adoptionsrelaterad "störning" eller vanligt 6årstrots?

Hej Qun.

Du har fått många svar om gränser. Jag tror inte det handlar om gränser eller trots. Alls.

Jag tror din lilla dotter befinner sig i den normala sexåråldern, men att den i hennes fall är större än får många. Och ja, jag tror absolut att det kan ha med hennes start i livet att göra,men som någon skrev så spelar det kasnek inte så stor roll varför hon just nu har det så jobbigt.

BVC har jag själv väldigt tveksamma erfarenheter av. Man ska ha bra stor tur om de har nåogn som helst kunskap om adopterade barn och deras reaktioner på "livskriser" eller vad man nu ska kalla sexårsåldern. Jag råder dig att ringa till adoptionsrådgivningen istället.

När mitt barn beter sig på det sätt du beskriver tolkar jag det som att barnet befinner sig i inre kaos och minsta lilla som spär på detta kaos, t ex att fel tandborste blir blöt, får henne att falla ner i det där svarta kaoshålet. Då blir man inte hjälpt av att någon "sätter gränser", utan det är stöd och förståelse man behöver. Absolut inte "hårt mot hårt". Du skriver att din dotter är smart och intresserad. Jag tror som någon ovan på samtal mellan er. Inte just i stunden närhon är upprörd, utan efteråt, för att verkligen reda ut vad som hände, alltså vad hon kände och tänkte. för så mycket hände ju egentligeninte.Absolut inte anklagande! utan uppriktigt intresserat från din sida. Om hon får chansenkommer hon antagligen kunna redogöra väl för vad hon känner och tänker. Vem vet vad för tankar och farhågor hon går runt och bär på?

Sedan får du själv försöka ligga steget före nu. uppenbarnligen är hon i stort  behov av förutsägelse, så du får anstränga dig att berätta innan vad som ska hända. Och inte minst viktigt:varför. Ju mer hon vet om vad som ska hända och vad som förväntas av henne, desto mindre ansträngande kommer olika händelser bli och hon kommer klara av dem utan att bryta ihop. Ja, ja lite snabbt uttryckt, men du fattar vad jag menar.

Sexårsåldern är omvälvande och man får räkna med att under den perioden ställa lägre krav och ha lägre förväntningar på barnet, för deras förmåga att klara olika saker är faktiskt mindre än innan. Sedan kommer de förhoppningsvis ut stärkta på andra sidan.

Som sagt, kontakta adoptionsrådgivarna. Många goda råd finns att få där.

Jag har ingen adopterat barn och kan inte kommentera om ev. orsak till din flickas beteende, men jag vill gärna ge en kommentar om att sätta tydligare gränser. Jag tror nämligen inte alls ett barn som så starkt visar att avsteg från rutiner i hennes vardag ställer till med mycket oro och stress behöver starkare gränser. Utan jag tror nyckeln är förberedelser. Jag har en pojke som är autistisk (säger absolut inte att din flicka är det) men barn med autism har ofta problem med att hantera att rutiner bryts, att saker inte blir precis som man tänkt sig och som det brukar, det handlar om att vana och rutiner skapar trygghet och förutsägbarhet, och frånsteg från desamma skapar stor stress och oro, vilket kan leda till kortslutning och utbrott.

Även om oraken till din flickas beteende inte är samma som hos min son så är symtomen det. Kanske din flickas start i livtet påverkat henne så att behovet av förutsägbarhet och trygghet är större än för andra sexåringar, detta i kombination med den snabba utveckling som en sexåring upplever kan säkert ställa till det.

Jag tror att starkare gränser verkligen skulle vara helt galet i det här fallet. Däremot så tänker jag att hon skulle vara mycket hjälpt av att få extra förberedelse inför förändringar. Vid plötsliga förändringar som man inte kan hinna förberede så får man helt enkelt stödja flickan så gott det går, ge henne förståelse för att det är en jobbig situation och anpassa och backa där det går. När hon känner sig tryggare så kommer problemen säkert minska.

Tycker att det låter väldigt likt min systers 6-åring som inte är adopterad. Kram

