• tahira

    Varför räcker det inte för vissa att man är hemma med barn?

    Vissa konversationer kommer man inte ifrån. Vissa människor som skall tycka så mycket utan att tänka efter.De som tycker att allt som inte passar in i deras världsbild är fel. De som skriker pension! och beroendeställning! och säger att din sambo kunde ju både ta examen och doktorera med barn – varför kan inte du?


    Varför räcker det inte för vissa att jag tar han om vår son den tiden han inte är i skolan? Att jag planerar när vi skall få besök, när vi skall åka iväg, vad vi skall äta till middag, när sonen skall ha med sig speciella saker i skolan, när vi skall på möten och när vi skall på kalas? Att jag tvättar och bäddar rent och städar och diskar och viker kläder? Att jag läser på om hur barn upplever tvåspråkighet, att jag pratar med sonens lärare varje gång jag lämnar och hämtar honom, att jag letar efter nya saker att göra om helgerna, att jag bestämmer play dates för sonen, att jag ser till att hans kläder och saker är hela och rena, att jag tar mig tid att prata med honom, i timmar när han vill, om saker som gör honom glad eller bekymrar honom? Att jag visar bilder för sonen på vänner och familj i andra delar av världen, att jag leker och promenerar och klättrar med honom, att jag pusslar och planerar för att sonen och hans pappa skall hinna träffas så mycket som möjligt, att jag nu letar efter nästa skola, för att vara ute i god tid?


    Det är klart att jag också hade kunnat studera mer än heltid när vi bodde i Lund, tagit examen och nu arbetat – men vem hade då gjort allt detta? Om jag hade haft samma studie- och arbetstider som min sambo sedan sonen var född – vem hade då pratat med hans lärare varje dag, hittat skolor och haft tid att lyssna på varenda liten orolig tanke? Om jag också hade pendlat när det behövdes, haft 12-timmarsdagar i perioder och behövt stänga om mig om kvällarna när sonen var ett spädbarn – vem hade då varit den fasta punkten i hans liv?


    Min sambo är en fantastisk pappa, som förälder mer korrekt och pedagogisk än vad jag är, och han kan vara hundra procent närvarande när han är hemma, och det är viktig och verkligen guld värt. Men om man tänker efter, hade det verkligen varit så om vi delade på alla sysslor? Om han behövde ställa sig och tvätta och laga mat och diska så fort han kom hem? Hade de haft en så bra relation om det inte var lek och samtal och läsande och gos och mys och bus när pappan kom hem?


    Och ja, jag har fritid. Jag hinner promenera och gå på museum och luncha och läsa på wikipedia och plugga psykologi. Men det kan väl inte vara det de menar? Att jag inte skall ha någon fritid? Eller menar de att de flesta klarar av att arbeta heltid, göra alla sysslor i hemmet, vara verkligt närvarande för sina barn och dessutom hinna ha tid med sin partner och för sig själv? Är det jag som är ineffektiv?


    Naturligtvis kan man anställa någon både till sysslor i hemmet och till att ta hand om ens barn och detta har jag skrivit om tidigare: Är det verkligen det folk vill? Att jag skall börja jobba och låta någon annan ta hand om mitt hem och mitt barn bara för att det är det politiskt korrekta? Bara för vissa tycker att det är så saker skall se ut? För att de tror att det är självförverkligande? Skall jag sluta ta ansvar för hemmet och tappa den otroligt nära kontakten med mitt barn bara för att jobba för sakens skull? Jag tycker inte att det låter rätt.


    Jag tror verkligen att alla föräldrar gör vad de tror och tycker är bäst för sina barn. Det finns miljoner olika sätt att uppfostra ett barn och något som britterna förstått är att det är väldigt få av dem som faktiskt är sämre än andra. Svenskarna, har det visat sig, har däremot lite svårare att acceptera när saker sker utanför ramarna


  • Svar på tråden Varför räcker det inte för vissa att man är hemma med barn?
  • Helene70

    TS du skriver "Skall jag sluta ta ansvar för hemmet och tappa den otroligt nära kontakten med mitt barn bara för att jobba för sakens skull? Jag tycker inte att det låter rätt." Då undrar jag varför du tycker det är mer rätt att din man tappar den otroligt nära kontakten med sitt barn. Och framförallt så är det barnets rätt att ha en nära kontakt med sin pappa.

