Seriöst! Finns det något tråkigare än småbarnsföräldrar?!

Sen undrar jag hur mycket sömnbrist du har upplevt, för vissa dagar är som en dimma för mig. Då är det verkligen inte tal om att ens gå till öppna förskolan, utan det är ren överlevnad som gäller.

Jag tillhör nog dessa tråkisar ni pratar om ;) Och mina vänner oxå!

Fast det värsta är väl de föräldrar som alltid har sååååå duktiga barn? Visst kan jag berätta om något min dotter gjort, men då är det i sammanhanget... Min syster ska dock alltid berätta hur duktiga hennes barn är och altl de kan innan någon annan kan det etc...

Jo, det får jag väl hoppas att dom gör. Men jag reagerar ändå på att man enbart diskuterar detta dag efter dag, timme efter timme utan att komma djupare. Jag har träffat på föräldrar som umgåtts i över ett halvår men ändå bara diskuterar ämnena jag nämner med varandra. Utan djup, utan reflektion och utan variation.

Men då handlar det ju ändå om att du väljer bort det av olika anledningar, inte att du inte hinner. Sen kan jag absolut förstå att man kan vilja göra det om man har ett utmanade barn eller lider av sömnbrist!

fniss :) Är delvis benägen att hålla med ts! Av det skälet kommer jag aldrig någonsin, oavsett hur många barn till jag föder, vara föräldraledig på heltid. Man drabbas lätt av intellektuell härdsmälta, även fast man  lyssnar på P1 hela dagarna - hur kul är det när det inte finns någon att diskutera det man hör med?!

Ja, isolering med enbart mitt/mina barn + andra föräldralediga har aldrig varit ett alternativ för mig!

Men varför engagerar du dig i frågan om du inte bryr dig?

Jag erkänner villigt att jag är "tråkigare" när jag har små barn. Är där nu igen. Men när storasyster blev drygt tre blev jag som vanligt igen och räknar med att bli det även när lillasyster blir lite större.

Det är den bedövande tröttheten som gör att min värld krymper och bara rymmer det som är precis under näsan. Men som tur är har jag överlevt tristessen och meningslösheten än så länge

Haha jag har lite tvärtom problem, så fort man träffar någon eller pratar med någon så är första frågan alltid "hur e det med lilleman?"
varvid jag svarar, bra, han växer.

Där tycker jag ämnet är uttömt och hoppas på att få lite intressantare samtalsämnen, men nej då, då ska folk förhöra sig om amning o blöjbyten o fan o hans moster.
*SUCK!*

Min son är snart 4 månader o jag e redan less på att bara prata bäbis..

Jag pratar ju om annat med min mamma och min make. Vi pratar psykologi, politik och sådant som inte alls har med barn att göra..gör inte ni det?? Dessutom tycker inte jag det är så roligt att prata om barnvagnar och sådant.

Mmm..men detta kan faktist bero på att man vill hålla den formen av vänskap på just det planet. Jag vet inte hur det är med alla människor här i världen, men jag skulle då inte orka bekanta mig på ett mer "djupare" plan med varenda vuxen som jag möter på i mitt liv. Då menar jag bvc, studier, kollegor osv. Att ha ett mer menigsfullt vänskaps band tar tid och ork, det är en relation som behöver vårdas och att då ha detta med mängder av människor tror jag skulle trötta ut de allra flesta. Därför tror jag att många inom denna grupp som du nämner i TS väljer att just tala om dessa ämnen och framförallt de i en mamma grupp då de, oftast är de enda vuxna som man kan umgås med en vardag kl 12.00. Men man kanske inte vill lära känna varandra på ett "djupare" plan och därmed håller samtalen till barnen, vädret, det senaste tv programet osv.

Jaf vet själv efter att ha studerat i ca 5år, att man inte orkar lära känna varenda ny klass kamrat med entusiasm och därmed blir samtalen mer ytligare. Förutom det ämne man studerar just då.

Att det finns personer som inte klarar av att ha dessa mer ytliga bekantskaper är väl helt ok, som jag sa vi är alla olika. Att man inte vill vara med i mamma grupp pågrund av detta är helt ok också. Vissa klarar inte av att ha dessa former av bekantskap utan krävr en mer närmare kontakt och har ett större behov av att disskutera djupare samtalsämnen.

Oj, det hade jag aldrig fixat samtidigt som jag är föräldraledig! Jag drog till och med tillbaka mitt eget erbjudande om att jobba 25% eftersom jag insåg att jag inte skulle hinna/orka. Antingen är jag väldigt ineffektiv eller så har jag krävande barn

Dagtid? Tja, då tar jag hand om min son förstås. Han sover två gånger per dag, och första tuppluren brukar jag t ex ägna åt att röja upp och ringa samtal eller annat som jag vill hinna göra när jag har en paus från honom. Andra tuppluren brukar inträffa efter att dottern hämtats på dagis, och då vill jag hinna umgås lite med henne på tu man hand, efter att jag förberett middagen (att laga mat när sonen är vaken är jäkligt krångligt, och gnälligt blir det). Han är ganska krävande och kan inte leka själv, men så är han bara ett år. Det han helst vill göra är att hålla mig i handen så att han kan knata runt, alternativt bli skjutsad på sin bil eller i lära-gå-vagnen. Det är svårt att multitaska då.

Sonen somnade kl 19  idag, och dottern gick och lade sig kl 20. Nu har jag röjt upp och ska kolla 20 minuter på Arga snickaren, tänkte jag. Sen måste jag ringa banken, köpa doppresent, kolla vad vi ska köpa på taxfree och beställa det, samt reka webben efter barnkalasprylar inför dotterns födelsedag om några veckor. Om jag är klar med det innan kl 22 kanske jag gör ett försök att kolla på nyheterna på 4:an, vi får se hur det går med det

Kanske bör nämna också att jag faktiskt inte pratar om det som ts nämner i trådstarten, förutom kanske med andra föräldrar på öppna förskolan (om vi lyckats pallra oss dit någon gång). När jag behöver vara social brukar jag köra "å-vad-intressant-det-du-berättar-är-berätta-mer" och så ställer jag tusen följdfrågor om jag nu själv inte har någon relevant input att komma med, eller så väljer jag ett samtalsämne som inte kräver någon djupare kunskap om dagsaktuella händelser.

Som någon annan skrev ovan - jag vet att det blir bättre om något/några år, så jag håller ut tills dess. Lite tristess under en begränsad period har ingen dött av.