Lbem

Äldre 17 Apr 20:46

25 svar

Behöver verkligen hjälp..

Vet knappt hur jag ska börja.. kanske är i helt fel tråd men hoppas på något svar,
om det ens finns något att svara ..

Jag har ett barn på 2 år som jag har på heltid (varannan helg hos pappan)..
Jag har kommit till en punkt i mitt liv, efter att ha gått igenom en hel del personliga
saker i livet och jag mår nu dåligt både fysiskt & psykiskt.
Jag har stress symtom som gör att jag inte orkar lika mkt, jag stressar för allt och
ingenting för att jag inte kan slappna av. Jag har vart med om mkt på senaste
inom både familj och kärlekslivet.
Mår nu väldigt väldigt dåligt, känner inte att jag har någon jag kan prata med
förutom min mamma som jag kan prata av mig hos och gråta ut hos.
Har börjat gå till psykolog som jag känner inte hjälper ett skit pga att jag inte kan
vara helt ärlig om allt jag vill just för att jag är rädd för minsta lilla går fel och någon
tycker att jag inte kan ta hand om mitt barn.
Hon är mitt allt och jag vill verkligen orka men hur ska jag orka när jag inte orkar
med mig själv??
Jag mår skit, och jag skäms för att ens tänka tanken på att jag ibland bara inte orkar
gå till lekparken.

Till råga på detta har mitt barn kommit in i någon väldigt jobbig trotsig period,
kanske är den normal denna perioden men hon säger ofta NEJ och är envis och
"jobbig" när jag bara ska ta på eller av ytterkläder.
Jag gråter ofta, innan när jag grät kändes det bättre efteråt men de gör inte det längre
utan jag mår bara skit och funderar på hur fan jag ska göra för att orka med vardagen.

Jag bär på stor ångest för att jag mår som jag gör och för att jag inte har så stor
lust till någonting alls egentligen..
Hade jag inte haft barn så hade jag nog ringt psyk och verkligen gjort något åt
saken men det går inte.
Jag kan inte heller prata med mitt barns pappa för vi har haft det jobbigt så det räcker
å skulle jag vara ärlig om hur jag mår så skulle han göra allt för att få boendet hos sig
vad gäller vårt barn..
Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till, jag vill inte vara ledsen elr gråta,
det ända jag verkligen vill är att må bra så jag orkar med allt som innan var en
självklarhet.

Till råga på detta så har vårt barn börjat skrika, bli arg/ledsen när h*n lämnas över
till mig efter helgen hos pappan, innan var det tvärtom, alltså sura miner när h*n
åkte till honom.
Kanske mår vårt barn inte bra hos mig?? Kanske känner h'n av hur jag mår??
barn är ju smarta små varelser..
I mina tankar har jag övervägt om vårt barn skulle ha det bättre hos sin pappa,
så att jag kan ta tag i mig själv för att sedan orka.
Men då står boendet fast där och det blir plötsligt min tur ist att ha enbart varannan helg.

Usch jag mår skit, känns som jag ligger på botten å sprattlar och inte vet hur jag ska
ta mig upp. Jävla skitliv jag orkar inte lipa mer......

Lbem

Äldre 2 May 09:15

#11

bradag skrev 2011-04-24 02:21:57 följande:

Jag har varit i din situation,nästan.Jag skilde mig när mitt ena barn var 8 år och det andra 9 månader. Min e x-man ville ha betalt för att ta hand om våra barn en gång i veckan för att jag skulle kunna göra något på kvällstid tex gå på kurs eller bara andas ifred. Det var hans ultimatum annars var varannan helg hans. Han hade gift om sig och sket fullständigt i hur mamman till hans barn mådde. Det var ju så fräckt så det fick vara. Jag hade absolut ingen som kunde passa mina barn vilket var väldigt slitigt. Då fanns inte SATS med barnpassning. Hade det funnits så hade jag gladeligen köpt mig ett gymkort,gått/sprungit på löpbandet en timme medan barnen var hos SATS-barnvakt i samma lokaler.Eller cyklat på motionscykeln eller dansat. Finns den möjligheten i Jönköping? För det är ju så att ju mera energi du gör av med på motion desto mera energi får du. Det frigörs endorfiner,kroppens egna välgörande hormoner som slår lyckopiller med hästlängder. Undvik psykofarmaka ditt barn behöver ha en högst närvarande mamma. Ditt barn har bara en mamma. Jag lovar att det kommer att bli bättre.Du kommer att överleva. Om inte du får hjälp med barnpassning köp dig barnpassning. Betala din mamma,(ev syskon,pappa,kusiner) om de inte vill ställa upp gratis.Dagisfröknar kanske känner till någon tonåring som vill tjäna lite extra pengar. Och ett tips från mig råkade ut för det: Undvik brustet hjärta i form av skitkillar som tycker att ditt barn är bara i vägen i förhållandet.Även om de vet från början att det finns barn med i bilden.Sådana människor är bara energitjuvar. Och när det gäller ditt barns gråt. Ja det finns en stark vilja hos två- åringar att få bestämma själv. Det kallas trotsålder och går över när barnet flyttar hemifrån till eget boende vid 18-20.