  • tahira
    Helene70 skrev 2011-03-25 19:52:19 följande:
    TS du skriver "Skall jag sluta ta ansvar för hemmet och tappa den otroligt nära kontakten med mitt barn bara för att jobba för sakens skull? Jag tycker inte att det låter rätt." Då undrar jag varför du tycker det är mer rätt att din man tappar den otroligt nära kontakten med sitt barn. Och framförallt så är det barnets rätt att ha en nära kontakt med sin pappa.
    Nej, men anledningen till att han och hans pappa kan ha en nära relation är ju att hans pappa inte behöver börja med mat eller disk eller tvätt eller städning när han kommer hem. All tid han är hemma kan han spendera med familjen.

    Jag utgår från mig. Kommentarerna jag får handlar om mig och tråden handlar om mig. Min son och hans pappas relation har ingen någonsin kritiserat och det är därför jag inte direkt kommenterat den.

    De har en väldtigt bra relation. De har vissa gemensamma intressen som jag inte delar och de är väldigt lika varandra,

    Om man nu kopplar till vad tråden handlar om - hur skulle det påverka deras relation positivt om jag också arbetade?
  • Helene70
    tahira skrev 2011-03-26 01:32:15 följande:
    Nej, men anledningen till att han och hans pappa kan ha en nära relation är ju att hans pappa inte behöver börja med mat eller disk eller tvätt eller städning när han kommer hem. All tid han är hemma kan han spendera med familjen. Jag utgår från mig. Kommentarerna jag får handlar om mig och tråden handlar om mig. Min son och hans pappas relation har ingen någonsin kritiserat och det är därför jag inte direkt kommenterat den. De har en väldtigt bra relation. De har vissa gemensamma intressen som jag inte delar och de är väldigt lika varandra,Om man nu kopplar till vad tråden handlar om - hur skulle det påverka deras relation positivt om jag också arbetade?

    Jag tvivlar inte för en sekund att din man har en bra relation med erat barn men det du egentligen säger är att du tar på dig ansvaret för att pappans och sonens relation skall fungera. Jag skulle själv inte avstå från att jobba för att min man och min sons relation skall fungera. Det är mannens ansvar och skulle jag tro att han inte kan klara av något så självklart så skulle jag inte valt att skaffa barn med honom. Jag har också doktorerat och efter 10 år på högskola så fick jag mitt drömjobb. Att då ge upp mig själv för att "stötta" min man så att han skall kunna få allt serverat finns inte i min värld. Jag tror i stället på att stötta varandra och att dela på allt hushållsarbete. Då underlättar man för varandra och båda får tid med barnet. Pappans och sonens relation får mannen ansvara för på samma sätt som jag ansvarar för en nära och bra relation mellan mig och sonen.
  • tahira
    Helene70 skrev 2011-03-26 11:09:55 följande:
    Jag tvivlar inte för en sekund att din man har en bra relation med erat barn men det du egentligen säger är att du tar på dig ansvaret för att pappans och sonens relation skall fungera. Jag skulle själv inte avstå från att jobba för att min man och min sons relation skall fungera. Det är mannens ansvar och skulle jag tro att han inte kan klara av något så självklart så skulle jag inte valt att skaffa barn med honom. Jag har också doktorerat och efter 10 år på högskola så fick jag mitt drömjobb. Att då ge upp mig själv för att "stötta" min man så att han skall kunna få allt serverat finns inte i min värld. Jag tror i stället på att stötta varandra och att dela på allt hushållsarbete. Då underlättar man för varandra och båda får tid med barnet. Pappans och sonens relation får mannen ansvara för på samma sätt som jag ansvarar för en nära och bra relation mellan mig och sonen.
    Ja, det är klart att det är upp till dem att ha en fungerande relation. Jag är inte någon typ av medlare mellan far och son naturligtvis och om det av någon anledning skulle vara så att de inte ville ha en bra relation så skulle de inte ha det.

    Däremot tror jag att det är svårare, rent praktiskt, för alla iblandade, i vår familj, att bibehålla bra och och nära relationer om vi alla har mindre fritid. Om vår son måste gå längre dagar i skolan, om jag måste arbeta, om vi måste dela på alla hushållssysslor. Jag ser bara inte hur något positivt skulle kunna komma ur det.

