Någon mer som förlorade sin pappa tidigt?

Förlorade min pappa 2004, dvs 7år sen i år..
jag hade precis fyllt 21..

han skulle ha fyllt 48år..
han fick hjärntumör..

men vi hade innan dess inte haft så mycket kontakt pga att drogerna i hans liv var större än hans barn....

han o mamma skiljdes när vi var 2-3år, de hade växelvist boende men till slut fick mamma ensamvård pga en rad olika incidenter där soc även var inkopplade...

När vi var 13 ringer han och vill ha kontakt igen, då hade han varit ren från både alkohol och droger en tid (vet ej hur lång), han hade då fått diagnosen hjärntumör..
Så vi går med på detta och åker och är hos honom 1helg /mån ungefär..
Det går väldigt bra men det är väldigt känslosamt och jobbigt...

Jag saknar honom väldigt mycket när jag inte är med honom, vi hade ett särskilt band och jag tror han såg sig i mig när han tittade på mig liksom..

Iaf så lyckades han o hans dåvarande fru hålla sig rena i typ 2år..
Sedan började de med droger igen, hon hade ansökt om vårdnad av sina egna 2 barn men blev nekad.. och drog därför med sig min pappa ner igen :(

Han sökte upp oss något år senare men jag sa bara att jag inte ville mer, någonstans får det vara nog!
Han kan inte komma på SIN EGEN födelsedag, påverkad och tro att jag skulle vilja veta av honom!!! (vi fyller innan o han hade inte ens brytt sig i att skicka ett kort!)

Fick sedan höra att han blivit dåligt igen pga hjärntumören (den opererades bort samma år som vi fick upp kontakten men nu hade den kommit tillbaka)..
Och vi var några ggr och hälsade på honom på vårdhemmet där han bodde...

2004, kom min syster hem till mig, vi hade planerat att gå ner på stan och fika och shoppa lite..
Istället var hon panikslagen och sa att jag var tvungen att komma fort "pappa håller på o dör"..
Så vi skyndade dit.. och det var bland det hemskade jag sett!! Där låg en urmärglad människa som en gång i tiden hade varit min pappa..
Jag fick PANIK och rusade ut ur hans rum med tårarna sprutandes..

Sedan satt vi där vid varsin sida om honom och höll en varsin hand.

Han dog typ 21.30 på kvällen, det sjuka var att han när han tog sitt allra sista andetag var att han reste på sitt huvud, släppte min systers hand och knep tag i min jättehårt och stirrade på mig..
Sen la han sig ner och somnade in.... :'(

Börjar gråta när jag tänker på det här...
Än idag tänker jag på honom, och sörjer att han inte får träffa mina 2 underbara barn!
INGEN hade varit mer stolt än just han!!! MORFAR!

Jag tycker också det är väldigt SYND och LEDSAMT att han kastade bort hela sitt liv på drogerna!:(
Istället för att umgås med sina barn och ta vara på sin tid så var han någon helt annanstans....

Idag är jag snart 28år gammal, och tycker det är sååå SYND att han aldrig kommer att få träffa mina barn och min man.. att han aldrig får se var vi bor.. att jag aldrig mer kommer att få krama honom och känna hans stora starka händer, hans lukt.. :(

Det gör ONT fortfarande, det gör det......

Hoppas att alla ni andra som förlorat sin pappa och kanske inte känner att sorgen är bearbetad ordentligt vill ta sig en titt på sidan jag pratade om. Önskar att alla visste om att det finns ett så himla bra sätt att jobba med sorgen. Tid läker inte sår. Är ledsen för er skull =( Måste vara hemskt att förlora en mamma eller pappa.

Min pappa dog plötsligt i en hjärtinfarkt när jag var 14 år, han blev bara 53 år. Idag är jag 32 och har ännu inte helt bearbetat sorgen. Jag pendlar mellan en vuxen persons sorg och ett barns sorg, jag kan ibland gråta ohämmat av saknad efter min pappa och tycka att det är orättvist och att jag vill ha honom tillbaka.

Det gör väldigt ont att tänka på att vi inte fick lära känna varandra som vuxna personer, han gick bort mitt i min värsta tonårsperiod...Jag kan fundera kring vem jag hade varit som människa ifall min pappa hade levt och funnits där medan jag blev vuxen...tänker mycket på att han aldrig får träffa min kille, mina barn....någon som känner igen sig i de här tankarna?

kram

Jag beklagar ts! Jag vet hur ont det gör. Min pappa dog när jag var 25 år. Det har snart gått 3 år och jag saknar honom så det känns som jag ska gå sönder. Vardagen fungerar, men det gör så jävla ont. Ska aldrig det onda gå över? Jag har gått hos psykolog pga ångest jag fick efter hans död och nu har jag fått en depression som jag äter cirpalex för. Jag håller tummarna att du ska må bättre och alla andra som också har förlorat en förälder för tidigt i livet. kramar

