ni som är familjehem hur resonerar ni i den här frågan? är det ok att barnen kallar er mamma o pappa?
Eller nåt annat?
Vad ger soc mm för råd i hur man ska göra?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-04-09 20:27
är det ingen som vet hur socialen råder en att göra om denna fråga kommer upp, eller är det upp till hemmet att själva välja?
Jag har totalt 7 familjehemssyskon. Alla har sagt mamma och pappa till mina föräldrar oavsett om de var 2 när dem kom eller 16. Det blir en annan gemanskap och man är då en familj. Den stora tjejen på 16 började med namn men när de andra fosterbarnen sa mamma och pappa så började hon också. Mina föräldrar har aldrig uppmuntrat det men när det kommer på eget bevåg så är det ju bara ett gott tecken att dem faktiskt ser sitt familjehem som sin familj. Där emot har inte bioföräldrarna tappat sitt mamma och pappa. Träffar dom bio så kallar barnen dom mamma och pappa och familjeföräldrarna för mamma XXX och pappa XXX. Ingen bioförälder har varken kommenterat eller reagerat över detta. tycker att barnet själv avgör när de vill säga och om de vill.
- Hon blir jättearg om jag inte säger mamma åt henne. Av rädsla kallar barnet fostermamman för mamma.
Våra barn var 7 och 10 när de kom till vår familj. De började säga mamma och pappa för att de inte kom ihåg våra namn, sen övergick de till namnen. Våra bio-barn tog upp detta vid matbordet. Då sa vi att xxx och xxx får välja vad de vill säga och att vi är okej med vilket som. Det tog inte mer än 3 dagar så övergick de till mamma och pappa igen.
Barnen har umgänge med sin mamma och från början sa de varken mamma eller namn när vi träffades. Nu säger de mamma och pappa inför henne också efter att ha råkat säga det en gång och deras mamma inte reagerade negativt på det.
Hemma pratar de om "min mamma" och vi säger mamma xxx när vi pratar om henne med varandra.
Här vill jag säga någonting som var väldigt viktigt för våra barn; Vi upplevde att de drog sig för att säga mamma om bio så vi tog upp det. Det visade sig att de var rädda att vi skulle bli ledsna och arga om de kallade henne mamma, sa att de saknar henne och att de älskar henne. Vi har haft många långa samtal om att det är helt ok för oss och att vi bara blir glada att de känner så för henne för hon kommer alltid vara deras mamma.
Vad jag vill säga är; låt det som kommer naturligt komma men kom ihåg att det finns många tankar och känslor som vi måste vara lyhörda för och våga ta upp.
Det är upp till barnet tycker jag.
Jag har ett barn som är placerat (felaktigt) enligt LVU. Jag vet att det bara är en tidsfråga innan barnet kommer hem och det vet även familjen. Familjen har ett biologiskt barn som är i ungefär samma ålder som mitt, och denne kallar såklart sina föräldrar för mamma och pappa vilket automatiskt gör att även mitt barn säger mamma och pappa till dem. Iofs blir det mamma och pappa till i princip alla vuxna iom att begreppet är väldigt oklart än så länge.
Det jag stör mig på och blir uppriktigt förbannad innombords är att familjehemmet själva kallar sig för mamma och pappa. Så kontentan: Barnet får gärna kalla dem mamma och pappa men inte dem själva, speciellt inte inför oss!
Vi har vårdnaden om ett barn, som har varit hos oss sedan hon var fem dagar gammal. Varje gång som den biologiska mamman träffar barnet ställer hon till en stor scken, skriker och gapar att "han är inte din pappa, jag är din mamma " osv. Barnet blir alldeles förvirrat, för det är ju VI som är mamma och pappa, och den biologiska mamman träffar hon ca varannat år!!
Vi säger allttid"Din biologiska mamma" eller "mamma+ namnet" Barnet har hela tiden vetat sin ursprung, och vi har berättat hela historien kärleksfullt utan att någonsin tala illa om mamman. Tvärtom; vi poängterar, att mamman älskade henne så mycket, så hon "gav " henne till oss, och att det var det finaste hon kunde göra, för hon var för sjuk att ta hand om henne! Till denhär saken hör, att mamman ÄR psykiskt insabil
Vi säger allttid"Din biologiska mamma" eller "mamma+ namnet" Barnet har hela tiden vetat sin ursprung, och vi har berättat hela historien kärleksfullt utan att någonsin tala illa om mamman. Tvärtom; vi poängterar, att mamman älskade henne så mycket, så hon "gav " henne till oss, och att det var det finaste hon kunde göra, för hon var för sjuk att ta hand om henne! Till denhär saken hör, att mamman ÄR psykiskt insabil
Den psyksjuka knarkande mamman är trots allt den mamman, som gett det barnet livet!! Man skall nog inte döma, utan försöka känna empati... Jag tackar livet varje dag, att jag har fått ett värdigt liv, för jag tror inte att någon önskar sig ett sådant helvete som missbruk och omhändertagna barn...
Det finnst en dikt, där det står ung. såhär "Ingen människa är ond, någon är bara svagade än en annan"
Vet ni, jag och min man har aldrig haft några grymma fel eller missbruk ändå blev våra barn tagna till vår stora sorg. Tänk om det hände er! Jag kan nog tro att många spanare är ute på nätet.
Om barnet är litet och det finns fostersyskon i familjen som kallar fosterföräldrarna mamma och pappa, så är det väl naturligt att ta efter. De barn jag känner kallar både bio och fosterföräldrarna mamma och pappa - med namn efter.
Sedan kan det ju vara känsligt för bioföräldrarna, kan man ju förstå.
EU-Domstolen nästa. Fick dåligt besked idag, tårarna faller tyst och stilla och det känns inte som ett rättssäkert samhälle vi lever i. Vi älskar våra barn och vi (föräldrar, farföräldrar morföräldrar, mostrar och andra har kämpat enligt lagliga metoder för våra barn i över två år och blivit förolämpade, kränkta som familj och psykiskt misshandlade och levt under hot från socialen. Blir ni utbrända pga soc. kränkande av familjefriden så får ni inte era barn tillbaka.
Tack, jag hinner sörja vid min trogna advokats kontor om några dar. Jag ska ta pyttelite sömnpiller för att kunna sova och orka vara motiverad i morgon med alla påtvingade meningslösa aktiviteter från morgon till kväll, arbetslös som man är.