Ang Jesper Juul. Hur gör man för att inte kränka?

Jag tycker inte man kan ha en färdig manual att gå efter pga att varje situation sådant här uppstår är tämligen unik. Ibland kan det finnas ett mönster och då kanske man kan ha en smidig manual att följa, men jag tror att man får prova sig fram beroende på vilket humör barnet verkar vara på osv. Så länge man inte säger verbalt elaka saker eller slår barnet så kränks det inte. Sedan anser jag att man i vissa lägen får hålla fast och klä på barn om de trotsar enormt mycket. Men mycket annat kan ju testas, allt där man gör det till en lek att barnet ska klä på sig och hinna ut genom dörren så fort som möjligt till empatiska vädjanden "mamma blir så ledsen och stressad om du inte kommer, skynda dig nu". Men just lekar funkar ju ofta generellt bra på små barn för att "lura dem" att göra tråkiga saker rätt snabbt

Fast här delar jag inte riktigt ditt resonemang. En av de saker jag verkligen gillar med just Juul (som jag för att vara övertydlig inte ser som en manual eftersom han som redan avhandlats är en teorietiker och bärare av idéer inte färdiga koncept) är hans resonemang kring att välja sig själv som utgångspunkt och i möjligaste mån inte skuldbelägga andra - gäller såväl vuxna som barn, ska tilläggas. Vi är fantastiskt duktiga på att skuldbelägga andra i konfliktsituationer = du gör fel, du gör mitt liv besvärligt etc. Jag räcker upp handen i skaran som gör detta men jag försöker så gott jag kan att tänka på just detta när jag hamnar i konflikter av olika slag. Det är något Juul har satt fingret på för just mig. Och de gånger man hamnar i tvångssituationer så lägger man ansvaret på sig själv inte på barnet....eller den andre vuxne heller för den delen.

Åh, vad spännande med en diskussionstråd kring det förhållningssätt som Jesper Juul pratar om. Jag tycker själv oerhört mkt om det sätt han beskriver barn och samspelet mellan oss. Men som så många nämnt så är det inte alltid så lätt när man är i den där stressade situationen.

Jag har en del funderingar kring nattning. Det är ingen jättestor grej här hemma, men det är ändå vi som bestämmer när sonen (20 mån) ska lägga sig och det är väldigt sällan han själv vill sova då. När jag läste Juul så förstod jag det som att man i stort sett skulle kunna lämna över detta till barnet själv. Han skriver att, precis som vi vuxna, kommer barnen ibland sova för lite och ibland sova tillräckligt. Jag älskar tanken att det ska komma ur egen fri vilja att gå och lägga sig och att slippa "tvånget", men jag har mina tvivel på hur det skulle bli i praktiken . Sonen är för det första en kvällsmänniska, trött vid 16-17-tiden och superpigg (tja, speedad) vid 19-20. Han skulle lätt kunna vara vaken och uppe till 22,30-23 när vi går och lägger oss. Hur bra blir det dagen efter på förskolan? Det är ju möjligt att det skulle självkorrigera sig efter en tid och jag kan se att en 3-4-åring kanske skulle klara av detta, men jag funderar på om ett så pass litet barn kan koppla ihop tröttheten och grinigheten på dagen med att man måste lägga sig på kvällen.

Hur tänker ni andra om en sån grej utifrån det här perspektivet?

Jag har en 3,5 -åring som styr sina sovtider själv. Vi tvingar aldrig och har aldrig tvingat med mat, sömn, tvättning osv. Tandborstning har jag tvingat på honom några gånger, men inte så många gånger. 

Jag tycker att det funkar alldeles perfekt med treåringen, han somnar sällan så pass sent att det skulle störa oss andra eller att han blir övertrött. (Han somnar oftast senast 21 och går upp vid 7:30-8:30.  Han tycker om att gå och lägga sig och det har aldrig varit fajter runt det.

När han var såpass liten som din son så läste jag av honom och såg när han började bli trött. Då ammade jag honom till sömns och om det var pappan som sövde honom så bar han omkring honom i bärsjal tills han somnade. När han var 2,5 nånting fick vi ibland sätta honom i bilen för att han skulle somna  Han hade inte problem att somna, men att varva ner. Han behövde hjälp med det länge, ända fram till kanske ett halvår sen. 

Att han får bestämma/känna när han vill sova har liksom kommit naturligt. Vi har inga stenhårda rutiner heller, ibland somnar han med pappa i sängen, ibland i soffan med mig, ibland vill han att vi ska läsa, ibland berätta historier, ibland bara ligga bredvid. Det är olika. Vi tar alltid på pyjamas, borstar tänderna, tar astmamedicin osv. Men efter det, själva insomandet är olika.

Igår ville han somna bredvid pappa i soffan.  Med min son fungerar det att han får styra helt själv nu, när han är 3,5 år. Jag vet inte om det hade gått tidigare, det känns som att de är för små på nåt sätt. De behöver hjälp att slappna av och känna att det är skönt att somna, sen kommer det av sig självt. Så tänker jag. 

Förresten, min son kopplar inte grinighet på dagen med att man ska lägga sig på kvällen, fastän han är äldre än din son. Han förstår inte heller att man blir trött på dagen om man inte sovit ordentligt. Jag tror inte i alla fall inte han förstår det - verkar väldigt avancerat för en treåring  

Det han däremot lärt sig är att gå och lägga sig och somna är skönt, att det är nåt han VILL. Han säger själv - Mamma jag är trött jag vill sova  

Hur blir det för er om han då är uppe till 23 istället? 