    Jag tycker om att vara hemma. Jag gör det för min son och för min man och allra främst för mig själv. Jag tycker om att ha flexibla tider och kunna träffa folk när som helst under dagarna och jag tycker om att lämna och hämta vår son även de dagar han slutar vid lunch och prata med lärare och andra mödrar, jag tycker om att gå omkring hemma och plocka och städa och lyssna på P3 Dokumentär. Jag tycker om att sitta och läsa psykologi på distans, mot en examen men utan press, jag tycker om att sortera fotografier och prata i telefon/på Skype med vänner runt världen i timmar om dagarna. Jag tycker om att laga mat som tar timmar och komma på nya förvaringssätt för saker i lägenheten. Jag tycker om att gå på museum mitt på dagen när det inte är så mycket folk, att gå på långpromenader alldeled själv och lyssna på radio eller med vänner och att göra det utan någon stress.

    Varför skall jag "ge upp mig själv" för att jobba istället?
  • Darla

    Jag bor i Uk och är hemma med vårat barn just nu, trivs jättebra med det och vill framförallt vara hemma så länge det bara går. Bekymrar mig inte över karriären utan den dagen då jag börjar arbeta igen så kan det mycket väl bli en helomvändning och något helt nytt. Tycker att jag upplever det som främst svenskar i Sverige som har problem med acceptera det, här och i USA så är det inte någon som ifrågasätter eller höjer på ögonbrynen om man är en SAHM.

  • Helene70
    tahira skrev 2011-03-26 14:11:26 följande:
    Ja, det är klart att det är upp till dem att ha en fungerande relation. Jag är inte någon typ av medlare mellan far och son naturligtvis och om det av någon anledning skulle vara så att de inte ville ha en bra relation så skulle de inte ha det.

    Däremot tror jag att det är svårare, rent praktiskt, för alla iblandade, i vår familj, att bibehålla bra och och nära relationer om vi alla har mindre fritid. Om vår son måste gå längre dagar i skolan, om jag måste arbeta, om vi måste dela på alla hushållssysslor. Jag ser bara inte hur något positivt skulle kunna komma ur det.

    Jag tycker om att vara hemma. Jag gör det för min son och för min man och allra främst för mig själv. Jag tycker om att ha flexibla tider och kunna träffa folk när som helst under dagarna och jag tycker om att lämna och hämta vår son även de dagar han slutar vid lunch och prata med lärare och andra mödrar, jag tycker om att gå omkring hemma och plocka och städa och lyssna på P3 Dokumentär. Jag tycker om att sitta och läsa psykologi på distans, mot en examen men utan press, jag tycker om att sortera fotografier och prata i telefon/på Skype med vänner runt världen i timmar om dagarna. Jag tycker om att laga mat som tar timmar och komma på nya förvaringssätt för saker i lägenheten. Jag tycker om att gå på museum mitt på dagen när det inte är så mycket folk, att gå på långpromenader alldeled själv och lyssna på radio eller med vänner och att göra det utan någon stress.

    Varför skall jag "ge upp mig själv" för att jobba istället?
    Men då handlar det om att du inte vill jobba och att du hellre är hemma? Inget fel i det alls och ingen ska ifrågasätta ditt val! Många kvinnor vantrivs på sina jobb och därför väljer dom att vara hemma så länge som möjligt när dom har fått barn. Jag tycker också att det var mysigt att vara hemma med sonen men det tycker hans pappa också:) Jag och mannen har gjort som så att vi har varvat föräldraledighet med jobb. 1 april går jag på en ny fl-period och i september blir mannen åter föräldraledig. Sonen kommer då att vara nästan 2 år och vi kommer vara föräldralediga i perioder tills vi anser att han är mogen för dagis. Både jag och min man har doktorerat och kämpat för att få dom jobben vi idag har, Vi älskar våra jobb och har möjligheten att sluta tidigt på dagarna för att jobba ett par timmar på kvällen i stället när sonen har lagt. Så gör jag nu t.ex. när jag jobbar och mannen är hemma. Det funkar superbra och jag får en massa tid med sonen trots att jag jobbar heltig. Det finns lösningar till det mesta bara viljan finns.   
  • jådåsåatt

    Jag klarar av att sköta ett hem och ha en väldigt bra relation med min dotter trots att jag pluggar och jobbar. Jag tolkar dina inlägg som att du är rätt bekväm av dig och att det egentligen är "softa dagar" som lockar dig. Det är väl upp till dig men jag har svårt att förstå det tänket.

