Ni som bott i familjehem!!!!

Jag blev akut omhändertagen när jag var 14 år och min lillebror var 8 år. Vi blev mer eller mindre avsläppta på ett barnhem för barn upp till 12 år. Jag satt i en vecka och stirrade i väggen innan de flyttade mig till en jourfamilj. Min lillebror hade mardrömmar i många månader efter flytten från barnhemmet, han blev kvar i 3 månader. Iaf jourfamiljen jag kom till var helt fantastisk! Så mycket kärlek, omtanke, empati. Trivdes som fisken. Men efter 6 månader var det dags för fosterhem. Blev flyttad till samma som min lillebror 20 mil bort. Jag var 14 år och levde för mina kompisar. Jag var Inte glad. Allt var bra till en början. Sen började de, framförallt mamman vara väldigt kontrollerande, väldigt hård och kränkande mot min bror. Spelade in telefonsamtal osv. Vi fick inte ha någon vidare kontakt med mamma förutom ett femminuterssamtal i månaden som självklart spelades in. Dom skaffade fler småbarn som hon kunde hacka på och bossa över vilket klarade av att se så jag höll mig mest undan. Då anklade de mig för drogmissbruk bla. En natt 1.5 år senare efter dunder och brak och ett jävla liv blev jag flyttad till en annan familj med en lång historia i familjehemslivet. Just då hade de inga andra barn. Jag fick ett mycket varmt välkomnande och det fortsatte i de tre år jag bodde där. De kom efter tiden gick in mer barn och a lla blev behandlade med samma kärlek, respekt, omtanke och rättvisa! De var väldigt måna om att jag skulle ha kontakt med min mamma så gott det gick och hon var alltid välkommen! Så jag hade inte valt att bo hos släkten, har iof ingen direkt kontakt med drn heller. Hade inte heller valt att flytta tillbaks till mamma om det blivit en möjlighet. Idag har jag en mycket nära relation med min mamma

Hon lämnades helt å hållet för att klara sej sj, hon fick inte änns gå förbi skolan där vi gick,för då skulle dom ringa polisen,så hon tog sina grejer och flyttade flera mil här ifrån,för att hon vart så knäckt....
Vi träffades 1 gång var 3:e månad,5 timmar i familjehemmet, med en från soc...
Dom ljög för mej å sa att hon var livs farlig,å att hon var knarkare,å att hon inte älskade mej...
Jag trodde ju på det, jag var ju så liten så jag förstod inte bättre...

Tack vare allt jag varit med om så har det fått obehagliga konsekvenser... jag har blivit paranoid,tillbaka dragen,fått fobier,hypokondri,svårare å svårare ångest...allt finns nedskrivet, jag är sjukskriven,kan inte klara ett jobb, ja klarad inte att gå ut skolan änns,har bara grundskole betyg...

Jag är gravid n, jag e orolig att socialen ska jaga mejoch ta mitt barn... min hanndläggare som jag hae på soc förut,sa till mej att om jag å minsambo skaffar barn,så ska soc stå på BB oh ta barnet i från mej med än gång nnär jag fött det... för i e inte lämplig föräldrar för attvi bådahar varit familjehems placerade...
Alla som jobbar å soc är här sjuka i huvudet,dom gör allt för att förstöra fö alla familjer som har det bra...
Dom barnen som verkligen behöver komma i från sina föräldrar,får inte det... å dom somhar det bra,ska absolut bort från sina föräldrar å sättas i ett familjehem där dom har det så dåligt som möjligt...

Har bott på barnhem, i fosterhem, jourhem etc....

Där jag hamnade ville dom oftast väl, men det räckte inte till.
Allt blev fel.
Man kan inte gå in i en sån situation som vuxen och tro att det räcker med kärlek eller ännu värre dom som gör det för pengarna.....
Hårdare koll på fosterhemmen är ett måste, men även på de biologiska föräldrarna.
Jag och min bror hade sluppit många turer om det inte var för att min soss tyckte att föräldrar alltid har rätt till sina barn, (min mamma i det här fallet, pappa har suttit inne under större delen av mitt liv).
Båda mina föräldrar är missbrukare, dom har suttit inne större delen av mitt liv, men när mamma var ute så skulle vi bo hos henne....
Nåja för att svara på din fråga:
Det var oftast för jävligt, men känner många som haft det värre.
Det fanns inte möjlighet för mig och min bror att bo hos nån släkting
Den var svajig, mest pga av att mina föräldrar satt inne eller knarkade

har bott i flera jourfamiljer/familjehem, det har inte alltid funkat men det har mest varit pga mig.
Jag hade inte velat bo hos en släkting, gjorde det ett tag men det gick aldrig bra. Kändes hela tiden bara som att jag "sov över" där, ni vet när man känner att man får tassa på tå, frågar om man får låna datorn, ta en dusch eller äta lite. Det är oerhört utmattande i längden.

kom tillslut till en familj som var dem bästa för mig och allt gick hur bra som helst. Dem gjorde det de andra familjerna inte gjort och det var det som var bra för mig!

jag e bara 12 och vill flytta ut. fast jag vet inte hur jag ska kontakta soc. kan någon snälla hjälpa mig!!!

