Vad ska vi göra?
Hejsan!
Sedan 2,5 år har jag haft en förhållande med den kvinna som för snart ett år sedan blev min sambo och i december blev mor till vår dotter. Tyvärr har mycket av den lycka vi kände i december grusats av mig och mina problem.
För att förstå min det spm hänt, så måste man gå tillbaka till för snart tio år sedan och perioden efter min skilsmässa. Då var jag allmänt nere och nästintill deprimerad. Jag upptäckte då att det fanns ett enkelt sätt att komma upp ur nedstämdheten: nämligen genom att chatta (främst då med tjejer). Detta kunde höja min dåliga självkänsla och ge mig bekräftelse. Utåt sätt har jag nog alltid verkat vara en person med gott självförtroende. Jag har ett socialt jobb och gillar att synas, men detta är den ytliga delen av mig. Innerst inne har jag haft perioder med dåligt självförtroende och svag själkänsla. Jag är dessutom en person som har väldigt svårt att ge bekräftelse och detta har lett till att mina tidigare relationer fallerat. Man kan alltså säga att nätet blev en arena där jag kunde ladda mitt självförtroende. Under en perod dejtade jag folk från nätet, men insåg snabbt att det inte var något för mig. Jag forsatte dock att vara mer eller mindre aktiv på olika chattar, forum och kontaktsajter.
När jag träffade min nuvarande sambo, så trodde jag att mitt behov denna nätaktivitet skulle avta och dö ut. Jag hade ju träffat mitt livs kärlek. Dock har vårt förhållande varit en aning berg-och-dalbaneartat. Med höga toppar och stundtals ganska djupa dalar. Under dalperioderna, så sökte jag mig åter ut på nätet för att bygga upp och stärka mitt inre. En riktigt djup sådan dal inträffade under vår graviditet i höstas. Den var tuff för både mig och min sambo. Konsekvensen blev att jag försökte fly verkligheten genom att ge mig ut på nätet igen. I december kändes det som om allt vände när vår dotter kom till världen. Vi var världens lyckligaste par. Inom mig fanns dock det ständiga behovet att vara ute på nätet.
Jag inser nu i efterhand att det var ett beroende. Så fort jag fick tillfälle, så begav jag mig ut på förbjuden mark. Exakt vad som drev mig kan jag inte sätta fingret på. Var det spänningen, flykten från vardagen, behovet av bekräftelse i en period då allt fokus riktades mot vår dotter? Jag vet inte riktigt. Det var i alla fall inte tanken på att träffa någon. För några veckor sedan hände dock det ofrånkomliga. Min sambo kom på mig! Inte nog med att hon upptäckte vilka sidor jag besökt. Hon kom in på mitt MSN-konto och lyckades få tillgång till min mailbox. Till en början försvarade jag mig och lovade att sluta med allt chattande. Dock var det svårt. Ett beroende är ett beroende. I förra veckan, så kom hon på mig igen. Sveket var ett faktum!
Följden är att min sambo lämnat vårt hem med vår dotter. Jag får dock chansen att träffa henne så gott det går. Min sambo är mån om att vår dotter ska ha en så god relation med sin pappa. Vad gäller fortsättningen av vår relation går dock våra åsikter i sär. Jag har har insett vidden av mitt agerande (inte bara chattandet, utan även smygandet och de därpå följande bortförklaringarna och lögnerna) och det svek som detta lett till. Jag har har även klargjort för henne att det har varit ett beroende och inte haft till syfte att "träffa någon ny" eller leda "vänsterprassel". Jag har också sagt till henne att jag är beredd att gå i terapi för att lösa mina inre problem. Allt för att försöka rädda vår relation och för att ge vår dotter den trygghet hon behöver. Min sambo menar dock att allt är över. Att hon inte har kvar några känslor för mig och att allt tillit för mig är som bortblåst, men att hon är mån om att jag ska ha en bra relation till vår dotter. Jag har föreslagit att vi ska att vi ska försöka gå på familjeterapi och kanske ge vårt förhållande några månader till. Givetvis har jag också lovat henne att sluta upp med allt chattande och gå i någon form av terapi. Det verkar dock som om vi är helt oense om hur vi ska gå vidare. Finns det något vi kan göra? Vart ska jag vända mig för att få ordning på mitt liv? Vilka andra råd kan ni ge oss?
Avslutningsvis kan jag säga att jag inte klandrar henne. Jag skulle antagligen reagerat likadant om rollerna var ombytta.