Är inte förälder ännu men jag är vuxen adopterad från Syd Korea och vill bara tala om hur jag ser det från mitt perspektiv. 
Vill inte på några sätt ge dig kritik! Tycker att du verklar vara en väldigt kärleksfull mamma som bara bryr dig om och vill din dotters bästa! Alla barn borde ha rätt till att få såna föräldrar!
Men vad man ofta glömmer är att adoptivbarn liksom alla andra barn också är individer med egna personligheter. Nu säger jag inte att man som förälder ska "acceptera" allt men din dotter måste också tillåtas få utbrott precis som vilken unge som helst, och du som vilken mamma som helst måste då sätta gränser och säga ifrån. För din dotters eget bästa måste hon få lov att visa ilska, sorg och rädlsa precis som alla andra barn utan att ni vuxna runt om henne börjar visa oro och gå på helspänn. 
Det är en balansgång det där, beror det på adoptionen och "bagaget" hon hade med sig som 1 åring? Beror det på att barnet har temperament, eller beror det på vanlig trots? Tror att du måste försöka följa magkänslan! 
Uppför man sig inte som Guds bästa barn som adopterad, ja då får man direkt en stämpel på sig! Det har jag erfarenhet av själv! Vi adopterade är inga robotar, vi är människor med känslor precis som alla andra. Och vi måste få tillåtas må dåligt någon gång ibland utan att man direkt drar upp adoptionen som anledning. 
Minns när jag var i 16 års åldern. Jag och mina kompisar var inne i en "rebellisk" period. Det var mycket smink, pojkar, kläder, kaxighet och skolk! Vi var ett litet kompisgäng och ingen var värre än den andra. Under ett kvartssamtal fick jag starka rekommendationer att uppsöka psykolog pga mitt beteende. De tyckte att jag var tvungen att få bukt på mina personliga problem. Jag var den enda som fick dessa rekommendationer, mina kompisar kom undan med ett "ja du måste nog skärpa dig nu annars ringer vi dina föräldrar" och jag var ju såklart den enda adopterade... Jag blev ganska tidigt (runt 16-17) medveten om hur samhället ser på adopterade vs. biologiska barn. Sedan dess har jag varit livrädd att folk ska se på mig annorlunda och livrädd att folk ska beskylla mina älskade föräldrar för att vara "dåliga adoptivföräldrar" ifall jag skulle göra minsta snedsteg i livet. Jag vet att jag låter paranoid, men har alldeles för mycket negativa erfarenheter av samhällets fördommar (eller välmening?? eller vad man nu ska kalla det???) 
Vill som sagt inte ge dig någon kritik, det är jätte bra att du som förälder är extra uppmärksam vad gäller tänkandes "problem" som kan dyka upp då din dotter är adopterad, för ja det förekommer! 
Men jag ville bara visa saker ur en annan synvinkel, ur mitt perspektiv som adopterad och vuxen. Jag vet att det ofta är av ren välmening men ibland gör man mer skada än nytta!
Kramar

Hej TS,
Jag har "en av varje" , en adopterad och en biologisk dotter. Båda har skrikit och flippat kan jag lova . Att utröna om det är adoptionsrelaterat eller ej är nog svårt men jag tycker man ska ha det i åtanke. Tex går ju en hel del metoder bort tex time out och andra metoder som bygger på att man använder separation som hot. Nu tror ju inte jag de är så bra för något barn...  Vi har använt oss av Kometprogrammet och det är det som BUP vill att man börjar med sålänge det inte finns något klart psykiatriskt i problemet. Kolla med din kommun om de har Kometkurser. Vi var med i ett internetKomet projekt. Jag vet inte om de kör det fritt nu. Konceptet bygger på mycket närvaro med barnen och mycket kärlek och uppmuntran. Passar elegant in på adopterade och icke adopterade. Blir det sedan inte bra utan man känner att det finns något mer än "bara trots" så sök professionell hjälp. Boken "Fem gånger mer kärlek" bygger på samma teorier. Mycket är evedensbaserat och det är rätt ovanligt när det gäller barnuppfostran! Lycka till jag tycker det låter som saker som kommer att lösa sig.

Tack Josie100. Det är alltid intressant att få höra åsikter från vuxna adopterade. Vi gick en kurs via adoptionscentrum där vi mötte och pratade med en vuxenadopterad och en massa ämnen därikring. Måste vara jobbigt att ha uppmärksamheten på sig som adopterad. Det är sånt man undrar över som adoptivförälder med ett barn med "osvenskt" utseende.

Jag har också gått Föräldraverkstan som vår kommun erbjuder. Jag försöker köra det där med 5 gånger uppmuntran och det funkar ganska bra. Så jag har ju kunskaper till viss del om ämnet.

Egentligen är det inte så intressant om det är adoptionsbetingat eller "vanligt" trots...jag vill helst bara ha råd vad vi ska göra. Funderar på att ringa adoptionsrådgivningen. Samtidigt så känns det som att om jag gör det så drar på stora trumman för en småsak...

Helt klart 6års trots!! Jag har en 7 åring och jag är helt förundrad över hur hon ORKAR! Men vi har strikta rutiner, och jag viker mej inte ett tum om hon gör ngt som inte är ok. Dock bråkar jag inte över minsta småsak men säger jag ngt så är det så. 6 års åldern kallas inte för inte "lilla tonåren".. Det är bara att härda ut :)
Kan säga att killar.. det är inte ngt i jämförelse med en trotsig 6årig tjej ;)