Svårt att bearbeta förlossningen

Jag hade också svårt att komma över förlossningen. För min del blev det bättre med tiden. Jag behövde älta, gråta och prata om det. Jag visste inte heller riktigt varför det gjorde mig så ledsen, men nu i efterhand så vet jag att det var mitt utdragna krystningsarbete som var fruktansvärt jobbigt och som gjorde att jag knappt kunde tänka på det efteråt. För mig blev det lite mindre jobbigt att tänka på allt eftersom och efter 3 månader så hade jag kommit över det. Dock kan jag inte tänka mig att föda fler barn....

Vad bra att du har fått en tid hos en läkare. Min BM var också knäpp, men jag fick träffa en annan BM på efterkontrollen som var fantastisk och som hjälpte mig att börja bearbeta allt. Kanske finns det någon på din MVC som du kan prata med?

Jag har heller inte bearbetat min förlossning (trots att det var 19 månader sen) och nu när vi fick veta att jag var gravid igen fick jag total panik och bröt ihop hos MVC. Har fått en tid hos en aura-bm. Det viktigaste är att gå och prata med någon. Helst någon som kan läsa din journal och förklara varför det blev som det blev. Har du möjlighet att få komma till någon annan bm som kan lyssna på dig? Kanske hon kan hjälpa dig med förmedlingen av ett bra samtalsstöd? Att tro, som jag, att tiden skulle få upplevelsen att försvinna är dumt så jättebra att du försöker få komma till någon.
Lycka till!

Jag träffade alla BM som jobbde på vårdcentralen under tiden jag var gravid och kan inte säga att jag har något förtroende för någon av dem. Antar att jag får försöka höra mig för på återkontrollen på sjukhuset. Om jag vågar gå dit vill säga. Jag är verkligen skräckslagen inför att behöva ha benen i benstöd igen :(

Det är lite skönt att höra att jag inte är ensam om att ha knepiga känslor efter förlossningen. Det känns som att alla i min omgivning som nyligen fått barn är så glada och lyckliga trots mer eller mindre komplicerade förlossningar... Jag känner mig ju knäpp som går och ältar och ältar.

Du är inte knäpp, tro mig!! Att de har det så rosenskimrande är inte alls säkert. De kanske också gått igenom en tuff förlossning men väljer att inte se det. Det kommer ikapp, var så säker.

Var tydlig med på återkontrollen att du mår jättedåligt att sitta i gynstolen och be denne vara varsam. Känns det inte bra, säg ifrån. Jag vet att det är svårt men för din egen skull.

Jag kände så i nästan 4 månader... Jag mådde tokdåligt och fick ingen annan hjälp än den min make kunde ge på kvällarna efter sitt arbete. Jag mådde dåligt och så kände jag att jag var en dålig mamma som bara gick runt och mådde dåligt och då mådde jag ännu sämre...

Prata med någon i din närhet... Sambo/mamma/vän... Se till att dina nära vet hur dåligt du mår och att de gör allt för att stötta dig nu tills det blir bättre. Förklara för dem att du kanske har en förlossningsdepression (för det låter onekligen så) och att du behöver någon som finns där för dig och att vården inte tar dig på allvar - för att ge dig en tid så långt fram är verkligen som en smäll på käften bara.

Ang återkontrollen... Jag var dum och hade varken tittat eller rört där nere innan den så jag var skitnervös för ev smärta, något som gjorde fasan för återkontrollen värre då jag inte visste hur det skulle kännas...Får jag fler barn så ska jag minsann kolla med en spegel och använda handen för att tvätta där när jag duschar när efterkontrollen närmar sig, så jag psykiskt får veta att det inte alls gör ont (eller vara beredd på det OM det gör ont).

Jag var också orolig inför efterkontrollen, men det var jättebra att få kolla i spegeln och se att allt faktiskt såg ut precis som vanligt där nere. Jag hade bett min man kolla innan eftersom jag, precis som Johans Pillerill, inte ville vare sig titta eller röra där nere själv... Det kändes främmande för mig att göra det.

Jag är glad att jag gick på efterkontrollen och fick det bekräftat att jag hade läkt fint och att allt såg bra ut. Jag fick veta att jag hade östrogenbrist vilket jag inte hade en aning om att man kunde få! Det var östrogenbristen som hade gjort att det skavde lite när jag tvättade mig. Jag trodde att jag inte hade läkt och var orolig för mitt ärr, men det hade jag inte behövt vara.

Ja du...det var 4 år sedan jag födde min dotter och jag har fortfarande inte kommit över min förlossning! Eller ibland känns det som jag har kommit över det, men så fort jag slår på TV'n verkar det vara nått program om barnafödande som gör att minnena flödar tillbaka igen.

Jag har kikat där nere med spegel och vet att det ser fint ut (nästan precis som innan) men det är tanken på att behöva sitta i den där stolen. En av mina minnesbilder från förlossningen är mina knän i sådana där benstöd och förlossningsläkaren som sliter i sugklockan utav bara helvete och smärtan, den otroliga smärtan. Jag har dessutom inte varit med om en gynekologisk undersökning i den här staden som INTE gjorde ont. Och då har jag två cellprovstagningar och ett utomkvedshavandeskap plus graviditeten/förlossningen bakom mig sedan jag flyttade hit för 1½ år sedan.

Hur får man reda på att man har östrogenbrist ? måste man inte ta blodprov då ?

Här är det 5,5 månad efter förlossningen och jag har inte heller kommit över den. Tänker nästan dagligen på det. Men jag får ju inte längre ångest av det, utan försöker prata, prata, prata om det och har nu kunnat beta av lite om vad det egentligen är som jag är rädd för inför nästa. Om man nu vågar skaffa en nästa.
Så att prata om det är mitt tips. 

Men Gud, var bor du (retorisk fråga) eftersom det inte finns någon kurator eller psykolog på din VC eller BVC som kan stötta dig i det här? Kan du ringa någon annan VC eller BVC? Spontant känns det som att det är mycket bättre att prata med någon som har erfarenhet av det här än en läkare i allmänpsykiatri.

Lycka till, så här ska du inte behöva må!