En jättekram till dig och ditt barn. // Bradag

Vad snäll du är!! jag känner igen mig i dig..
Tankarna snurrar fortfarande.. Har inte fått någon sjukskrivning, fortsätter hos psykologen..
Sanningen är ju den att även att man är mamma så är man en egen individ som behöver
ta hand om sig själv emellanåt för att hämta nya energier så man orkar med allt.
Här finns ingen sådan tid. Jag känner vissa stunder att jag mår lite bättre, men med tanke
på mitt mående och egen hälsa så funderar jag på ifall vårt barn skulle ha det bättre hos
sin pappa. och då tänker jag mkt på uppväxt, uppfostran osv.
Hon lyssnar inte på mig och jag har ingen ork.. Tyvärr kan den försvinna från mammor också.

Pappan gav förslag på att vår dotter ska bo hos honom, men då kommer jag defenitivt dö av
brustet hjärta....... Hur tar man sig igenom!?

Lbem

Äldre 2 May 09:17

#12

JAG är BÄST skrev 2011-04-20 23:55:02 följande:

Synd att det är drygt 100mil mellan oss annar hade jag avlastat dig MINST en gång i månaden.

Att ord på skärmen kan värma.. Har du själv barn ??

Lbem

Äldre 2 May 09:19

#13

Miss Agility skrev 2011-04-22 10:48:09 följande:

Jag förstår vad du går igenom. Har precis varit sjukskriven för utmattningssymtom och har också en personlighet som ska klara "allt" själv. Jag märkte stor skillnad på mitt pyre när jag varit sjukskriven ett tag och började må bättre. Så naturligtvis känner de in hur vi mår och blir påverkade. Framför allt när de är så små och inte kan uttrycka sig. Jobbar du fortfarande eller är du sjukskriven? Det låter som om du skulle behöva vara sjukskriven ett tag för att komma på fötterna igen.

Vad gäller psykologen så ska det mycket till om du ska förlora vårdanden, så oroa dig inte för det. Vad du kanske ska fundera på är om du har förtroende för psykologen och om du kommer fram till att du inte har det - byta till någon annan. Sedan nämnde någon antidepressiva. Det kanske kan vara en hjälpa på vägen, en kort period?

Lycka till! Stor kram

Jag tror absolut att dom känner av och märker på en hur man mår, jag brukar själv
säga de till vänner som haft det tufft att "mår inte du bra så mår inte ditt barn bra",
å nu sitter jag här själv.. Vissa stunder känns lite bättre, men jag har funderat i veckor
på om vårt barn skulle ha det bättre hos pappan.. Jobbiga tankar,
men man vill ju såklart det bästa för sitt barn..

Sjukskriven blir man inte här "hur som helst" utan det ska ske mkt innan dess.
och med tanke på att jag inte vart helt ärlig mot psykologen så blir det svårt..

dogcatbird

Äldre 2 May 09:20

#14

Kanske kan du få hjälp genom KBT. Antar att det inte är en sådan psykolog du går till nu?
Det finns en bok som heter "Lyckofällan" - den beskriver bl a hur man kan få ordning på sina tankar. Du verkar ha mycket att fundera på och behöver vila från ditt sätt att känna och tänka.

