öppna för barn som föds utom äktenskap och med olika former av funktionsnedsättningar. Jag skulle också vilja att fattigdomen kunde utrotas en gång för alla. Och jag gör också det lilla jag kan för att förändra världen i den riktningen. Men, eftersom den här förändringen inte kommer att ske särskilt snabbt utan antagligen ta flera generationer till och inte heller fullt ut finns det nu ett stort antal barn som tyvärr behöver adopteras och kommer så göra under överskådlig tid.
Utifrån det perspektivet anser jag att det ändå är moraliskt rätt att adoptera och att man också gör det i hjälpande syfte. Alla kan inte rädda världen genom att adoptera men eftersom jag nu faktiskt vill bli förälder igen är det ett möjligt alternativ. Det är dock inte en hjälp direkt riktad till varje barn som sedan ska känna tacksamhet.

Jag står för att jag ser adoption som ett förstahandsalternativ för att få syskon, just för att världen ser ut som den gör. Jag tror också att det kommer att vara till hjälp om jag någon gång i framtiden kommer att få den stora lyckan att prata med mitt adopotivbarn om varför jag så gärna ville få bli just hans eller hennes mamma.

Kanske har det blivit lite OT, men trådstarten handlar om hur hemskt det är att krav och kostnader är så höga och att det finns barn som inte får familj pga det. Och den uppfattningen är ju felaktig. Det finns inte så många barn tillgängliga för adoption som de flesta tror. Jag anser också att om man vill hjälpa så kan man skänka pengar eller ännu hellre engagera sig ännu mer. Men adoption är inte ett sätt att göra världen bättre. Däremot är adoption ett fantastiskt sätt att få barn på och jag tror att det är en stor fördel om man ser det som ett förstahandsalternativ eller åtminstone som helt likvärdigt att få barn magvägen. Ett adopterat barn ska aldrig vara "istället för", det har rätten att vara önskat helt förutsättningslöst.

Personligen har jag inget problem med köerna eftersom vi har valt att adoptera via Kinas SN-system och där finns ingen kö. Om det blir syskon kommer vi välja samma väg igen och om något skulle hända som stänger den vägen har vi flera års kötid att falla tillbaka på.

Man adopterar för att få barn, inte för att hjälpa ett barn.

Bara för att man har pengar betyder inte det att man automatiskt är en lämplig förälder! jag och min sambo hade inte haft råd att adoptera så jag tackar gud att vi kan få egna barn.

Jag tycker att du jämför äpplen och päron nu. Självklart måste den som adopterar vara beredd på att barnet kan behöva stöd och hjälp av olika slag. Det måste förstås alla föräldrar, men risken att barnet behöver stöd utöver det vanliga är större om det har bott på barnhem länge, rivits upp från sin invanda miljö gång på gång, tvingats byta språk, kanske varit undernärd eller fått för lite stimulans som mycket liten. Det ska man veta. Det är bland annat därför som alla som vill adoptera måste gå en kurs numera. Men detta handlar om att vilja hjälpa sitt eget barn, att inse att just mitt barn kan behöva mer stöd än andra och vara säker på att man har ork och engagemang till det.

Det är något helt annat att vilja hjälpa ett barn, vilket som helst, och ha det som en del av motivet till adoptionen. Är man ute efter att göra en insats för utsatta och föräldralösa barn finns det massor av bra projekt man kan stödja. Vi har ett fadderbarn i Mocambique och ger regelbundet pengar exempelvis till Röda Korset och till Adoptionscentrums arbete för de barn som blir kvar på barnhemmen. Däremot skulle jag aldrig i livet vilja att min adopterade dotter såg sig som ett biståndsprojekt, att hon trodde sig ha blivit adopterad för att vi "ville hjälpa ett barn". Vi valde att ta emot henne för att vi så innerligt längtade efter att få bli föräldrar. Hon var svaret på våra drömmar om ett eget barn. Det är vi som är tacksamma över att ha fått henne. Hon ska inte behöva känna tacksamhet för att vi tog hand om henne.

Jag är också övertygad om att det finns familjer som inte har råd att adoptera, men som ändå skulle ha kunnat bli fantastiska adoptivföräldrar. Att man har råd att ha barn och kan betala både räkningar och mat varje månad innebär inte nödvändigtvis att man enkelt kan spara ihop upp till 300 000 kr eller att man kan få lån. Har man exempelvis inte en fast anställnig kan det vara svårt att låna även om man har en OK ekonomi.

Dock ser jag ingen bra lösning på problemet. Att låta människor välja om de ville ha "gratis" fertilitetsbehandlingar eller en extra summa pengar till adoption skulle göra att något fler hade råd, men det skulle ändå inte räcka. Kanske kunde man även göra om det adoptionsbidrag som finns idag. Istället för 40 000 kr för varje adoption - oavsett om man adopterar en eller fem gånger - så skulle man kunna ge 80 000 kr för första barnet och 0 för nästa. Det skulle ge fler människor möjlighet att alls bli föräldrar, men å andra sidan skulle kanske fler adopterade bli ensambarn. Jag vet inte om det direkt är något att sträva efter.

Själva kostnaderna för adoptioner går nog inte att göra mycket åt. Det kostar pengar att göra allt jobb med papper, lagar och jurister. Det kostar att få dokument översatta. Det kostar att resa och vistas i barnens ursprungsländer, ibland i flera månader om det är vad landet kräver.

Jag ska bara uttala mig gällande kostnader.
Vi har adopterad enskilt från Polen och det innebär att vi har betalat alla nödvändiga kostnader själva. 
Allt  gick på 15 000 kronor. Vi översatte alla papper i Polen (biligare). Så jag förstår inte riktigt, vad händer med resten av pengarna (om man adopterar via BF kostar det ca 100 000)??? Det måste vara många anställda som arbetar med det...
Jag är övertygad att med lite god vilja skulle man lätt kunna sänka adoptionskostnader om det gäller Polen.

Det finns olika system. Som polack boende i landet har man möjlighet att adoptera ihemskt (i princip bara det) och det kostar ingenting. Väntetiden är ca 2-3 år.