Livrädd

Jag var var livrädd inför förlossningen under min graviditet. Trots att jag hade mycket smärtor och andra problem längtade jag inte efter vårt barn, pga att jag var så rädd. Jag gick på samtal med Auroragruppen och ville försöka föda på riktigt trots rädslan. Dels ville jag utmana mig själv och få uppleva den stora händelsen att föda fram ett barn. Jag trodde att jag skulle vara stolt över mig själv efteråt och inse att det inte var så farligt.

Förlossningen blev en ren katastrof med många andra händelser i samma veva som troligtvis påverkade hela min förlossningsupplevelse i en negativ riktning. Efter flera dagars värksvaghet och ett helt dygn på sjukhuset där jag till slut öppnat mig helt den allra sista timmen avslutades det med kejsarsnitt. Jag skulle kunna dra hela historien med personal som inte lyssnade på att epiduralen inte tagit, att jag blev hemskickad med hög feber och mycket mera, men det är egentligen oväsentligt.

Jag har upplevt att anknytningen till min dotter tog mycket lång tid pga min negativa upplevelse. Dels kände jag inte det som att hon verkligen var min dotter och jag kände det som att hon föredrog alla andra framför mig, särskilt sin pappa. Detta gjorde att jag hade svårare att ta henne till mitt hjärta. Jag skyller en del av detta på att det tog flera timmar innan jag fick hålla henne då hon fötts. Jag saknar den där omedelbara kontakten jag föreställer mig att mor och barn får direkt efter en vaginal förlossning.

Jag var väldigt sjuk med livmoderinflammation, hög feber och en massa mediciner i kroppen i flera veckor efter förlossningen. Detta tror jag också stökade till relationen för oss.

Vi vill egentligen inte vänta så länge med nästa barn. Läkaren sa att det finns en möjlighet att jag skulle kunna föda vaginalt om jag får barn igen.

Problemet är att jag inte vågar! Jag är helt enkelt livrädd. Mest rädd rädd är jag för själva krystningsfasen och födelseögonblicket, precis som jag var vid min första förlossning. Jag vet att jag höll på att få ren panik när jag hade öppnat mig 9,5 cm (trots att jag då hade haft starka värkar i flera dygn och var helt utmattad) och att det inte var så lång tid kvar. I det ögonblicket förstod jag hur rädd jag verkligen var. Jag ville helt enkelt inte "dit". Jag höll igen.

Jag vill få uppleva att föda vaginalt. Jag vill få mitt barn till bröstet direkt efter. Usch, jag sitter och gråter nu när jag skriver.

Samtidigt så vet jag att risken nog är stor att om jag skulle försöka skulle det sluta på samma sätt. Jag har lite trångt bäcken, så om barnet ligger med ryggen mot min ryggrad så blev det för trångt. Dessutom kommer jag ju att vara lika rädd om inte mer t.o.m. Då vore det inte värt det. Då tänker jag att allt skulle bli och vara så mycket lättare om jag planerar ett snitt för nästa barn istället. Då kommer jag troligen kunna längta efter barnet så som alla andra gravida gör och börja knyta an till mitt barn redan innan det föds på ett annat sätt. Dessutom har jag förstått att riskerna för komplikationer är mindre vid ett planerat snitt än vid ett akut. Vilket förhoppningsvis skulle göra att jag blir "frisk" fortare än vad jag blev nu första gången.

Finns det något jag kan göra för att komma över min förlossningsrädsla?

Kan du ge mig några råd i det här?