JAG är BÄST

Äldre 2 May 17:17

#15

Lbem skrev 2011-05-02 09:17:02 följande:

Att ord på skärmen kan värma.. Har du själv barn ??

Japp ett vilddjur

skämt å sido,,en litet troll som är mer under taknocken än på golvet har ja å mer än ett barn här hemma blir det inte heller.

dogcatbird

Äldre 2 May 20:02

#16

Jag tycker att det är hårt att gå ut med att säga att hon "inte ska ta psykofarmaka för att barnen behöver en närvarande mamma". Tror du som skrev det att meningen är att hon liksom ska droga sig bort, eller?

Om man får serotoninåterupptagshämmare så är det för att det stället i hjärnan där serotoninet ska samlas upp "läcker" - och även om man som deprimerad också producerar detta ämne så kommer man inte upp i rätt nivåer. Därför har SSRI-preparaten tagits fram!

Om man varit utsatt för stress kan man ha problem med signalsubstanserna och ett sätt att få rätt nivåer är detta.

Tvärtom vad ni som skrev tror, så är det när man INTE har rätt nivåer som man inte kan vara närvarande... Man ältar saker, man kan få sämre anknytningskänslor till barnet, man får mindre ork att klara vardagen, man blir känslig för kritik, stress, ljud, ljus osv Man tar saker på fel sätt både från barnet och andra. Man kanske tröstäter eller orkar i vart fall inte komma iväg och träna.

En bra KBT-terapeut (som jobbar med de problem och känslor som ligger för handen NU och lär en hur man kopplar bort tankar utan att förtränga dem), en tids medicinering, kanske, och varsamhet med sig själv kan vara lösningen för dig, TS.

TS - om du hade en annan brist, t ex insulin, skulle du då anse att du inte skulle ta medicinen? Ni som skriver så om medicinering vid depression, skriver ni till andra sjuka att de också ska strunta i medicin som skulle kunna hälpa?

Lbem

Äldre 6 May 07:21

#17

dogcatbird skrev 2011-05-02 20:02:55 följande:

Jag tycker att det är hårt att gå ut med att säga att hon "inte ska ta psykofarmaka för att barnen behöver en närvarande mamma". Tror du som skrev det att meningen är att hon liksom ska droga sig bort, eller?

Om man får serotoninåterupptagshämmare så är det för att det stället i hjärnan där serotoninet ska samlas upp "läcker" - och även om man som deprimerad också producerar detta ämne så kommer man inte upp i rätt nivåer. Därför har SSRI-preparaten tagits fram!

Om man varit utsatt för stress kan man ha problem med signalsubstanserna och ett sätt att få rätt nivåer är detta.

Tvärtom vad ni som skrev tror, så är det när man INTE har rätt nivåer som man inte kan vara närvarande... Man ältar saker, man kan få sämre anknytningskänslor till barnet, man får mindre ork att klara vardagen, man blir känslig för kritik, stress, ljud, ljus osv Man tar saker på fel sätt både från barnet och andra. Man kanske tröstäter eller orkar i vart fall inte komma iväg och träna.

En bra KBT-terapeut (som jobbar med de problem och känslor som ligger för handen NU och lär en hur man kopplar bort tankar utan att förtränga dem), en tids medicinering, kanske, och varsamhet med sig själv kan vara lösningen för dig, TS.

TS - om du hade en annan brist, t ex insulin, skulle du då anse att du inte skulle ta medicinen? Ni som skriver så om medicinering vid depression, skriver ni till andra sjuka att de också ska strunta i medicin som skulle kunna hälpa?

Sitter man i den sitsen som jag hamnat i så ser man ingen utväg- inget ljus.
Livet är inte skit, jag VILL må bra. Pratade med min psykolog som sa att jag kom i rätt tid,
att om jag hade kommit senare så hade jag suttit i en djupare depression.
Hon sa även att jag har utmattnings symtom, eller vad man nu kallar det.
Min stresströskel är väldigt låg och jag orkar inte saker som "vanliga" människor tar som
en självklarhet i vardagen.
Jag försöker verkligen för min egen skull och för min dotters skull, för att jag ska kunna
ha henne boende hos mig. Försöker att inte bara se till situationen NU utan även några
steg längre.
Jag vill må bra igen, frågan är hur man gör, hur andra har gjort.

