• Younes

    Vad dog era änglar av?

    Jag fick den 22 november 2010 en pojke som hade ett komplicerat och mycket ovanligt hjärtfel.
    Han blev bara 7 veckor gammal.

    Jag pratade med läkarna i Göterborg, dom är expeter på barnhjärtan ang. Younes (som han heter) obduktion, men också om risken, eller hur ärftligheten ligger i det här hjärtfelet. Hon sa att alla löper en risk på 0.8% att föda ett barn med hjärtfel. När man fått ett barn med hjärtfel ökar risken till 2%. Fel på vänstersida har större ärftlighet. Ser inte så positivt ut alltså.

    Procentsatserna baseras på levande födda barn. Är inte det ganska dumt? 
    Nu när jag via olika forum och bloggar fått kontakt med "änglaföräldrar" tänker jag att de där procentrena är lite missvisande. Jag har ingen statistik, men tror att det säkert kan vara en ganska vanlig dödsorsak.

    Så därför undrar jag vad era änglar dog av, och hur?
    Det behöver inte vara hjärtfel.

    Tack för era svar. 

     


  • Svar på tråden Vad dog era änglar av?
  • Lyckosam

    Ni som förlorat hjärtebarn får gärna kontakt mig,det vore fint att ha kontakt med andra som förlorat ett hjärtebarn. <3


    Stolt Mamma till Melvin 040924, Patricia 060203, Alexandra 070808,Fredrika f.090526. d.090627. Cornelia 111110
  • William och Jasmine forever

    Min dotter Jasmine mår idag 3,5 månad bra men var livlös i över 5 minuter när hon föddes hjärtat slog inte hon hade ingen puls. Barnmorskestudenten felade under förlossningen lyssnade inte på den äldre rutinerade barnmorskan så hon fick i panik ta över när bara huvudet var ute jag fick bara en krystvärk under hela förlossningen. Jag gick 39 veckor +2 dagar.

    Jag lider med er som tvingats begrava ett eller flera barn. Barnen skall leva längre än oss dom skall vara friska ju, fy va orättvisa det finns.

  • Sanden86

    Min dotter föddes i vecka 24+1 pga en infektion jag hade. Hon levde i 11 dagar och mådde jätte bra när hon en kväll blev hastigt sjuk och gick bort på bara några timmar.

    I morgon ska vi ha begravning och jag vet ärligt inte hur jag ska kunna överleva.

    Paniken i kroppen gör fysiskt ont och ångesten över vad jag möjligtvis gjort för fel äter upp mig innifrån.

    Vill bara ha min Alma hos mig!

  • Natashagreen

    Förlorade min son den 9 januari i år (2014),han gick bort i psd - plötslig spädbarnsdöd.. Bara fem dagar gammal och fullt frisk :( han somnade in obemärkt på pappas bröst i soffan hemma. Hade tyckt det va skönt att prata med ngn, helst i Helsingborg som har vart med om samma! Finns att nå på Natasha.green@live.se

  • Två prinsar

    Hej Förlorade våran älskade dotter Nellie 5/6 2013. Hon fick cancer bara 2 1/2 år gammal och kämpade sedan tappert i 2 år. Hon blev 4 1/2 år gammal. 3 veckor efter Nellies bortgång föddes hennes lillebror Neo, som hon hade längtat så efter! Livet är långt ifrån rättvist och man har lärt sig att aldrig ta något för givet!! Det är såå tomt utan vår spralliga tjej!!! Hon har 3 brödrar i livet men hennes plats kan aldrig fyllas!!!!! Men man måste gå vidare, hur svårt det än är. Man måste få en fungerande vardag igen och lära sig att leva med sorgen i det vardagliga livet!!