Det är nämligen något jag reflekterat över hos Juul, han framhäver på ett sätt vikten av att tänka över vad som egentligen handlar om barnens/våra behov, och vad som bara "ska vara". Så anser han då att man inte borde lägga sig i så mkt kring barnens sov/mat o.s.v. Men jag tycker inte att det passar in helt i bara "ska vara" facket.

Jag tänker att man får känna in, orkar jag vara uppe så sent? Blir mitt barn övertrött och stissigt på kvällen? Måste jag väcka mitt barn på morgonen?

Visst kan det vara dumt att lägga barnet för tidigt, det märker man ju bäst på om barnet sen har svårt att somna. Men kanske det går att hitta en medelväg? Först gäller det ju att hitta rätt tid då barnet är trött. Kanske behöver man gå upp tidigare eller sova kortare dagsov?

Sen kan man ju satsa på att VI ska sova istället för att DU ska sova. Hur har ni det med sagoläsning/nedvarvning? Har ni hittat ett sätt att mysa ett tag i halvmörkt rum? Hur går "nattningen" till?

Jag känner flera familjer som aldrig har hittat ett sätt att få barnen i säng innan de "vill". De får dra upp dem på morgonen. Personligen tycker jag det är fel när det blir så. 

Alltså, jag tror att allt det här läsandet om hur  diverse experter säger att man borde göra med sina barn kan vara anledningen till att man idag ser så många osäkra föräldrar ute på förskolorna. Jag menar inte att det INTE är bra att läsa olika teorier och att visa sina barn respekt och inte kränka dom osv. Men många föräldrar blir alldeles förvirrade och övertolkar det dom läser, så att dom till slut backar som föräldrar och blir rädda för att en konflikt med sitt barn i tron att det kanske är det som X-gurun inom barnuppfostran menar är kränkning i boken man läst.

Jag älskar mina barn, jag jobbar med barn, jag respekterar mina barn MEN visst fan brister tålamodet ibland och jag kan bli förbannad på dom och inte går jag och tror att mina barn blir förstörda av  man som förälder tappar tålamodet ibland. Här hemma är vår regel att vissa saker bestämmer mamma o pappa, vissa saker kan barnen bestämma och vissa andra saker bestämmer vi gemensamt. Och nog tycker jag att trots bristen på ngn "Bokhusgud" vad gäller barnuppfostran så lyckas vi rätt så bra med våra barn!

Tack för era svar och tankar. Till Thalela vill jag börja med att säga att jag helt håller med dig. Visst kan man bli förvirrad och osäker när man läser en massa experter och försöker vara en perfekt förälder utifrån vad alla andra säger. Jag tror nog att jag gör en hel del ganska bra (eller iallafall helt ok ) utifrån den person jag är och utifrån hur jag i vanliga fall bemöter människor. Men det är alltid nyttigt att emellanåt titta lite på sig själv utifrån och fundera på varför jag gör som jag gör i vissa situationer. Och det är alltid intressant att höra hur andra tänker och resonerar kring vissa grejer som vi alla möter i vardagen med våra barn. 

Vad gäller nattningen är det nog en nyansskillnad jag vill komma åt. Från att jag säger "nu ska du sova" och han säger nej (men ändå somnar utan större problem för att han är trött) till att jag kan säga "vill du gå och sova?" och han säger ja. msKitten; jag tror att mycket ligger i det du skriver om hjälp att varva ner och att man försöker känna in honom. Sedan vår son var liten har han haft svårt att koppla av och varva ner inför att sova. När han var en mindre skrek han i stort sett alltid (förutom ibland i barnvagnen) när han skulle somna, oavsett om vi bar, vyssjade, vaggade eller låg bredvid honom. För att han överhuvudtaget skulle somna var det djupa knäböj och vagn på kullersten som gällde . Idag är det eg inget större problem. Vi har tydliga rutiner med pyjamas, välling, tandborstning och en mysig stund tillsammans under en filt med massa böcker (han älskar att läsa). Sen ligger vi bredvid honom tills han somnar. Kanske är det våra tidiga erfarenheter som gör att jag funderar på det. 

Men som sagt, det är nog den där nyansskillnaden jag skulle önska. Att det kommer inifrån honom, även om han kanske inte kommer på det själv, utan blir påmind av oss att det kanske är dags att sova. 

Ja jag har också märkt att en hel del föräldrar nästan blir mer osäkra och förvirrade när de läser, än tvärtom. Man feltolkar någon mening och vips blir allting heltokigt! Det är ju såklart väldigt synd... men kan väl snarare skyllas på personlighet än på läsandet eller böckerna i sig... På det sättet tycker dock jag själv att Juul är väldigt tydlig, han skriver ju tom ordagrant att det ibland tom är bra att bli ordentligt förbannad och slå näven i bordet typ. Alla tappar nog tålamodet ibland, det viktiga är väl dock att kunna erkänna när man har gjort fel trots att man är vuxen

Bra diskussion: http://larsh.wordpress.com/2011/10/05/barn-gor-sa-gott-de-kan/

Detta var också läsvärt. http://larsh.wordpress.com/2011/09/28/cope-i-blasvader-igen/