Men det kanske är så som många säger, att man måste falla till botten för att sedan
nå toppen ....

TACK för era svar! det värmer..

dogcatbird

Äldre 6 May 08:53

#18

Lbem skrev 2011-05-06 07:21:11 följande:

Sitter man i den sitsen som jag hamnat i så ser man ingen utväg- inget ljus.
Livet är inte skit, jag VILL må bra. Pratade med min psykolog som sa att jag kom i rätt tid,
att om jag hade kommit senare så hade jag suttit i en djupare depression.
Hon sa även att jag har utmattnings symtom, eller vad man nu kallar det.
Min stresströskel är väldigt låg och jag orkar inte saker som "vanliga" människor tar som
en självklarhet i vardagen.
Jag försöker verkligen för min egen skull och för min dotters skull, för att jag ska kunna
ha henne boende hos mig. Försöker att inte bara se till situationen NU utan även några
steg längre.
Jag vill må bra igen, frågan är hur man gör, hur andra har gjort.

Men det kanske är så som många säger, att man måste falla till botten för att sedan
nå toppen ....

TACK för era svar! det värmer..

Jag skulle absolut prova medicin, kanske sertralin.

Angelmon

Äldre 30 Jul 10:50

#19

Hej!

Jag förstår din ångest. kravet på att orka vara en god mor. Du, försök och få avlastning. Du måste ta hand om dig i ditt tillstånd. Då är du en god mor. För du gör det bästa för dig, för barnet.
I samhället är man dålig om man ínte klarar av att ta hand om sitt barn på heltid. Sådan är den dolda inlärda inprogrammerade lärandet av samhället. Strunta i det. Gör det som är bäst för din utveckling- så att du kan en dag mer ta hand om dina fina barn.

Släjv har jag haft det as-jobbigt i sista´tiden utan avlastning på 2 år. Ensam het och fullt. Sommaren nu har varit helvetiskt jobbig. Har börjat jobbet nu så det är lugnare. Men jag har kontaktat socialen och sagt att de måste hitta en avlastnings familj. har väntat i 2 år nu. Men nu sa jag sist ifrån. sa att det håller inte! Mitt barn ska känna sig sedd av mig.
Det är nog bättre du sätter dig ner i ett lugnt tillstån´d och mediterar över dina frågor, Hur länge ska barnen va borta från mig , hur många dagar i månaden orkar jag?
osv.
Be soc om hjälp. Men säg bara inte för mkt om hur jävla illa det är. Säg att du är utbränd och går på terapi och bearbetar dig själv och behöver tid. Säg att du är ensamstående. Tryck på nu!
bättre att barnen får komma till en familj ibland som aktiverar och har ett lugn än att själv kämpa och barnen mår sämre.

Du verkar ju vara en fantastisk tapper förälder. Men lägg ner stridsyxan lite bara.

En stor kram från mig... Lycka till!

stockbo

Äldre 30 Jul 23:12

#20

Hi girlfriend,

I could not had written this better myself, I’m going through a similar situation. Just got out of a hell of marriage (divorced in june) with no family or friends around. I have never been away from my son not even a single day since he was born (turning 4 in November) like I told the psychologist, I’ve been on duty 24/7 for all this year and only half asleep.

I needed help after my son was born but my ex-husband said they will take my son from me and I had to suck it up and just went on and even now I feel like I can not tell the psychologist everything because they my say I’m incapable of taking care of my son or my ex might us this on the custody battle we are having.

I refused medical intervention for depression because I thought it is for “near crazy people” or weak people who can not handle their problems, but last week I called Doc asking for anti-depressants because I was in such a bad state that I did not want to wake-up, no shower or go out. And that’s when I decided I need meds because as said I have a small boy who needs to be fed and taken out to play _ to be taken care of. But unfortunately I have not started taking the meds because Doc said before the meds kick in ( in two weeks time) they may make my symptoms worse, which I can not afford right now when I do not have child care, I shall start with the meds in 3 weeks time when förskolan opens. Meantime I’m trying to eat healthy or shall I say cook my own food and/or limit fast foods, wake-up naturally without an alarm, no to do list and so on. Some sort of exercise would do me good but I’m still coming up with all sorts of excuses not to.

