Brottas med mina känslor....

Känner mig så grymt besviken på min sambos föräldrar. De är så himla oengagerade i vårat liv.
Den enda gången som det är riktigt engagemang är när det gäller jobb. (har tidigare haft familjeföretag)

De bor bara några kilometer från oss. Men de är bara hit när någon fyller år.
Det här har resulterat i att jag blir arg bara jag tänker på dem.

Jag tror inte på något sätt att de är elaka. Men det känns inte som att det rättfärdigar deras beteende.

Svärfar, han har alltid varit oengagerad. Han sitter helst och sover i soffan de gånger man träffas. Såvida det inte är jobb prat då. Svärmor passar ju såklart upp honom med kaffe och bulla oxå. 
Svärmor, hon engagerar sig mest i sin syster, och hennes dotter.

Kan tillägga att de har ALDRIG någonsin ringt och bjudit oss på middag. Vi kanske har ätiti middag där 2 ggr på tio år.
Nu har jag slutat bjuda...
Jularna har alltid svärmors systrar tagit hand om. Nu på senare är det jag och min sambo som fått ta allt initiativ. (Vi firar julen i en gammal släktgård tillsammans) Två dagar innan julafton kan de ringa och fråga om de ska ta med något.... Då var tanken att det skulle vara ett "knytkalas" där alla är delaktiga. Men jag vill då ha i stort sett allt klart två dagar innan. Så det har ju blivit så att vi fått köpa det mesta, vilket vi varken har råd eller lust med.

Idag ska vi dit med kalas, och jag blir på dåligt humör redan en vecka innan jag vet att vi ska dit.
Har verkligen försökt ändra mitt beteende sista tiden, och inte störa mig på människor, utan försöka se positivt på saker och ting.
Men det är sååå svårt i det här fallet.

Känner mig ganska skör just nu, så jag tar åt mig ganska mycket. Vi hade en väldigt jobbig förlossning med vårt senaste barn.
Är ingen som frågat mig hur jag mår efter det heller, så jag antar att jag tycker väl lite synd om mig själv, vilket jag dock hatar...

Ja, jag vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget, vill nog mest skriva av mig....