Min partner fick reda på att hennes pappa inte var hennes biologiska pappa när hon blev vuxen. Hon har haft jättejobbigt med det och funderar fortfarande varje dag på det trots att det här var för 10 år sen.
Jag är nyfiken om det finns fler som har det så och hur ni har tagit det.
Det går nog inte att göra en omröstningstråd som ett quizz tyvärr...
Mina två äldre systrar fick reda på det när de var 40. De tog det bra, eftersom pappa inte precis varit den bästa pappan i världen. De var nöjda att slippa hans gener.
Nä vad dumt, jag tänkte fel. Finns ju inget rätt eller fel svar här. JAg är bara nyfiken på hur folk mår av att inte få veta sanningen från början.
Många mår nog ganska dåligt. Föräldrar som försöker hemlighålla sanningen så länge som möjligt, gör oftast sina barn en stor otjänst tyvärr. Deras förhoppning är förstås att sanningen aldrig ska komma fram. Men så blir barnet sjukt. Eller något annat händer. Där arvshistorien måste klarläggas. Eller någon hittar av en slump något "bevis", eller upptäcker att blodgrupperna inte stämmer, eller ser någon yttre likhet på någon annan etc.
Min erfarenhet att sanningen kommer fram oftare än man tror. Förr eller senare.
En killkompis till mig, fick veta av en slump när han var 13 år. Han är idag över 30 och har ännu inte förlåtit sin mamma för att hon inte berättade sanningen, även om de har hyfsad kontakt idag. Han säger att det är sveket som känns värst, plus att de flesta om möjligt vill veta sitt ursprung. Den han trodde var hans pappa, kommer alltid att vara hans pappa, för den andra kände han ju aldrig. Fick aldrig ens träffa (hann inte innan han dog) pga mammans lögner.
Föräldrar tror att de gör det som är bäst för deras barn, men så är det inte alltid.