    Om din man skulle varit hemma hade det inte förstärkt de strukturer i samhället som gör att kvinnor blir förfördelade i arbetslivet, därför hade iaf inte jag reagerat lika negativt.

    Att det skulle handla om avundsjuka är bara löjligt, man kan helt enkelt tycka annorlunda utan att vara avundsjuk.

  • Ramborg

    Jag hoppas du och din man håller ihop hela livet. Eller att ni fixat så att din ekonomi blir OK även vid en skilsmässa. Isåfall, bra för dig att ni hittat ett sätt att leva som passar er familj.

    Man ser alldeles för många trådar här på FL som går ut på GNÄLL om 1. Pappan gör inget härhemma, han fattar inte ens hur man gör x, 2. Hur ska jag få honom att betala mer i underhåll för jag och snuttegullet klarar oss inte på min halvtidslön och jag har ingen rätt till A-kassa, och 3. Jag vill skiljas men kan inte eftersom jag inte kan försörja mig.

    Man har rätt att göra sina egna val i livet, men gnäll inte om du satsat allt på ett kort (mannen som försörjare) och satsningen slår fel. Det är allt jag ber...

  • mandelblomma

    men vilka ifrågasätter ditt val?
    Klart man lever det liv man själv vill och kan...så länge folk försörjer sig själva och inte lever på samhälelt så har väl ingen med att göra med vad du gör om dagarna.?

  • Återkommande gäst

    Jag tycker inte det är fel att vara hemma och ta hand om sitt/sina barn. Men jag tycker det är bättre om man löser det så att båda föräldrarna gör det, tex genom att båda arbetar/studerar på 50% och löser av varandra i hemmet. Det ger barnet ännu mer närvarande och pigga föräldrar (eftersom de får komma iväg några timmar per dag och göra något annat än pyssla hemma) och dessutom TVÅ sådana.

    Men allra viktigast tycker jag det är att man styr upp sitt liv på ett sätt som man själv, barnen och partnern mår bra av och är lyckliga. Sedan är det skit samma vad alla tyckare tycker!

  • tahira
    Helene70 skrev 2011-03-27 13:18:46 följande:
    Men då handlar det om att du inte vill jobba och att du hellre är hemma? Inget fel i det alls och ingen ska ifrågasätta ditt val! Många kvinnor vantrivs på sina jobb och därför väljer dom att vara hemma så länge som möjligt när dom har fått barn. Jag tycker också att det var mysigt att vara hemma med sonen men det tycker hans pappa också:) Jag och mannen har gjort som så att vi har varvat föräldraledighet med jobb. 1 april går jag på en ny fl-period och i september blir mannen åter föräldraledig. Sonen kommer då att vara nästan 2 år och vi kommer vara föräldralediga i perioder tills vi anser att han är mogen för dagis. Både jag och min man har doktorerat och kämpat för att få dom jobben vi idag har, Vi älskar våra jobb och har möjligheten att sluta tidigt på dagarna för att jobba ett par timmar på kvällen i stället när sonen har lagt. Så gör jag nu t.ex. när jag jobbar och mannen är hemma. Det funkar superbra och jag får en massa tid med sonen trots att jag jobbar heltig. Det finns lösningar till det mesta bara viljan finns.   
    Ja, visst. Naturligtvis hade vi inte haft det så här om min man inte ville arbeta med det han gör eller om jag inte ville vara hemma.
    jådåsåatt skrev 2011-03-27 13:41:09 följande:
    Jag klarar av att sköta ett hem och ha en väldigt bra relation med min dotter trots att jag pluggar och jobbar. Jag tolkar dina inlägg som att du är rätt bekväm av dig och att det egentligen är "softa dagar" som lockar dig. Det är väl upp till dig men jag har svårt att förstå det tänket.

    Om din man skulle varit hemma hade det inte förstärkt de strukturer i samhället som gör att kvinnor blir förfördelade i arbetslivet, därför hade iaf inte jag reagerat lika negativt.