  • Utvandraren

    Vår dotter dog den 17 april 39+6 . Moderkakan var full av blodproppar sa de. Förlossningskordinator från helvettet sa till mig att stanna hemma tills det var tre minuter mellan värkarna och de skulle vara kraftiga annars fick jag åka hem igen, precis efter att hon beklagat sig över hur många det var som ringde. Hade jag inte "lytt" så hade min dotter kanske varit vid liv nu. Mer information få vi först efter sex veckor dock... Brukar man få mer svar än att moderkakan var full av blodproppar? Vi ville inte att de skulle skära i vår flicka :'(

  • Lindsey Egot the only one
    Aquavit skrev 2014-02-24 10:53:39 följande:
    Jag vet att det är länge sen detta skrevs, men måste bara säga att jag blir galen, skulle faktiskt vilja säga hatar, när folk säger så här. Åh, du måste vara så stark som klarar detta, om det var jag hade jag dött. Jaha?

    Nej, så är det inte. Jag är inte starkare än du. Men det går inte att lägga sig ner och dö. Tro inte att det inte funnits tillfällen när man har velat göra det. Men förr eller senare måste du stiga upp. Det tar bara längre tid för en del. Alla har olika sätt att bearbeta sorgen. För min del var vardagssysslorna en terapi, jag kunde inte bara sitta ner i soffan, eller ligga i sängen och glo. Klart jag gjorde det också.

    Man kan tro att man vet hur man ska reagera. Men du som skrev detta ovan. Du skriver att du har tre barn. TRor du verkligen, på fullt allvar, att om du miste ett barn så skulle inte ens kärleken till dina två kvarvarande barn  få dig att kliva upp. Kärleken och ansvaret och känslan av att barnen som är kvar behöver all din kärlek, ditt eget behov i sorgen att få ösa din kärlek över dina andra barn, att ta hand om dem än mer, känslan av att de är länken till livet, att deras skratt är din räddning.

    Jag är inte starkare än nån annan, och jag hatar när folk säger det. Man gör det man måste. Man andas för att man måste, inte för att man vill. Man kliver upp, förr eller senare, för att man måste, inte för att man vill. Man går vidare, på något sätt, även om man inte tror det. Inte för att man vill. Man bara gör.

    Med det sagt så dog min ängel för snart tre år sen. Han föddes med ett allvarligt hjärtfel, transposition av de stora kärlen, och läkarna kunde inte rädda honom. Han blev fyra timmar gammal. Graviditeten och förlossningen var helt normal och vi visste inget.
    Vi hade en storebror redan, och efter det har vi fått en lillasyster som blir två år i år.
    Håller med! Man har inget jävla val. Man måste ta sig upp även om man är som svagast. Vadå stark! Va fan vet de som sitter vid dukat bord med hela barnaskaran i behåll. Nä så svag som jag var när min dotter dog. Så svag har jag aldrig varit. Ändå hade folk mage till att säga att jag var stark och de kände sig svaga pga min dotters död. Ett jävla hån mot mig var det.
  • AnnC

    Beklagar till alla er som förlorat sitt barn. Livet är bra orättvist och man tänker att något sådant inte händer en själv.

    Jag förlorade min ängel Emmie i fredags, hon blev 5 veckor gammal. Hon föddes med två hjärtfel, hon fick en pacemaker inopererad efter två timmar. Operationen gick bra men sen fick hon en blodförgiftning som hon aldrig riktigt hann återhämta sig ifrån, och sen kom nästa blodförgiftning och det klarade hon inte, hon kämpade så men organen slutade till slut fungera..
    Kvar är vi och den fruktansvärda sorgen. Emmies storasyster är 2 år och hon förstår inte som väl är, men vi sörjer även åt henne, att hon inte fick behålla sin lillasyster på jorden.

  • Mollith

    Beklagar era sorger, sorger som aldrig växer bort men blir en del av vardagen till slut. <3

    Jag förlorade min son i v36, ett tyst hjärtljud hos bm på rutinkontrollen. Obduktionen av min melwin visade på en ecolibakterie som hade tagit sig in i lungor och levern. Ingen vet hur!

    Idag har jag två friska småsyskon som mitt hjärta slår något extra för. ??