Att förlora en förälder är något som tar väldigt lång tid att komma över tror jag. Jag miste min pappa, när jag var 13 år. Det är nu 23 år sedan. De första åren efteråt var de jävligaste. Att vara tonåring i sig är ju jobbigt. Att dessutom behöva jobba med en sorgeprocess gör inte saken lättare. När jag hade kommit förbi tonåren, så blev det lättare att hantera. Men fortfarande fanns såren kvar, och de revs upp av olika anledningar (så fort man hörde om någon annan som förlorade en förälder eller när någon annan släkting gick bort). Eller när det började närma sig fars dag (som vi egentligen inte firar alls särskilt mycket i vår familj, men för mig var det jättestort då!). Sen var det lugnt några år, tills jag fick egna barn. Då kom tankarna och sorgen igen, sorgen om att mina barn har en morfar som de aldrig kommer att få träffa. Idag har jag kommit vidare i mitt liv, jag har liksom "sörjt färdigt" på något vis. Men det har tagit 20 år att komma hit.

Dock finns det en sak just nu som oroar mig, och som river upp en del gammalt. Min pappa dog, när han var 38 år. Min man fyller 38 i år, och jag kan ibland känna viss oro att det ska hända honom något också (min pappa dig av en stroke). Men det är mina hjärnspöken som stör bara. Sånt man får leva med helt enkelt.

Mina föräldrar separerade när jag var 6 år. han lever, men fanns inte.aktivt......också en stor sorg.

Min dotter förlorade sin far i hjärntumör för nästan 11/2 år sedan

Jag levde med min mor, som inte själsligt fanns där.

Såren och sorgen kommer alltid att finnas,men inte vara öppna tror jag.

Kram till oss alla!

japp, min pappa dog när jag var 3....

Hej jag förlorade min pappa med, och min bror i en bilolycka, jag var 5 år gammal. minns den dagen som om den var igår...

jag håller med dig när du skriver att det känns som om det är overkligt, ungefär som om minnena som finns egentligen är som en dröm. att han aldrig har funnits fast innerst inne vet du att han verkligen fanns där.
jag saknar min bror och far varje dag och har mått dåligt över det och att min familj bara gick i bitar på några timmar. sjukt att någon ska behöva uppleva att sin förälder bara förvinner.. sköt om er där ute! och ta hand om dom som finns för er

// Chrille

 

Igår var det tre år sedan min pappa dog. Han blev bara 57 år. Det är inte jätte ungt men inte heller jätte gammal. Han vaknade på natten vid tre av att det gjorde ont i hjärtat och strålade ut i armen. Kl fyra åkte de in till akuten och kl halv fem kom de fram. Det tar lika lång tid för en ambulans att ta sig till dom som för mamma att köra till sjukhuset. Väl på sjukhuset gick pappa in men kollapsade. Sedan körde de iväg med honom och gjorde hjärta lugnräddning och fick igång pappa. När de skulle skicka honom på röntgen så slutade hjärtat slå igen i korridoren och min mamma såg hur en ur personalen satt på pappa och bankade allt vad de kunde för att massera hjärtat men det funkade inte. Kl 7 på morgonen var han död och samtidigt drömde jag en dröm att han dog på ett operationsbord. När mamma ringde vid halv åtta så skrek jag bara, jag vet, jag vet!

Var 8 år gammal när pappa lämnade, mina syskon var 16 och 18 år. Har än idag inte släppt honom och tänker på han dagligen. Han dog i hjärnblödning, 50 år blev han.

Förlorade min pappa när jag va 14år. Nu är de 12år sedan. Han tog livet av sig ett halvår efter att mina föräldrar separerade. Han försökte ta sitt liv första gången på julafton men lyckades inte men 3 månader senare lyckade han tyvärr.. Är en stor saknade då man tog studenten och fick 2 underbara barn.

Jag skriver mycket när jag saknar pappa som mest, det är 3 månader sen han dog. Ett bråck brast i huvudet när han sov, han blev 47 år. Ursäkta det dubbla "Där"  i tredje versen.

Jag förlorade min pappa -93 när jag var 12 år. Märker tyvärr att minnet av honom bleknar mer och mer. Förlorade min mamma -02 och det är stor skillnad i hur mycket minnen jag har av mamma än av pappa. Jag har till äldre syskon som jag kan prata med och på så sätt även samla på mig andras minnen viletbjag tror underlättar för mig så jag förstår att du skulle vilja ha kontakt med dina halvsyskon

TS, det där med att drömma om människor man har förlorat kan/brukar vara andarna som försöker ta kontakt med en. Jag vet inte om du tror på liv efter döden och andar, men jag gör. Jag vet att det finns många där ute som säger sig vara mediala och kunna ta kontakt med andar, och visst finns det de som kan. En individ som jag har lärt känna genom min partner har denna förmåga och första gången vi träffades så fick hon kontakt med min pappa. Jag trodde inte på henne först, men när hon började berätta om saker som jag och pappa brukade göra tillsammans när jag var liten (saker som jag inte haft en tanke på att berätta för min partner, då vårt förhållande då var väldigt nytt), så blev det en helt annan sak. Jag satt med gåshud under hela vårt möte och bara kände en enorm lättnad. <3

