Hur det känns för oss styv-/bonusbarn

Tinnys: att hon behandlar dem illa är väl ändå att ta i?! Har du själv provat rollen som styvförälder? Gränserna och 'reglerna' är väldigt otydliga för oss och vi är många som bara försöker göra vårt bästa.

Vad många svar jag fått. Och intressant att läsa allas olika upplevelser!

Som Sommarjordgubb sa så hade min relation till min styvmamma nog varit annorlunda om min mamma varit frånvarande, vilket hon absolut inte varit. I så fall kanske jag hade tytt mig mer till styvmamman.  

Vill bara förtydliga att jag inte ogillar min styvmamma, vi har en bättre relation nu när jag bor mer hos mamma, men jag kommer aldrig att se henne som en förälder på det sättet och jag var lite rädd för henne när jag var yngre.  

Kaksmula: hmm, ja det kanske jag borde göra. Reglerna här är tydliga och vi har enad 'front', men tyvärr så väldigt olika från hur det är hos sin mamma. Det måste vara så - vi är överens om det mesta och har en jättebra relation till mamman (jo, vi tycker om varann), men hon har en annan syn på uppfostran och hur hans liv ska se ut. Det är lite förvirrande och jobbigt för styvsonen ibland... (olikheten alltså).
Tror du att han skulle kunna svara på varför han behöver sin pappa så mycket? Han är ju bara (nästan) 6 år? Känns som om jag har mycket kvar att lära mig...
Jag är glad att du hade din mamma TS, vem vet hur det hade gått annars, men har du pratat med din styvmor om uppväxten?

Tack ts!!
Jag är själv mamma till en son som är 10 och vi lever tillsammans med min nya sedan sonen var 5 år gammal. Vi har även ett gemensamt barn på 2,5 år. I våran familj fungerar det bra tycker jag, och både sonen och bonuspappan har tagit varandra till sig.
Sonens pappa har träffat en tjej som har haft lite svårt för barn (och fortfarande har?) och jag vill gärna att sonen ska kunna vara där och känna sig hemma. Men tack vare din ts så kanske jag ska låta det vara och låta det ta den tid det tar. Jag har försökt att höra mig för om inte sonen ska sova över där någon gång (pappans nya relation är ca 1,5 år gammal, de är förlovade och sonen har aldrig varit där då hon är hemma), men det verkar inte bli så.
Jag har haft svårt att komma till ro med att sonens pappa är nöjd med att ha två parallella liv, där den nya inte "blandas ihop" med sonen. Men kanske är det så att han har det bäst som det är nu. Jag vill ju inte att han ska känna sig ovälkommen där, utan då är det bättre att han ser sin pappa då och då och känner att det är kul iaf..
Som det är nu är han ju lika mycket familjemedlem här som sin syster, eftersom de bor här hela tiden. Och så kanske det ska förbli.

Kaksmula:

Jag vill säga hur jag ser på det som förälder och styvförälder. Som kvinna till en man som har barn ser det oftast ut så att mannen inte alltid ser saker ur ett familjeperspektiv och kvinnan "får" då den rollen av pappan. På olika sätt och av olika anledningar. Han är glad att han slipper hamna i konflikt med sina barn och kan vara en glad och lättsam förälder som ingen är arg på. Så om din pappa skulle vara den som verkligen tog tag i såna saker som att se till att de gemensamma uttalade reglerna följs så skulle inte styvmamman fått rollen som och du kanske hade sluppit känna dig utanför precis som du säger. Jag är tveksam till om styvmamman verkligen är boven i dramat alla gånger.

Här är en som vuxit upp som skilsmässobarn och numera är både bonus- och bioförälder. Min sambo har två döttrar sen innan och vi har en gemensam son.

Kaksmula, jag känner igen mig i det du skriver. Jag har aldrig haft några problem med mammas partners. De har varit försiktiga och eftertänksamma mot alla barn som varit inblandande. Men pappa däremot. Han träffade en kvinna, som numera är hans exfru, som hade fyra barn. De hade någon slags vision om att vi skulle bli en stor och lycklig familj. Han flyttade hem till henne dag 1, sen bodde han där i tre månader. Mamma bodde i ett parhus, och denna kvinnan som även var mammas bästa vän, bodde i andra halvan av parhuset. Pappa var alltså vägg i vägg, men vi fick ändå aldrig träffa honom för han hade fullt upp med kvinnan och hennes barn.

Efter tre månader flyttade de till pappas hus, som var minimalt. Det var mitt barndomshem som blev totalt invaderat av fem människor. Jag fick dela rum med kvinnans ena dotter. Eftersom min bror och jag inte var där lika mycket som kvinnans barn, blev vi utbölingar i vårt eget hem. Jag minns att min bror och jag ville hitta på något med bara pappa, han hade lovat oss det men det blev aldrig av så vi tjatade. Kvinnans barn ville hitta på något med sin mamma. Tills slut blev kvinnan arg och sa "men ni måste väl förstå att vi som varit ensamma så länge äntligen funnit varandra och blivit lyckliga?". Minns att jag grät tillsammans med kvinnans yngsta dotter, hur skulle vi förstå det? Vi ville bara umgås med vår respektive förälder.

