Hjälp!! Nära till mor- och farföräldrarna. Himmel och helvete!
Skriver här för att jag skulle vilja ha lite stöd i ett problem som vi har i vår familj som innefattar barnens mormor främst (min mamma alltså).
Vi bor bara ca en km från mina föräldrar och det är jättebra - ibland. Jag vill inte verka otacksam för mina föräldrar ställer verkligen upp och passar barn och hämtar jätteofta. Hon hämtar sonen en dag i veckan på dagis och oftare om jag måste jobba över eller har ärenden att uträtta efter jobbet.
Dottern får komma till henne och äta frukost eftersom hon inte har fritids längre och inte riktigt vågat vara ensam hemma på morgonen och efter skolan än. Jag har verkligen inget att klaga på, vet flera kompisar som har långt till sina föräldrar och har svårt att få till det när det gäller barnpassning osv.
Men trots detta har vi problem. Det hela rör sig kring att mormor har ett extremt kontrollbehov, gillar "regler för reglernas egen skull" och nog har en FÖR nära relation till främst vår dotter, dvs. att hon går in och agerar "mamma" mer än mormor och är mkt "uppfostrande" til sitt sätt. Nu menar jag inte att man inte får säga till som mormor för givetvis får och ska man det, men man ska inte kliva in och ta på sig föräldrarollen och det känner jag att hon (för) ofta gör.
Det är inte så få gånger som hon och min dotter (och ibland även jag) hamnat i bråk med gräl och tårar från dotterns (och ibland även min) sida. Jag är den som hamnar emellan och får reda ut det hela. Jag känner ofta mig som ett barn själv när detta händer och får från min mamma "pekpinnar" vad gäller allt från barnens TV-vanor och klädsel till skäll och tillrättavisningar för att jag inte gör och säger si eller så och för att jag inte kan uppfostra barnen ordentligt.
Senast idag har mormor och barnbarn rykt ihop om ett missförstånd som egentligen var mitt och min sambos fel (pappa till barnen). Det började nog med att dottern inte lyssnade (och det vet jag att hon inte gör ibland) och mormors stubin tog väl slut. Tidigare har jag alltid ringt och försökt att reda ut det hela med henne men idag tänker jag inte göra det. Det slutar alltid med att vi blir osams och att jag blir förbannad, ledsen och får enorma skuldkänslor.
Nu funderar vi istället på att försöka begränsa umgänget mellan mormor och vår dotter. Nu är det ljust ute och dottern vågar vara ensam hemma innan och efter skolan. Kanske kan detta minska dessa konflikter så de får tillbaka en vettig relation igen...?
Vill gärna ha tips och råd från andra hur man ska göra när det blir så här! Tänker jag rätt eller är jag och dottern bara bortskämda och borde bara vara tacksamma för den hjälp vi får?
