Ska jag gå vidare utan honom?
Jag är tillsammans med en man sedan 7 år tillbaka. Vi båda separerade på grund av att vi hade börjat träffas. Mina barn var då 3 och 5 år gamla. Hans yngsta barn var då 14 år. Det tog två år innan han separerade från sin fru som han inte har sina barn med, annars förstår jag at det kan ta tid i en separation om man har små barn som är inblandade som det var för mig. Dessa två år innan han separade var fruktansvärt jobbiga eftersom vi var tillsammans men han bodde tillsammans med henne fast han hade sagt till henne att dom skulle separera.Många kvällar grät jag mig till sömns. Jag tyckte det var jättejobbigt för vi träffades bara när han arbetade. Enligt honom så kunde han inte vara borta för då skulle hon misstänka att han träffar någon annan så det var alltid väldigt uppslitande för mig att bara träffa honom några timmar då och då men han tröstade mig och sa att när skilsmässan var klar så skulle han verkligen visa mig att jag kommer i första hand, jag måste bara ha tålamod. Han sa att han ville få ut så mycket pengar som möjligt så vi kunde satsa på ett gemensamt hem till oss sen. Många många fina ord har jag lärt mig så här i efterhand.
I mars 2005 gick jag in i väggen och fick en kraftig depression som varade i flera år. I november dog min farmor. Den 18 oktober 2005 hade jag och Micke ett allvarligt samtal och vi pratade igenom allt och han förstod att han inte kunde dra ut på skilsmässan så här länge så den skulle vara klar senast i april 2005 men den blev inte klar förrän i november 2005. två år efter att vi hade börjat vara tillsammans. Äntligen tänkte jag, nu ska vi äntligen börja vårat förhållande som han hade lovat. Då åkte han iväg och seglade över atlanten. Han åkte den 4 januari 2006 och kom hem den 23 februari 2006. Jag ville verkligen att vi äntligen skulle börja vårat liv tillsammans och frågade om vi inte kunde köpa oss något gemensamt men vi bestämde tillsammans att jag och mina små barn skulle flytta hem till honom på andra sidan stan fast jag hade små barn som gick i skolan på andra sidan och han hade vuxna barn. Jag slet upp mig och mina två små barn för andra gången och flyttade hem till honom där han hade bott med sin fd i 12 år och vi kände oss aldrig hemma där men vi bode där i fem år för jag ville verkligen ha ett riktigt förhållande med honom, han ville inte sälja sitt hus nu utan vänta på kommunalt vatten. Nu har jag och mina barn flyttat tillbaka till barnens hemtrakter och jag hoppades att han skulle följa med oss men istället så ses cirka 2 helger på en månad, han jobbar väldigt mycket. ALLT JAG HELA TIDEN HAR VELAT ÄR ATT VI SKULLE FÅ ETT NORMALT FÖRHÅLLANDE SOM VI SKAPAT TILLSAMMANS men tyvärr så har jag slängt bort 7 år av mitt liv på att vänta på vaddå?? Nu bor han i sitt hus och försörjer sina vuxna barn på 20 och 22 år som inte har arbete och därför jobbar han hela tiden. Var finns jag i hans liv?? Ska jag gå vidare med mitt liv?? Jag har försökt att berätta för honom hur jag känner men han
säger bara hela tiden att det är jag som är ego när jag t ex vill träffa honom. Jag mår så fruktansvärt dåligt i vårat förhållande, jag hade lämnat honom för länge sedan om jag inte älskade honom men det gör jag och jag vet att han älskar mig med. Jag behöver få råd från någon utomstående, Vet varken ut eller in.