    Att det skulle handla om avundsjuka är bara löjligt, man kan helt enkelt tycka annorlunda utan att vara avundsjuk.
    Det är väl en kombination. Jag vill vara hemma med min son av flera anledningar. Det är inte "softa dagar" som gjort att jag valde att vara hemma. Jag valde att vara hemma för att vi flyttade till ett nytt land med ett nytt språk och jag ansåg att vår son behövde extra stöd i detta. Sedan är skolan lite annorlunda här och 15.00 måste han hämtas, på fredagar 12.15. Där fanns valet att jag skulle börja jobba och att vi skulla anställa en barnflicka - eller att jag var hemma, och för mig var det valet lätt.

    Jag skulle inte direkt besktiva mig själv som "bekväm". Jag läser psykologi 100% på distans och aktiverar mig konstant, sköter hemmet och planerar.

    Hur andra kvinnor har det i arbetslivet ser jag inte direkt som mitt ansvar. Det är dessutom en helt annan diskussion där jag inte har speciellt politiskt korrekta åsikter så det håller jag mig gärna borta ifrån i den här tråden.

    Jag har absolut aldrig sagt att det skulle handla om avundsjuka - det har jag aldrig tänkt!
    Ramborg skrev 2011-03-27 13:55:10 följande:
    Jag hoppas du och din man håller ihop hela livet. Eller att ni fixat så att din ekonomi blir OK även vid en skilsmässa. Isåfall, bra för dig att ni hittat ett sätt att leva som passar er familj.

    Man ser alldeles för många trådar här på FL som går ut på GNÄLL om 1. Pappan gör inget härhemma, han fattar inte ens hur man gör x, 2. Hur ska jag få honom att betala mer i underhåll för jag och snuttegullet klarar oss inte på min halvtidslön och jag har ingen rätt till A-kassa, och 3. Jag vill skiljas men kan inte eftersom jag inte kan försörja mig.

    Man har rätt att göra sina egna val i livet, men gnäll inte om du satsat allt på ett kort (mannen som försörjare) och satsningen slår fel. Det är allt jag ber...
    Jepp, vi har fixat med ekonomin så att jag och vår son klarar oss om något skulle hänfa min man, eller så att jag klarar mig ett tag om vi skulle gå ifrån varandra! Herregus, vi är inte galna!
    mandelblomma skrev 2011-03-27 14:03:55 följande:
    men vilka ifrågasätter ditt val?
    Klart man lever det liv man själv vill och kan...så länge folk försörjer sig själva och inte lever på samhälelt så har väl ingen med att göra med vad du gör om dagarna.?
    Folk, framförallt svenkar, som man träffar på, som kommenterar på bloggen, bekantas bekanta och så vidare. Ingen i vår familj eller nära bekantskapskrets, som tur är. Antagligen för att de först och främst känner oss som personer och vet hur och vad vi är.
    Återkommande gäst skrev 2011-03-27 14:21:06 följande:
    Jag tycker inte det är fel att vara hemma och ta hand om sitt/sina barn. Men jag tycker det är bättre om man löser det så att båda föräldrarna gör det, tex genom att båda arbetar/studerar på 50% och löser av varandra i hemmet. Det ger barnet ännu mer närvarande och pigga föräldrar (eftersom de får komma iväg några timmar per dag och göra något annat än pyssla hemma) och dessutom TVÅ sådana.

    Men allra viktigast tycker jag det är att man styr upp sitt liv på ett sätt som man själv, barnen och partnern mår bra av och är lyckliga. Sedan är det skit samma vad alla tyckare tycker!
    Jovisst, det kan vara en bra lösning för vissa . Förutsatt att båda två arbetar inom fält där det är möjligt med 50% anställning - och så är det ju inte alltid.
  • jådåsåatt

    Nä, det är ju helt frivilligt om man vill engagera sig i att ge våra barn en mer jämställd framtid eller inte. Jag sa bara att jag inte förstår varför man inte ser det som ett kollektivt ansvar.

    Det ar inte du som sa att det handlade om avundsjuka, det var ett svar till nån annan i tråden, tyvärr kan man inte citera på mobilen. Sorry om jag var otydlig där.

Svar på tråden Varför räcker det inte för vissa att man är hemma med barn?