Hur ska vi göra och vad ska vi göra när ingen lyssnar?
I december 2009 fick min pojkvän ett brev på posten. I det kuvertet låg det bilder på en liten bebis och ett brev där det framkom att det var hans dotter, och brevet var inte ens skickat av barnets mamma utan av barnets mormor! Han hade inte haft kontakt med barnets mamma sen i mars samma år och inte haft någon aning om att hon var gravid.
I början fick han inte ens träffa sin dotter för mamman, hon ansåg inte att han var tillräckligt mogen för att vara pappa. Men efter mycket samtal med diverse myndigheter fick han rätt att träffa henne. Nu har han dessutom gemensam vårdnad.
Vi tycker inte att dottern varkar ha det så bra hemma hos sin mamma eftersom hon pendlar i vikt konstant, den senaste månaden har hon pendlar 2 kg upp och ner. Dessutom har mamman talat om för min pojkvän att hon inte går ut med dottern eller gör någonting annat på dagarna, det anser hon är för jobbigt.. Alltså vistas dotter i en lägenhet på 50 kvm 24 timmar om dygnet, när mamman har henne hos sig. Jag tycker det är fel, det känns iallafall inte bra. Vad tycker ni?
Här om veckan kom det upp bilder på mammans facebook där dottern har mascara, ögonskugga och solpuder på sig och veckan innan färgade hon hennes hår. DET tycker jag absolut inte är okej att göra på ett barn som inte ens är 1,5 år gammal ännu!
Vi har dottern hos oss onsdag till måndag varannan vecka nu eftersom det passar så bra med vårt arbete och våra studier och dessutom har hon inte börjat på dagis ännu. Hon är alltid lika glad att se oss, slänger sig ur vagnen och springer fram och kramar oss när hon ser oss. Hon är en mycket social tjej som tycker om att träffa andra barn och vuxna, men det märks att hon inte är van vid det. Varje gång vi har henne är vi ute och leker, är på öppna förskolan etc. Och vi uppfattar det som att hon verkligen trivs!
När vi ska lämna tillbaka henne till hennes mamma gråter hon och vill inte släppa oss, varje gång! Hon är 16 månader gammal och visar redan tydligt vad hon vill..
Jag vet inte vad vi ska göra längre. Soc anser inte att det finns någon risk för barnet och tycker inte att det bör startas någon utredning. Familjerätten anser att mamman alltid har rätt, vilket jag inte alls tycker. Det är ingen som lyssnar ordentligt och då kan vi inte påverka någonting just nu.
Någon som har något tips på hur vi kan lösa dessa problem och förhoppningsvis få oron att försvinna..?