Mina erfarenheter har i alla fall lärt mig vilka misstag jag ska undvika med min sambos barn. Jag flyttade till exempel inte in i deras hem, vi flyttade till ett gemensamt. Vi såg till att de hade egna rum, de ska veta att de alltid har en plats här. Jag bestämmer inte nya regler. Är det något jag vill ändra på eller införa så tar jag det med sambon först, sen pratar vi med dem gemensamt eller så gör han det själv. Det jag har ändrat på är inget radikalt, så de känner inte att pappa helt plötsligt har förändrats sen jag kom in i familjen. Vissa saker lägger jag mig inte i över huvud taget, för jag har inte med det att göra. Summa sumarum kan man säga att pappa har huvudansvaret och jag säger ifrån när jag vet att jag har rätt till det. Det viktigaste är ändå att de känner sig hemma hos oss, att de alltid är välkomna hit oavsett dag eller tid.

Vilken bra TS. Jag har bott med min bonus sen hon var 4 år och nu är hon 7. Vi har även en gemensam son på 1,5 år. Jag tycker det är så himla svårt det här med att vara bonusförälder. Man "får" inte ta för mycket plats men ändå inte vara för passiv. Jag menar jag tycker JÄTTEMYCKET om henne MEN hon är inte mitt barn, jag har inte burit henne i magen, känt hennes sparkar eller fött fram henne. Jag missade 4,5 år av hennes liv. Jag kan inte se mig själv i henne och jag älskar inte henne. För mig är ordet kärlek väldigt starkt laddat och det är bara få människor i mitt liv som jag innerligt älskar; Mina föräldrar, min bror, min sambo och min son. MEN självklart försöker jag visa henne att jag tycker om henne och att hon betyder väldigt mycket för mig, för det gör hon. Eftersom jag själv är skilsmässobarn så har jag en väldigt stor förståelse för hennes situation (även om hennes föräldrar aldrig levt ihop sen hon föddes) och jag känner ett stort ansvar för att hon ska känna sig som hemma här och att hon alltid ska känna sig välkommen. Jag försöker alltid inkludera henne i våra planer. Vi tänker oss alltid som en familj på fyra. Resor planeras in för alla i familjen. Jag vill att hon ska känna att hon har lika stor plats i den här familjen som sin bror men självklart är det svårt eftersom jag gärna vill pussa och kramas med min son och säga att jag älskar honom. Jag känner dock att det är svårt när hon är med och jag får alltid skuldkänslor för att jag ger mer kärlek till honom. Samtidigt känner jag inte riktigt att jag vet om bonusen skulle vilja ha en kram el. liknande. Jag vill ju inte att hon ska känna sig obekväm heller. Jag ger ju henne kramar ibland men inte alls så ofta som jag vill. Jag försöker kompensera med att läsa böcker och spela spel men det känns så konstlat och ytligt. Jag får inte alls dåligt samvete när jag inte är med min son hela tiden men det får jag med henne.

Hon är hos oss så sällan (varannan helg) vilket gör det svårt att bygga upp en bra relation. Sen är det också så att biomamman verkar känna sig hotad av vår situation. Bonusen älskar att vara här men hon vill gärna visa sin bestämmanderätt över dottern och hota med att hon inte får komma till oss (hon har enskild vårdnad), göra upp planer på våra helger mm. T ex är sambon frågade om hon kunde åka bort med oss på midsommar så fick han svaret att de inte hade några planer men att hon skulle kolla upp om det gick och sen gjorde de planer och hon fick inte vara hos oss (orkar inte gå in på fler detaljer). Detta gör det ju ännu svårare för oss att få henne att känna sig välkommen.

Vad tycker ni andra? Är jag en bra bonus eller vad kan jag göra för att bli bättre, vad ska man tänka på? Min största skräck är att bli som några av mina bonusar men jag känner att jag är bättre än så då de inte visade nån form av respekt och prioriterade sina andra barn. Men hon säger ju inte vad hon känner så jag kan ju inte veta.

Långt inlägg. Hoppas ni orkade läsa. 

fast någonstans är det också så att man inte kan vara en familj om olika saker gäller för de olika medlemmarna. om jag ska säga till mitt biologiska barn att sätta in i diskmaskinen efter sig men inte mitt bonusbarn, det blir också konstigt. så jag säger till. som vuxen är man lite tjatig ibland, med sina egna barn också. och ibland mot helt okända barn när de gör saker som man faktiskt inte skall göra och en vuxen behöver påpeka det.
jag tror att det är viktigt att inte vara så jävla rädd för att göra fel. för man kommer ju göra fel, med både bonusar och biobarn. men man kan försöka vara öppen och ärlig och reda ut saker och ting. fråga bonusen (om hen är tillräckligt stor) precis som man frågar biobarnen. tala om att man vågar och orkar lyssna. att det är okej att ha konflikter, att inte vara överens, att man blir sams och att man finns kvar. jag tycker inte det är så svårt att älska, i synnerhet inte barn och jag tror också att kärlek är en viktig komponent i hur relationen kommer se ut. jag tycker det är underbart att se världens finaste bonus skoja med sina småsyskon så de skrattar halvt ihjäl sig. vilket blod han har är ointressant tycker jag. han har rätt till en plats i vårt hem och vi vill att han skall ha en plats i vårt hem och vi saknar honom när han inte är på den platsen.

sen tror jag, som många varit inne på, att arbetsfördelningen med "tjatet" ofta är uppdelat så att det blir kvinnans ansvar i högre utsträckning än mannens. det ingår i att vara mamma att man säger till i högre grad än vad det (tyvärr) ingår i att vara pappa. om du funderar på det, säger din pappa verkligen till dina småsyskon eller är det mest din styvmamma som säger till dem också?