Jag blir så ledsen av att läsa sådant här. Jag arbetar med uppföljning av placeringar och jag är stenhård. Det råder stor brist på familjehem och jourhem. Jag önskar att vi hade kunnat sålla mer än vad vi redan gör. Jag gör det jag kan för att hålla efter de familjer vi har kontakt med men det är inte helt enkelt för oss socialsekreterare heller. Jag önskar att vi hade kunnat göra er uppväxt bättre!

Mina barn blev felaktigt tagna 2009 och man splittrade syskonskaran. Två av barnen kom till ett barnlöst par i 60-årsåldern, som tyckte inlåsningar, silent treatment i flera dygn, att släpa i arm och dra i öron, var bra uppfostringsmetoder. Jag larmade soc gång på gång, berättade även att 11-åringenpratade om självmord, men soc brydde sig inte. De sa att jag bara förstorade upp.
Jag vann i kammarrätten och barnen var "bara" bortförda två månader. Men idag flera år senare har de noll tillit till vuxna och lider av svår posttraumatisk stress. De har ett oerhört hat mot socialtjänsten och vem har inte det, efter detta?
Ursäkta det besvarade inte frågan. Flera släktingar hörde av sig till soc och ville rädda barnen från den här fosterfamiljen, men soc ignorerade det utan motivering. Barnen hade självklart velat vara hos någon som tyckte om dem, ville dem väl och därmed gynnade kontakten med mig.

Allt började väldigt tidigt, från det att jag bara var ett par månader gammal hade jag en kontaktfamilj när min mamma inte orkade, när jag var fem skulle kontaktfamiljen flytta, pga att jag var en riktig mammagruppen när jag va mindre rymde jag ofta till min mamma från kontaktfamiljen och dagis, därför la min mamma in ett önskemål att min nästa familj skulle bo på ett lagom avstånd till henne så att jag kunde träffa henne varje helg men inge kunde rymma till henne. När jag var 10 var det tal om att jag skulle få flytta hem till min mamma igen men det blev inte mer med det. När jag var 13 sa jag upp kontakten med min mamma pga hennes man som hon gifte sig med när jag var 5-6 år. Jag har fortfarande min fosterfamilj kvar trots att jag är snart 20 år idag. Dock har detta varit frivilligt från min 18års dag. Jag har blandade känslor av allt det här, jag har varit med om en hel del och skulle kunna skriva fingrarna av mig om mitt liv och allt vad det inneburit men jag tror att jag har haft både för och nackdelar av att ha en fosterfamilj istället för tt bo hos släkt. Visst hade jag inte tackat nej till att bo med t.ex min morbror men samtidigt tror jag att om jag hade gjort det hade jag nog känt mig påträngande och det är ingen känsla man vill ha för någon inom släkten. Pga att jag har bott i samma foster familj från 2000-2013 eller ja nu 2014 också ska dock avsäga det nu, känns dom som min riktiga familj också. Vi har våra problem mellan varandra men eftersom jag inte bott med min riktiga familj kan jag inte säga om våra problem är annorlunda mot en helt "vanlig" familjs? Dock kan jag säga att min foster mamma är väl kontrollerande ibland men samtidigt har hon hjälpt mig många gånger också just med att ha lite kontroll. Hon har sett hur jag har mått i olika situationer men ibland är det hon som satt mig i de situationer där jag inte mått bra så allt har väl sin sida av saken.

Jag var placerad 2 gånger under mim uppväxt hos nära anhörig, första gången var jag så liten att jag inte minns tiden jag bodde där men minns när mormor packade ihop mina kläder när jag skulle flytta hem till mamma. Minns att jag ändå trots min mormor försökte vara positiv att hon var ledsen, minns även mina egna känslor som var lite blandade då jag både ville stanna och ändå bo med mamma. Kommande åren var spännande och hände väldigt mycket utan att gå in på detaljer. Bodde med mamma några år sen skickades jag tillbaka till mormor och morfar, trivdes bra där och dom behandlade mig som alla andra barn i familjen.

Träffade min mamma väldigt sporadiskt under dom första åren jag bodde hos mormor andra vändan, kunde gå månader mellan gångerna. När jag var tonåring bestämde mamma att jag skulle flytta hem igen och jag var ju nyfiken på mamma och kände att jag ändå hörde hemma där bara för att hon var min mamma. Den gången tog mormor och morfar det inte alls lika bra att jag flyttade hem, idag kan jag säga att jag förstår dom till vissdel.

Men det stora hela så är jag inte för nära anhörig som familjehem, dom står för nära och fäster sig oftast för mycket vid barnet och vill inte släppa taget och ser fel som egentligen kanske inte alltid är fel inte ens i soc ögon.

Jag har stora problem med att släppa in människor i mitt liv och håller dom gärna på avstånd. Kan idag inte prata med min mamma utan att få ångest och kan inte heller säga ifrån eller säga nej till henne. Utan fast jag är vuxen med egen familj så tar jag hellre skit av henne om hur man ska uppfostra barn och hur barn fungerar. Fast jag vet att hon har fel.

Soc har jag kontakt med och handläggaren frågade om hon ringer ofta, och om jag bara inte kunde strunta i att svara då bara att se hennes namn på mobilen ger mig panikångest. Ibland fryser jag till och bara vill kasta mobilen i väggen för slippa höra mobilen vibrera när hon ringer. Men måste ändå ringa upp efter jag samlat mod och höra vad hon vill, om det bara är vanligt samtal eller att kolla upp oss eller skälla.

Går hos psykolog för att bearbeta min ångest och att jag funderar på att säga upp kontakten helt med henne.