Ofrivillig pappa

Jag förstår verkligen din situation och att den är svår.
Man vill ju inte bli förd bakom ljuset och bli påtvingad att bli pappa...
Men nu verkar det vara försent för att ändra detta.
Den jag tänker på är barnet som förtjänar att han sin pappa i sitt liv, barnet är ju en del av dig och kommer alltid att vara det.
Jag tror att du kommer att älska barnet högt när du får se det, och jag hoppas att du och hon kan komma överens om barnet eftersom den förtjänar det bästa och är oskyldig.
Du låter som en klok kille och har all rätt att vara besviken och frustrerrad över detta och det kan vara bra att skriva av sig med...
Hur har du tänkt kring barnet?
Kommer du att ha någon kontakt med barnet alls??

Stackars stackars barn. Behöva växa upp med en sjuk mamma... Och stackars stackars dig som ofrivilligt blivit indragen i en livslång soppa.
Det finns verkligen inga ord för hennes beteende, usch och blä.

Ja du, jag har gjort nästan samma sak mot pappan till mitt första barn. Nu blev ju jag lika ofrivilligt mamma och ville egentligen inte att det skulle gå till så. Jag upptäckte gravidiete i v 14, trots minipiller, han och jag var heller inte ihop. Jag kunde inte göra abort, kunde inte göra så mot en liten bebis som inte bett om att få bli till... om man säger så. Jag kan mycket väl tänka mig att mitt barns pappa också kände som du.
Nu ska man väl inte 'tvinga' på någon ett barn, men det är minst lika svårt att tvinga någon att göra sig av med ett barn ockå. Hela ens kropp gör ju allt för att försvara fostret både fysiskt och psykiskt.
Det jag ville trösta dig med är att vårt barn är numera solskenet i bådas liv. Hans familj har kommit varandra närmre pga vår son. Han och jag respekterar och stöttar varandra på alla sätt. Så det måste inte bli så illa, även om det känns så nu...försök att hålla en viss distans till dina negativa känslor för mamman, kanke måste ni 'stå ut' med varandra en lång tid framöver.Tänk långsiktigt och försök skapa en bra framtid för det barn som kommer.
....och du....vill man verkligen inte ha barn, ska man skydda sig...men det förstår du säkert nu.

Oj.. Ja, sånt här kan faktiskt väcka en hel debatt inom mig. Men eftersom den inte hör hemma här så ska jag försöka hålla undan den.

Förstår att det inte kan vara lätt, samt att du känner dig lite förd bakom ljuset.

Bor du och mamman långt i från varandra?

Skulle råda dig till att även om det är jobbigt med mamman så försök träffa barnet ofta. För tänk på att det inte är mamman som straffas om du håller dig undan, det är barnet. Även om det inte blivit det minsta som du planerat så försök ta barnet till dig, för hur det än är så är han en del av dig.

Jisses, blev visst inte så mycket kloka råd från min sida.. Tror det beror på att jag har så svårt att sätta mig in i situationen då jag själv inte skulle kunna göra på det här sättet. Hoppas jag kunde tillföra något i allafall.

Jag skulle av ren jävlighet mot henne ställa upp och finnas där för barnet och vilja ha delad vårdnad. Varför ska hon få det som hon vill ha det?