Anser du att det är normalt att en 3-åring beter sig ondskefullt?

Aha, du tänker normal som i "beter sig enligt normen"?

Det är ju inte helt ovanligt att barn beter sig på ett sätt som inte vuxna skulle kunna göra utan att betraktas som "onormala". 1-åringar drar i håret, kastar maten, bits och skriker i ganska stor omfattning, sen brukar väl de flesta kunna hantera sina känslostormar lite lättare allteftersom. Men fram till 3-årsåldern får det nog ändå betraktas som normalt att det går överstyr, särskilt om man är ett lite extra känsligt barn eller har det jobbigt i sin sociala miljö.

Inte normalt, men heller inte ondskefullt.

Låter som ett barn som inte kan se eller fröstår konsekvenserna av sitt handlade

Ser inte riktigt kopplingen du gör mellan normalt och tolerera. Alltså ett beteende kan ju ses som normalt men ändå vara något som inte tolereras av omgivningen. Ett fullt normalt beteende hos småbarn är ju tex att bitas. Det brukar väl eskalera och vara som värst kring 1-1½ års ålder. Men bara för att det är normalt och mycket vanligt betyder det ju inte att man tolererar det och inte bryr sig om att bemöta beteendet! Man visar ju naturligtvis tydligt att det inte är ok att bitas men man kan ju inte förvänta sig att barnet ska sluta bitas bara efter en tillsägelse.

Beteenden som TS radar upp är fullt normala, men inte ondsinta och fortfarande inget man ska behöva tolerera i omgivningen. Men det kan finnas massor av olika anledningar till att ett barn slåss, knuffas osv. Att de är ondsinta är inte en av dem. Tror inte heller det särskilt ofta handlar om att "lösa konflikter" utan det brukar ligga djupare problem bakom den här sortens beteenden. Exempelvis separationer som 1969 nämnde.

Som sagt, det handlar först och främst om att inte uttala sig så kategoriskt om att andras barn är ouppfostrade för att dom beter sig på ett visst sätt precis som jag försökte förklara i inlägg 33. Ditt barns sätt att hantera ilska skulle någon kunna påstå beror på att hon inte lärt sig at hantera ilska på ngt annat sätt, du säger att du visst gör vad du kan. Exakt så kan andra människor uppleva det.

Nej det är inte normalt och man bör som förälder söka vård åt barnet om han/hon beter sig så.
Att redan som barn skada djur eller andra människor är en varning för att personen kommer bli farlig senare

Jag har aldrig påstått att alla barn som beter sig så är ouppfostrade. Jag sa bara att det inte är ett normalt beteende hos ett barn i den åldern att bete sig så regelbundet. Då är det något som är fel, antingen mår barnet inte bra, eller så har det inte fått lära sig att så gör man inte.

Och skillnaden mellan min dotter och det beteendet är att hur arg hon än är så gör hon inte illa någon annan. Varför? För att hon har fått lära sig att man inte gör illa andra.

Va?

Det är normalt att fyraåringar äter snor också. Det gjorde jag och det gör min unge - men jag säger ändå till honom precis som mina föräldrar sa till mig.

Det är normalt (och relativt vanligt) att fyraåringar målar på väggar eller möbler med bläckpenna. Min unge har inte gjort det (än) men jag gjorde det och ungens kusin har gjort det. Däremot tror jag inte att det är tolererat av speciellt många. Och även ungar som aldrig skulle komma på tanken att göra det är normala. Att ett beteende at  "normalt" betyder ju inte att alla måste göra det.

Visa gärna någon forskning som visar ett sådans samband i fyraårsåldern. Jag har studerat saken (på universitetsnivå) och vet att det finns vissa samband om man ser tioårsåldern och uppåt (men inte spaciellt signifikanta förrän i tonåren). Tidigare än så har jag faktiskt aldrig sett någon studie som visar på. Det vore mycket intressant.

Fast det beror väl enbart på att det inte forskats på yngre barn är 10-år och uppåt?

Jag tycker att hon har en poäng, skadar man djur och andra barn så är det ett varningstecken oavsett om barnet är 3 år eller 7 år.. Psykopater föds som psykopater och de är ju också barn från början.

Nej, det beror på att man inte sett några statistiska samband mellan utåtagerande eller våldsamt beteende i tre-fyraårsåldern och hur man beter sig som vuxen.

Psykopati anses i modern foskning inte vara ett medfött tillstånd utan en sårbarhet vissa människor har - har man den sårbarheten kan man helt enkelt utveckla psykopati i vissa miljöer och/eller under vissa förutsättningar.

Ditt resonemang blir också helt felvänt. Jag citerar från wikipedia (som i det här fallet har en bra text med ganska ordentlig källförteckning). http://sv.wikipedia.org/wiki/Psykopati

"Det bör noteras att psykopatidiagnosen normalt inte ställs på barn eller tonåringar, då psyket fortfarande är under uppbyggnad och barnens omogna känsloliv normalt är mer eller mindre väl balanserat. Däremot kan det noteras att de vuxna, som i vuxen ålder får diagnosen, haft dessa beteenden redan som barn."

Att psykopater beter sig på ett visst sätt som barn betyder inte att alla barn som beter sig så är psykopater. Det vore lika fel som att säga att eftersom de flesta hörselskadade barn är högljudda är alla högljudda barn hörselskadade. Att det finns ett samband åt ett håll betyder inte att samma sambandet är giltigt åt andra hållet.

ungefär 1% av befolkningen är psykopater. vilka enorma höga växlar du drar. det finns en enorm mängd människor som prickar av en massa punkter på listan man behöver uppfylla för att vara psykopat, utan att för dens skull vara i närheten av psykopat. 

och nej, det är inte ondska du beskriver. barn kan inte vara onda, annat än i skräckfilmer.

Min treåring är varken ond eller dåligt uppfostrad. Hon slår mig och maken (mest mig) när hon blir arg/besviken. Enligt dagis slåss hon inte där, så det är väl alltid något.

Vi slår inte henne såklart och hon har inte "lärt" sig att slåss när hon blir arg av någon annan. Det är ett impulsbeteende som vi försöker få henne att bli av med. Något tips, kanske?

Nu vet jag väl inte om det som beskrivs i ts är vad jag kallar ondskefullt beteende.
Det kan finnas helt rimliga orsaker till varför h*n beter sig så och då får man ju gå till botten med det och försäka ändra beteendet. För det är inget som ska tolereras eller accepteras.

Varför tycker du det? Det finns många saker som kan ses som normala som man inte behöver tolerera.

Nej, det är inte normalt. Undantaget är väl det ganska vanliga beteendet med att testa gränser typ "gör det här ont?" och så drämmer de till.

Men herrejösses, varenda unge jag träffat har någon gång drämt till någon annan. Känner jag då bara psykopater eller? :)