Hur bli av med detta MIN mamma/pappa beteendet?? andra frågor om uppfostran

En får helt enkelt vara tillsammans med honom hela tiden och förhindra att han skadar eller retar andra barn och förklara att det inte är okej. Händer det upprepade gånger så ta honom åt sidan och förklara att det inte är acceptabelt att bete sig sådär och att han inte får leka med andra barn om han gör så.

En treåring är stor nog att förstå en uppmaning men för liten för att kunna kontrollera sina känslor helt och impulskontrollen är inte den bästa. Man får vägleda dem, ibland fysiskt. (Och då menar jag INTE att man ska slå eller straffa, utan finnas i närheten och snabbt ingripa när det händer nåt)

Och angående skriket så bry dig inte om det, det är hans sätt att visa att han är frustrerad, att barn skriker gör ingenting. Jag har också en som skriker sig blå när hon är arg (också 3 år).
Jag låter henne sitta och skrika tills hon är klar, men är noga med att visa att hon är välkommen till min famn när hon vill.

Tycker Tonx inlägg var bra, tummen upp på den!

vi tar han alltid åt sidan och förklarar för honom men detta beteendet ar pågått så länge och trots att vi förklarat och förklarat hjälper det inte ändå känns de =/ vi finns alltid i närheten men det är så jobbigt att varannan minut säga till (alltså ja nästan så ofta är det) och att låta han sitta och skrika bland fullt med folk i en timme känns inte roligt det heller =/ för det trar verkligen ång tid innan han slutar

Detta såg jag med min kusin när han fortfarande var ensamt barn (3-4 års åldern) att han många gånger tog sig friheten att ta plats för andra barn bara för att han på hemma plan var kung eftersom han just var ensam, tex kompisar och andra besökares barn och till och med jag själv när jag var där och hälsa på och lekte med honom fick oerhörda restriktioner angående hans grejer och allt runt honom som han hade öga för.

Kan tyvärr inte ge dig några råd utan ville bara försäkra dig om att detta är absolut inte ovanligt.
Han är inte van med att dela med sig antagligen och har kommit på hur han kan förhindra att andra barn eller vuxna tar det som han vill ha, ska han leka vid klätterställningen är det plötsligt hans klätter ställning osv.

Sist jag såg detta beteende hos min kusin var just i en lekpark, jag sprang efter honom som en vettvillig (dagens föräldra avlastning i högsta grad, tacksamma var de som få) efter honom och bannade honom för det ena och andra och försökte verkligen uppmuntra att intrigrera och leka med ett annat barn på lika villkor för sandlådan, rutschekanna eller klätterväggen..
Det gick väl halvdant kan man säga men inga slag eller sparkar men då kan jag lova att jag va alltid knappt en meter ifrån honom hela dagen, uttröttande. 

*puffar*

Alla barn jag känner har haft en minminmin-fas, som har varit lite varierande i styrka. Oavsett hur många syskon de har. Min egen unge var "jobbig" att ha med i den åldern eftersom han gärna slogs om någon kom för nära eller han kände sig hotad på något vis. Vi gjorde som Tonx föreslog - punktmarkerade. Han var inom armlängds avstånd i ett års tid - från 2½ till 3½. På lekplatsen lyckades jag någon gång få honom att låna ut en av sina saker - han var MYCKET tveksam men jag lovade honom att hjälpa till att få tillbaka den om det behövdes. Det var jättebra! Jag berömde honom massor för att han delade med sig och jag tog också tillbaka leksaken när det var dags att gå (efter bara en liten stund) och kunde påminna honom vid många tillfällen efter det om att han lånat ut och fått tillbaka och då släppte lite av hans minminmin-fixering.

Man får öva och öva.

Det låter inte som något extremt. Alla barn går igen det din son gör i mindre eller större skala. Jag har en två tjejer som gått igen samma om än i mildare variant. Det där med "min mamma" har nog alla barn jag vet sagt Det är bara fortsätta vara konsekvent visa vem som bestämmer så går det över förhoppningsvis Min yngsta dotter är snart 3 år och hon har redan gått igenom den värsta.