Jag brukade drömma väldigt mycket om min pappa. Många gånger hade jag samma dröm också. Jag befann mig i någon form av kyrka och brukade alltid gå ner i källaren där det fanns flera olika rum. Alla rum hade bokhyllor fyllda med biblar, men det var inte den vanliga varianten. Varje bibel tillhörde enskilda individer som hade gått bort, och jag brukade alltid gå fram till den som var pappas. Han brukade möta mig där och vi brukade prata ganska mycket. Jag kände hans närhet, jag kunde memorera hans ansikte och jag kände mig alltid väldigt nära honom när jag vaknade på morgonen efteråt. Hela drömmen genomsyrades av ett enormt lugn, och av väldigt mycket kärlek.

För ca ett år sen hade jag denna dröm igen. Men skillnaden denna gång var att jag inte hittade pappas bibel. Jag letade överallt, men den var spårlöst försvunnen. Jag hittade inte honom heller och hela drömmen handlade om att jag letade febrilt efter honom, samtidigt som min panik växte. Det konstiga är att när jag vaknade efter den drömmen, så kände jag någon form av "tomt" lugn. Jag bara visste att han hade tagit ett steg bort från mig och det var det första jag sa till min sambo när jag vaknade: "pappa är påväg att lämna mig igen." Min sambo ringde till hans vän, men hann inte säga vad det hela handlade om, innan hon sa: "ja, Micke är påväg bort från henne. Han vet att hon klarar sig själv nu och det är därför hon känner sig så lugn."

Det var oerhört läskigt att få det bekräftat på det sättet, men samtidigt så har det också gett mig en stor trygghet. Att liksom fortfarande få ha en relation till honom, trots att han rent fysiskt inte finns kvar här längre. Det har också gett mig en stor trygghet att veta att han finns där när jag behöver honom, och att vara kapabel att känna hans närvaro när han är här och tittar till mig. 

Som sagt, jag vet inte om du tror på dessa saker.. Men det har hjälpt mig i alla fall. Jag var fem år när pappa gick bort i leukemi. Han blev 29. Idag är jag 27 och saknaden är lika stor idag, trots att 22 år har passerat.

Mvh,         

Jag känner igen din dröm, fast för mig var det tvärtom. Jag förlorade min pappa i kriget i Bosnien och först var har försvunnen, när jag var 5 år. Hoppet levde i flera år om att han levde, trots att alla runt om kring mig sa att han dött i kriget. I början drömde jag hela tiden om att han kom tillbaka och sa till mig att han lever, jag blir riktigt lycklig och sen vaknar jag besviken över att det bara var en dröm. Efter en tid så orkar jag inte med min besvikelse längre, och i en dröm så stöter jag bort min pappa och säger till honom att jag vet att det bara är en dröm och att han inte kan lura mig att han lever.....det var sista gången jag drömde om honom. Idag önskar jag att jag åtminstone kunde se honom i mina drömmar, men det händer aldrig. Bara ordet "pappa" har blivit konstigt för mig att utala eftersom jag aldrig i stort sett haft en pappa, så när vi pratar om honom brukar jag tilltala han med hans namn.

Min pappa dog förra hösten (2013). Jag är 16 år gammal nu och sorgen är självklart stor. Jag har en gång drömt om honom sen han dog och om jag tänker på det kan jag ännu känna av kramen från drömmen. Han dog alldeles oförväntat några dagar efter en operation för en växt på bukspottskörteln och även om han var på bättringsvägen fick han plötsligt en blodpropp.  Pappa och jag hade verkligen ett starkt band emellan oss och saknaden är helt otroligt stor, men jag vet att han finns med på något håll och jag vet att han kommer att ta emot mig då det är min tur att gå. Även om det är fleeeera år dit.. :)

För alla ni som nyligen har förlorat någon, minns inte den personen för vad som hände, utan för vem han/hon var och alla de minnen ni hade tillsammans.

Jag förlorade min älskade pappa i september förra året så har precis gått lite drygt 6 månader. Saknar honom varje dag =( Han dog i en hjärtinfarkt på jobbet. Det sjukaste var att han sa att han aldrig skulle bli äldre än 60 år, han blev 57 år (hans pappa gick bort i hjärtinfarkt innan han var 60). Han gick bort natten mot onsdagen och han skjutsade mig och min sambo till flygplatsen veckan innan, det var sista gången jag såg honom och prata med honom =( När vi satt på flygplatsen hem var flyget försenat och jag fick reda på av min syster att han låg på sjukhuset. Var ovisst ett tag hur allt skulle gå, men det gick inte vägen. 
Känner tårarna börjar komma när man skriver om detta...jobbigt =( saknaden är stor. Jag och mina älskade syster har tatuerat en text på finska (han var finne) på olika ställen på kroppen där vi skrivit "tills vi ses igen älskade pappa" på finska.
Saknar dig pappa