Akut omhändertagande och placerande i jourhem, bara jag som tycker det går knasigt till??

Jag tycker inte att det är värre att "rycka upp ett barn från sina rötter" än att bli slagen!! Jag blev själv slagen av min pappa som barn!

Eller som du säger trygga vrå. Blir man slagen är det inte en trygg vrå!

Det blev jag med, mina föräldrar förlorade vårdnaden om mig ganska omgående. I mitt fall tror jag att det hade varit bättre att bli placerad i familjehem men det blev jag aldrig, men det beror på att det var många andra saker inblandade (missbruk, funktionshinder, fattigdom, misär mm) Om jag föreställer mig att det "bara" hade varit misshandeln som fanns i min barndom så skulle jag absolut säga att ett familjehem hade varit värre än att bli slagen.

Och jag håller inte med.

Men nu blev du ju inte "bara" slagen. Så du vet ju inte..

Nej, det kan jag inte veta. Jag tror att i mitt fall hade det varit bäst med ett familjehem. Men jag träffar många barn där inget annat än "bara"misshandel har hänt och jag ser hur dåligt de barnen mår av att inte träffa sina föräldrar och hur illa föräldrarna far av att vara ifrån sina älskade barn. Sedan finns det ju förstås fall där det är helt rätt att barnen omhändertas akut, ibland är det väldigt behövligt. Men det är mest den delen att familjemedlemmarna förbjuds kontakt som jag tycker är konstig. Det finns ju bevakat umgänge om man är rädd för att den vuxne ska försöka påverka barnet, men istället för att lägga pengar på övervakare så låter man hellre barnet och mamman eller pappan lida var och en på sitt håll, det tycker jag är synd!

Är det just umgängesförbudet du reagerar på menar du? Jag kan också tycka att man tar till det lite lättvindigt, men som du säger placerar man ju inte barn utan goda orsaker. Man hör ofta om att barnet inte ska få besök av föräldrar i samband med att de ska "landa" eller för att de blir för oroliga efter ett besök och börjar kissa i sängen etc. och så kan det ju vara i vissa fall. Men i många fall handlar det nog tyvärr en del om resurser. Att man inte har resurserna att ge för att ett barn ska kunna förberedas ordentlig och få adekvat stöd i umgängessituationer för att slippa bli så oroliga. Då kanske man tar till ett umgängesförbud istället. I de allra allra flesta fall tror jag ändå att regelbunden kontakt med bioföräldrar är av godo i det långa loppet, även om de är helt värdelösa som föräldrar, för att barnet ska få en känsla av sammanhangn och vetskap om att de ändå är betydelsefulla för föräldrarna även om de haft allvarliga brister i sitt föräldrarskap

Ja, i vissa fall så är det nog klokt som du säger att låta barnet landa först innan föräldern har kontakt. Håller helt med dig kring känslan av sammanhang; mamma är alltid mamma och pappa är alltid pappa, sedan kan det finnas andra personer kring barnet också som tex socionomer och familjehemsfamiljen.

Fast man tvångsomhänder tar inte ett barn akut enbart pga en örfil.

Om föräldern inte valde att agera helt fel till att börja med så hade han/hon aldrig hamnat i situationen att barnet blir tvångsomhändertaget. 

I vissa fall har det räckt med en misstanke om att barn far illa för att barnet ska omhändertas, så jag kan absolut tänka mig att man omhändertar trots "bara" ett misshandelstillfälle.

Och jo, även om det är mycket ovanligt så finns det föräldrar som fått sina barn omhändertagna på tvivelaktiga grunder, och i dessa fall är det socialtjänsten i kommunen som agerat fel. Dessa fall är som sagt väldigt ovanliga och inte sällan kryper det fram fakta i efterhand som förklarar omhändertagandet.

Ja det som står i pressen är ofta en bråkdel av sanningen. Har själv varit inblandat i ett fall som fick ENORM uppmärksamhet i pressen. Tv och tidningar. Då önskade man sekretessen åt helvete kan jag säga. För missförhållandena som låg bakom det fallet, var nåt av det värsta jag sett under mitt arbetsliv. Det finns fall som är helt uppåt väggarna naturligtvis, där socialtjänsten begått stora fel och missbedömningarna, men i de allra allra flesta fall försöker man undvika att skilja barn och föräldrar åt. Det råder en STOR medvetenhet om vilket trauma det är att bli fråntagen sina föräldrar bland alla barnhandläggare jag nånsin träffat. Och ska man vara jävligt krass, så är placeringar nåt som nämnderna försöker undvika för att det är förenat med enorma kostnader för hårt pressade kommuner, ibland undviker man placering alldeles för länge fak tiskt. Så nån LVU-mani existerar faktiskt inte som man kanske kan tro när man läser här och i medier. Att skilja barn och föräldrar åt pga. en örfil har jag svårt att tänka mig. Däremot kanske man tar ett LVU och gör en mor/barnplacering, under utredningstiden om föräldrarna inte vill medverka för att säkerställa skyddsaspekten samtidigt som man vill undvika att skilja föräldrar/barn åt.

Menar det, det missbrukas och vrids och vänds alldeles för mycket inom socialtjänsten. Vore bra mycket bättre med rena sanningar och hjälp till självhjälp!

TS, du är bara ute efter att klanka på soc. Och du kommer hitta flera här som vill ställa sig i den anonyma klungan och skandera. Men få av er vill försöka se annat än att soc är dåliga och har fel. Därför är din diskussion så himla ointressant.

Rycka upp... En ganska dramtisk beskrivning som från den andra sidan skulle lika gärna beskrivas som: fick tillbringa natten... Det är en objekiv beskrivning till skillnad från "ryckas upp".

"mamma har eventuellt gett en örfil" Det är ju bara trams att sitta här och hävda att barn ens blir omhändertagna på såna grunder. För övrigt så är slag ofta bara en enda del av den misshandel barn utsätts för, barn som blir slagna utsätts ofta (inte alltid) för en enorm psykisk misshandel innan slagen med kränkningar och hot.

Till sist så är det så att de enda som kan prata om fallen är föräldrar eller omgivning. Soc kan aldrig nånsin gå i svaromål på grund av sekretess, vilket gör att man bara får en sida och den är allt annat än objektiv.

Haha, jag samarbetar ju själv med soc så det skulle nog vara en väldigt konstig idé! Du missade det nog men jag skriver i trådstarten att jag inte är ute efter att klanka på soc, däremot ifrågasätter jag deras sätt att sära på familjemedlemmar oavsett anledning.

Och jag har själv varit med om att barn omhändertagits på sådana små och halvsanna grunder. Däremot är det bara ett enda fall som jag känner till där barnen inte fått komma tillbaka till föräldrarna ganska snart.

Jag önskar mer än allt annat i världen just nu, att min son hade fått bli placerad tillsammans med mig och sin lillasyster istället för den situation som idag råder. Här finns ingen misshandel, inga psykiska sjukdomar (iaf inte enligt psykiatrin) inget missbruk. Det enda jag gjort mig "skyldig" till är att påpeka för soc att sonen mådde dåligt i samband med umgängena med pappan. Men det heter att jag pågrund av min psykiska ohälsa ser fel i min pojke.... 
 www.flashback.org/t1420719

Jag blev "bara" misshandlad. Jag tror att jag hade haft en bättre uppväxt om jag blivit placerad.