Det börjar gå åt helvete för min 14 åring??

I din situation är det kontraproduktivt att envist hålla fast vid att du vill att ska kunna passa en tid och komma då. Hon kan ju inte det? Hon gör ju inte det? Hon skiter i det. Då är det ju det och den verkligheten du måste förhålla dig till.

Jag ser bara en massa bortförklaringar i ditt inlägg. Om de beror på trött- och uppgivenhet vet förstås inte jag, men du kommer inte att åstadkomma någon positiv förändring förrän du blir mer aktiv och återtar föräldrarollen. Det är ju uppenbart att du behöver göra mer än du gör. Själv skulle jag gå tre mil åt vardera hållet om det var vad som krävdes. Nu vet mina ungar att min envishet och önskan om att deras liv ska vara rikt och värdefullt är så stor att jag skulle göra precis det, så för vår del har det du beskriver aldrig varit på tapeten. Men, som sagt, de har hela tiden och från det de var mycket små vetat att min envishet, uppfinningsrikedom och lösningsprestationer är långt mycket större än deras.  

Klart hon upplever det som man stänger in henne. Hon är tonåring, eller hur?

Men du och läraren kan ju maila veckovis om vad som behöver göras, vilka prov som kommer, vilka läxor som finns. Dottern kan ju vara medveten om det så att hon är på det klara med att du kommer att påminna, påminna och påminna igen. En förändring kommer inte ske på en gång men det är viktigt att bryta en negativ trend.

Hon komme att kunna passa en tid men just nu fungerar det tydligen inte, så då är det nog bättre att hämta ett tag.

Rummet är jag tveksam till, kan vara så att man behöver få bestämma själv någonstans. Kanske kan se över om ni kan hitta en rutin som är acceptabel för båda, tvättkorg, ordentliga möjligheter att hänga plagg "på gång" på, papperskorg osv..? För det är ju ändå hennes rum!

Hmm, det är ju du som uppfostrat henne och tydligen har du inte varit sträng nog. Du får sätta upp regler. Kontakta hennes mentor och kom överens om att denne ska maila "läxlistor" så att du har koll och kan se till att hon gör dem. Låt henne inte gå på fester och sova över, utan hämta henne då kan hon inte festa. Ha en tid då hon ska vara hemma. Senast 22 enligt mig.
Till sist, låt henne tjäna ihop fickpengar genom att hålla sitt rum städat och hjälpa till med hushållssysslor.
Svårare än så är det faktiskt inte.

Det här kunde jag lista ut och jag har inte ens en tonåring.

Vilken sits, vad bra att du har en kontakt med lärarna.

Det låter som pubertetshormonerna lever ut ordentligt.

Jag har inte varit där, min tonåring är fastvuxen vid datorn så än så länge sitter han hellre hemma en lördagkväll än drar ner på stan. Det finns vissa fördelar med datorn, man vet vad man har dom.

Men vad jag tror det är nog bara att kämpa, ge sig ut på stan och hämta flickan, serva lagom (de måste få vara små och ompysslade ibland.

Hindra henne att gå ut, t.ex genom att skaffa extralås till dörren som bara du har nyckel till. Begränsa möjligheterna att hitta på dessa saker.

Något som jag tror är bra, det är att ta kontakt med kompisars föräldrar, dels de hon skolkar ihop med och även de kompisar hon drar iväg med.

Genom att vuxenvärlden står enig med vad som är OK och inte OK (man själv, kompisars föräldrar och skola) så kommer hon förhoppningsvis komma ifrån detta.
När det gäller läxor, placera henna i vardagsrummet, i köket, utan dator eller telefon och så får hon göra läxan under övervakning.

Vi har två söner här hemma - den äldre (16 år) har väldigt svårt för sig i skolan men han käpar på - dock tror han att han bara ska få och få utan att någonsin ge något tillbaka.

Den yngre (14 år) har lätt för sig i skolan men en riktigt taskig attityd - han bråkar en hel del både i skolan och hemma och liksom storebror sin så tror han att allt är i livet är gratis och ska bara servas.

Vi har gjort som så att vi satte oss ned med båda två och förklarade att nu är de så stora att de borde inse att i en familj hjälps man åt och att inget kommer gratis här i livet - vill man ha något får man käpa för det och gör man inte det så får man heller inget.

