Jag skriver en artikel om ämnet och vill gärna höra era åsikter.
Oroar du dig för att inte få ekonomin att gå ihop?
(Vill du ställa upp på en intervju och berätta mer får du gärna inboxa mig. Givetvis får du vara anonym om du vill det)
Läste en artikel om just det ämnet i Amelia som jag fick hem idag...
Det gäller ju att inte bli arbetslös eller långtidssjuk...
Jag har god ekonomi och känner att jag och dottern har det riktigt bra.
Men som ovanstående skrev, blir man arbetslös eller sjukskriven skulle jag känna mig riktigt orolig.
Har 1 termin kvar för att kunna ta en kandidat-examen på högskolan, men känner att jag inte har någon möjlighet
att vara tjänstledig med CSN. Det skulle inte fungera ekonomiskt. Ser nu på möjligheten att arbeta heltid och
plugga (deltid) samtidigt.
Jag har csn, 3 barn varannan vecka och en nyköpt bostadsrätt (fick köpa loss min hyresrätt), detta gör att jag har en inkomst på 10900:- (csn) en bostadskostnad på ca 10600:- (lån+ränta+månadsavgift).
Utöver detta har jag
2600:-/mån i bostadsbidrag
1800:-/mån i ränteavdrag
2800:-/mån barnbidrag (-det vi sparar av barnbidraget till barnen)
det är inte fett på nåt sätt - 7200:-
av det går
ca 2500:- till räkningar
500:- till transport
och 3500:- till mat
det ger ung 5-700:-/månad att spendera oförutsedda händelser.
det ser helt galet ut, nu i sommar kommer jag att jobba och hoppas på att få in lite mer pengar att spendera på lite glass och sommarskor till barnen.
Jag håller på och rotfyller en tand, det tar jag på kredit.
Har ingen buffert.(förrutom min lägenhet då)
Jaghar ytterligar 5 år framför mig så här....hoppas kunna få in lite extrajobbande här och där under terminerna, för just nu går det knappt runt.....
Men än har jag inte börjat oroa mig
Jag håller med Gotlandsunge.
Jag har också en god ekonomi även fast jag är ensamstående med barn.
Dock finns ju alltid tankarna där kring vad som skulle hända om jag mot all förmodan blev arbetslös eller långtidssjukskriven. Som ensamstående så är man ju beroende av en enda inkomst, nämligen sin egen.
Håller med, jag tjänar helt ok och har inget särskilt dyrt boende för att vara i en storstad. Däremot behöver jag bil där vi bor, och det sväljer direkt ca 4000 per månad inkl. drivmedel, uppvärmningen svider på vinterhalvåret, och jag oroar mig för när mina bundna lån går ut och räntorna är högre. Alla buffertar är slut pga kostnader kring flytt/separation i samband med föräldraledighet. Det är en helt annan situation att vara ensamstående med barn. Att bli arbetslös eller långtidssjuk vågar jag inte ens tänka på...
Jag tror som många andra varit inne på att det är sårbarheten som är de som är svårast ekonomiskt. Dvs att man ju bara har en inkomst och om den uteblir drabbar det ju ekonomin radikalt.
Jag är välutbildad och har haft bra jobb under hela den tid jag varit förälder. De senaste åren har jag dock inte haft en fast tjänst utan hoppat in på olika längre och kortare vikariat och projekt. Den osäkerheten tycker jag är jobbig och gör att jag ororar mig för ekonomin en del. Nu vet jag tex bara hur min eknomi ser ut ett par månader frammåt. Sen innebär ju detta att man är ensam om att ta hand om barnen att det kan vara svårare att kasta sig på olika tillfälliga jobb om man hamnar i en sådan situation. Jag har tex fått de flesta av mina kortare jobb i en annan stad som tar ganska lång tid att ta sig till. Det krävs ju ett enormt pussel för att fixa det när man bara är en förälder.
En annan aspekt av att vara ensamstående är ju att man även då kan sträva efter en "medelklasstillvaro" för sina barn. Inte att man bara ska kunna klara sig och få det att gå runt. Därför tror jag att man kan orora sig för ekonomin som ensamstående även om man har en normal lön.
Aha vänta, så ensamstående pappor oroar sig inte om ekonomin... ... ... Klant! Gör om gör rätt.
Tycker att Flame tar upp en väldigt bra sak. De två ensamstående pappor jag känner (ja, ensamstående, ej delad vårdnad) har väldigt jobbigt med detta också. Jag är ingen genusförespråkare, men att utesluta ensamstående män som föräldrar känns väldigt, väldigt onödigt. Nästan viktigare att lyfta fram dem som grupp eftersom de inte är så många och en bortglömd grupp!
Känner att jag vill skriva av mig lite, finns det någon fler som befinner sig i liknande situation?
Jag har nyligen blivit ensam med min älskade dotter på 3 år. Har valt det själv eftersom pappan alltid sätter sig själv i framsta rummet. Nu sitter han hos sina föräldrar (bor i annan stad) och har spenderat bort alla pengar som han skulle ge till mig för mat och hyra typ 7000 kr. Han försvann innan påsk och har inte hört av sig på något sätt för och höra hur det är med lilla tjejen. Satt utan matpengar och gumman behövde ett par nya sommarskor (som skulle inhandlas när vi nu fick lön), Fick ta 3 sms lån på skyhög ränta för och klara mig. Men det täcker inte räkningarna på drygt 4900 kr som fortfarande är kvar att betala.
Detta är inte första gången det sker, men har tröttnat på hans strul varje månad. Har stått ut för dotterns skull, vill verkligen att hon ska ha sin pappa hos sig. Men tack vare hans strul och lögner så är jag skuldsatt upp över öronen, får inte ta lån eller krediter någonstans och nu går 200.000 kr till Kronofogden.
Känner att det är bättre att göra så här, får ansöka om skuldsanering om 3-4 år så om 8 år är jag skuldfri.
Jag är glad och tacksam att jag har arbete, någon fet lön har jag inte men hyra och lite räkningar samt mat och viktiga kläder till tjejen har jag råd med. Kan tillägga att pappan är 40 år gammal men beteer sig som 17 år.
Hatar han så mycket för att han gör så här mot vår älskade dotter., .