  • Carr88j

    Vi förlorade våran Melvin den 15/6.. Han föddes i v22+5. Samma natt som vi skulle sätta in kortison behandling. Blev inlagd på förlossningen i torsdags.. Visade sig att ja va fullt öppen och fosterhinnan hängde ut.. Dom visste inte när den skulle spricka utan de va en tidsfråga.. Hade han hållt sig inne till till söndag så hade vi blivit flyttade till lund och då hade dom gjort allt för att stoppa värkarna och försökt rädda honom.. I ca 20 min efter förlossningen slutade hjärtat att slå på honom och han somnade in på mitt bröst.. Smärtan och saknaden är obeskrivlig..

  • violatricolor
    Carr88j skrev 2014-06-16 12:58:20 följande:
    Vi förlorade våran Melvin den 15/6.. Han föddes i v22+5. Samma natt som vi skulle sätta in kortison behandling. Blev inlagd på förlossningen i torsdags.. Visade sig att ja va fullt öppen och fosterhinnan hängde ut.. Dom visste inte när den skulle spricka utan de va en tidsfråga.. Hade han hållt sig inne till till söndag så hade vi blivit flyttade till lund och då hade dom gjort allt för att stoppa värkarna och försökt rädda honom.. I ca 20 min efter förlossningen slutade hjärtat att slå på honom och han somnade in på mitt bröst.. Smärtan och saknaden är obeskrivlig..
    Hej!

    Beklagar så din stora förlust! Det är så likt min egen förlust. Jag födde också min son i v 22+5 och han levde också i 20 min utanför magen. Så ledsen för din skull! Kom ihåg att ta mycket foton - de är ovärderliga sedan. Kanske detaljbilder och familjebilder. Fotavtryck i färg eller gips. Bara fråga om det är något! Stor kram!
  • Marie-anne
    Carr88j skrev 2014-06-16 12:58:20 följande:
    Vi förlorade våran Melvin den 15/6.. Han föddes i v22+5. Samma natt som vi skulle sätta in kortison behandling. Blev inlagd på förlossningen i torsdags.. Visade sig att ja va fullt öppen och fosterhinnan hängde ut.. Dom visste inte när den skulle spricka utan de va en tidsfråga.. Hade han hållt sig inne till till söndag så hade vi blivit flyttade till lund och då hade dom gjort allt för att stoppa värkarna och försökt rädda honom.. I ca 20 min efter förlossningen slutade hjärtat att slå på honom och han somnade in på mitt bröst.. Smärtan och saknaden är obeskrivlig..
    Gråter
  • leiasmamma

    Jag födde vår dotter stilla 5e januari i år. Hon dog av psd i magen i grav. v41. Beklagar alla era små!

  • Terrus

    Hej!

    Jag beklagar & är ledsen för er som har förlorat era älskade barn!

    Vi förlorade vårt 3:e barn den 15 juni (v22) de två tidigare förlorade vi 100610 (v17) 130604 (v19) Läkarna tror nu att chorioamnoitit är orsaken till alla tre.

    Jag vill gärna komma i kontakt med er som har råkat ut för samma sak som oss, behöver få hjälp med information om chorioamniotit, om ni lyckats få barn tillslut, om barnen har fått några problem etc.

    Vår läkare säger att jag troligtvis aldrig kommer att bli mamma då de inte vet hur de ska besegra chorioamniotit & att eftersom att jag far förlorat 3 barn så är de övertygade om att det kommer att hända vid varje graviditet.

    Jag har också fått information om att antibiotika slår ut andra bakterier men förstärker chorioamniotit, så antibiotika är ingen hjälp.

    Det här innebär att läkarna har gett upp & kan inte göra mer för mig. Det är så fruktansvärt, frustrerande, överdjävligt & jag blir så arg, förbannad, ledsen & känner mig så liten!

    Jag är tacksam för all input jag kan få!

    Med vänlig hälsning,

    Terese

  • bebi3

    Vi förlorade vår dotter i magen i vecka 39+6. Det visade sig vara Turners syndrom. Nu är jag gravid igen. Livrädd och samtidigt överlycklig!

Svar på tråden Vad dog era änglar av?