Vi frågade vad de tyckte var rimligt att de gjorde här hemma och vad de tyckte att vi skulle göra - förslagen vi fick var att städa sina rum (som de för övrigt varit tvugna att göra de senaste 8-10 åren), vi frågade också vad de tyckte de skulel ha i månadspeng - barnbidraget blev svaret.

Vi sa absolut - ni får barnbidraget OM ni passar tiderna vi ger er, gör era läxor ORDENTLIGT, använder att vårdat och trevligt spårk, speciellt om vi ber om hjälp med något,  varje torsdag komemr hem efter skolan och hjälper till att städa HELA huset TILLSAMMANS med oss, lagar mat en dag i veckan, lägger er tvätt i tvättkorgen, stoppar in tallrikar etc. efter maten i diskmaskinen, tömmer den om man kommer och den är ren, tar ut soperna om man ser att de är fulla...

Det blev ramaskri och de tänkte minsan INTE fgöra ett smack av det där för det var minsan barnarbete...

...fine sa vi och frågade igen vad de tyckte var rimligt att de fick i månadspeng för att städa sina rum och vilka förmåner (skjuts, dator & mobil) de verkligen tyckte att de skulel ha för det - 500:- och mobil & dator tyckte de var rimligt - och att vi då fyllde på deras mobiler...

Vi sa att vi kunde gå med på delar av deras förslag - 200:- kunde de få av oss och skjuts/mobil ELLER dator - de blev skvatt galna igen och ansåg att vi var ju deras föräldrar och borde se till att de har "allt som alla andra har" - vi kontrade med att det gör vi så gärna när de inser att de är en del av en familj - en familj där man respekterar varandra och hjälps åt...

16 - åringen gick med på vår första deal - att göra allt för barnbidraget och de andra förmånerna (dock inte att vi fyller på hans mobil - det får han göra själv och skjuts t/f träningar och då det inte går bussar/tåg). DOCK med vissa restriktioner - sköter han det inte dras först datorn in, sedan pengarna och slutligen mobilen.

14-åringen vägrade - vi sa då att en vecka på jullovet är du med Mamma och en vecka är du med Pappa på jobbet och gör ALLT de gör - upp första veckan 05:30: Jobba 06:15-15:00 på förskola och sedan hem, plocka efter alla, tvätta, laga mat och allt som man gör hemma efter jobbet, han somnade slutkörd om kvällarna vid åtta, upp 06:00 och jobba 07:00-16:00 andra veckan på snickeri och sedan hemm fixa allt vad min man gör med honom, sen frågade vi honom igen vad han tyckte han skulle göra här hemma för att förtjäna det han vill ha och han gick genast med på vår deal, men med 300:- mindre än brorsan då vi anser att vi fortfarande köper allt (kläder etc.) åt honom och det gick han med på utan diskussioner!

Peppar, peppar, ta i trä så har de skött allt exemplariskt sedan dess, EN gång har skolan ringt om att den yngre bråkat (mot 3-4 gånger/vecka inann jul) och 16-åringen går FRIVILLIGT på läxhjälpen i skolan, väljer att plugga först och träffa kompisarna sen när han kommer hem - det är som natt och dag...

Det kan tyckas drastiskt och hårt men ibland tror jag att det enda är att sätta hårt mot hårt - tonåringar borde förstå att man hjälps åt och att deet krävs ett helt företag för att få en familj att fungera, att Mamma & Pappa inte är några robotar som sitter av tiden på jobbet och får lön för kaffedrickande.

Jag säger inte att du ska göra som oss men att du måste hitta en väg att nå fram till din dotter och sätta hårt mot hårt där och sedan hålla det konsekvent utan att svikta...

Lycka Till!

Problemet är att hon kan dra efter skolan med någon utan att meddela mig jag messar o ringer men hon skiter i att svara, så jag vet ju då inte vart jag ska hämta henne..

Det med extra lås funderar vi stark på idag, iförrgår smet hon ut genom källardörren och kom hem vid 23.00
Igår genom vanliga ytter dörren, hon smyger ut utan att fråga eller säga till, hon drog vi åttatiden, jag har flera gånger tagit upp att hon måste säga till när hon drar ivag, men utan resultat. Det lustiga med det hela är att jag skulle inte förbjuda henne att gå ut vid 20 tiden, så jag fattar inte varför hon inte vill fråga...

Det här med kompisars föräldrar är svårt tycker jag, när dom var mindre funka det men nu har ingen kontakt med mig eller jag med dom... kompisars föräldrar kan släppa av sina barn utanför våran dörr och sen dra direkt, ingen kommer in och hör om det är ok eller så, så jag känner mig lite konstig i det hela också, vad säger man till dom eg...

Och vännerna hon drar med här hemma (vi bor i en liten håla) vad säger man till deras föräldrar liksom, dom kanske får vara ute..

I din situation är det kontraproduktivt att envist hålla fast vid att du vill att ska kunna passa en tid och komma då. Hon kan ju inte det? Hon gör ju inte det? Hon skiter i det. Då är det ju det och den verkligheten du måste förhålla dig till.

Jag ser bara en massa bortförklaringar i ditt inlägg. Om de beror på trött- och uppgivenhet vet förstås inte jag, men du kommer inte att åstadkomma någon positiv förändring förrän du blir mer aktiv och återtar föräldrarollen. Det är ju uppenbart att du behöver göra mer än du gör. Själv skulle jag gå tre mil åt vardera hållet om det var vad som krävdes. Nu vet mina ungar att min envishet och önskan om att deras liv ska vara rikt och värdefullt är så stor att jag skulle göra precis det, så för vår del har det du beskriver aldrig varit på tapeten. Men, som sagt, de har hela tiden och från det de var mycket små vetat att min envishet, uppfinningsrikedom och lösningsprestationer är långt mycket större än deras.  

Nej jag har inte bara ursäkter, men jag har fler barn än denna tonåring varav ett är handiklappat, jag kan inte kasta mig i bilen till stan för att hämta henne, då måste jag veta det minst en dag innan.

Jag har inte uppfostrat henne ensam, hon bodde hos mig dom första 10 åren, sen flytta hon till sin far och för ett år sen flytta hon tillbaka till mig, det är inte samma barn jag har fått tillbaka. Det är inte så lätt för mig att försöka återskapa den hon var innan...

Så förvånande. Vi känner alla våra barns kompisars föräldrar. Och nytillkomna kompisars föräldrar ser vi till att lära känna. Vi umgås inte med alla, självklart inte - men vi ser absolut till att ha kontakt med dem. Hur ska man annars kunna känna att man har översikt?

Men det är ju vad du behöver göra. Det handikappade barnet till trots. Kan du få hjälp med det barnet under en period? Assistans av något slag? Är barnet så handikappat att du inte kan ta med honom eller henne i bilen? Du måste ju lösa de problem du har med fjortonåringen, oavsett. Under tiden hon bodde hos pappan måste du väl ändå ha haft regelbunden kontakt och umgänge med henne?

Har du inte haft det så är det väl reaktioner på att ni inte har haft det som kommer i dagern nu och då måste du ju hantera det.  

Ok, men är det barndomsvänner sen länge tillbaka?

Jag hade kontakt med hennes gamla vänner hon hade innan hon flytta från mig.

Men dom här nya i nya högstadiet får jag liksom ingen kontakt med... vet inte hur jag ska får det, har liksom kännt att det inte känns ok, ingen ringer ang sina barn trotts att dom kan sova här, eller om dom lämnar och hämtar så kommer dom inte in utan åker med en rivstart härifrån..

Vissa hämtar vi ett dagis här för att dom inte riktigt hittar..

Jag började tro att det skulle vara så här nu när barnen blivit större, fast jag gillar det inte..

Ja, några är det. Men de flesta har kommit till genom åren i och med att de bytt skolor och inriktningar och sådant. Jag känner inte alls igen mig i det du skriver. Alla föräldrar kommer in och hälsar och pratar och ringer och kollar så att det är okej med övernattningar och annat. Jag hade tyckt att det var väldigt märkligt om de inte gjort så, jag gör själv alltid så. Det är ovärderligt, tycker jag, att ha god kontakt med deras vänner och med vännernas föräldrar. 

Har du försökt att bara prata med henne? Det borde väl finnas en anledning till att hon skjuter bakut sådär, om hon inte varit så tidigare. 
När jag var 14 var det få människor som försökte just prata med mig, istället skälldes det. Ville inte lyssna på min familj just eftersom i hela huset fanns en väldigt negativ energi.