I was told BVC might help with avlastningsfamilj, but mean time I’m taking matters to my own hands and inviting parents with their kids from the play ground for Fika, in the hopes that my son may get a friend (we are knew in the area) and rest my ears from constant mamma calling and get an adult conversation too.

I’m sorry I could not be of help just want to say hang on there and I will be following this tread.

Hope you get help soon and not miss part of your daughter’s life.

sofiahivall

Äldre 8 Oct 21:45

#21

Hej!

Ursäkta men jag orkar inte gå tillbaka och läsa allt.. känner så väl igen mig. Är ensamstående med en son på 22 månader. Vill du ha någon att prata med så släng iväg ett kort mail (eller hur långt du vill) sofiahivall@hotmail.com.

Jag kan ärligt säga att jag känner precis som du.
Ta hand om dig så länge vännen!

lollopop

Äldre 14 Nov 21:43

#22

Usch, det låter som du har det väldigt jobbigt. Jag har det också jobbigt till och från. Är också ensamstående, men vi har delad vårdnad varannan vecka. Att din dotter inte vill ta på sig kläderna är ju väldigt vanligt i den åldern. Min son vill nästan aldrig ta på sig kläderna. Man får säga "nu går mamma", och så går jag ut och stänger dörren. Efter en stund börjar han gråta och vill med, och tar på sig kläderna... Detta händer nästan varje morgon när vi ska till dagis, och så har det varit mer eller mindre sedan han var 1,5 år (han är 2 år och 8 månader nu). Ytterkläder tar han bara på sig om det är riktigt kallt ute...

De trotsar ju enormt mellan 2-3 år. Vår son gnäller ibland vid bytena mellan pappan och mig, men oftast är han glad och säger hejdå till den andre. Är förvånad att just det alltid gått så smidigt, men klart man är orolig över hur han tar det hela. Men för oss fanns inget val, han hade haft det mycket sämre om vi stannat tillsammans, vi funkar inte som ett par tyvärr. Så man får ju göra det bästa av det.

Kan du inte få avlastning hos socialen eller kan någon annan du känner hjälpa dig? Jag ska gå på möte med socialen nu angående avlastningsfamilj. Gillar det inte, men får se om det kan bli bra.

Medicin kunde nog hjälpa dig lite. Jag äter själv medicin, och det hjälper när jag är i svackor. Jag har det också lite tungt just nu och kämpar på. Gör det du med, och ta hjälp av dem inom psykvården, misstro dem inte för mycket, men ställ också krav!

lollopop

Äldre 14 Nov 21:47

#23

Någon skrev att "psykofarmaka" gör en till en icke närvarande mamma. Det är inte sant! Utan snarare tvärtom. Får man rätt medicin för sin sjukdom, så blir man mer närvarande, när de dåliga tankarna minska. Man får sova och orkar med vardagen bättre.

stariz

Äldre 14 Nov 22:09

#24

Du får rada upp de alternativ som finns. Du har dock tagit det viktiga steget och får idag hjälp. Finns det mer att göra? Bestäm dig för att vara stark och sätt upp en plan för hur du ska ta dig igenom denna period i livet. Klura ut vad du behöver för att hämta energi. Meditation hjälpte tex mig under en svår period i livet. Alla är vi dock olika som jag brukar säga. Strukturera upp vardagen och lev efter rutiner. Rutiner får en att känna sig trygg och må bra. Har man rutiner vet man också när man kan andas ut och då blir det lättare att orka allt det jobbiga.

Jag tror det är viktigt att man inte är själv i såna här perioder. Det är inte i ensamhet som man utvecklas eller läker. Det finns familjecentraler i kommunerna som kan erbjuda stöd och samvaro.

Du vill må bra och då har du redan kommit en bra bit på vägen. Är man medveten om sitt problem och kan sätta ord på dem då kan man också avhjälpa dem! med andra ord. Det kommer att bli bra nån gång!

Önskar dig all lycka i framtiden!

sofiahivall

Äldre 16 Nov 09:23

#25

Hej igen! Funderade lite.. Bor inte jätte långt ifrån jkpg och är där ibland då familj bor där.. Om du känner för det kan vi helt kravlöst träffas med barnen och om det känns rätt skulle jag absolut kunna avlasta dig så du får vila, handla mat själv eller bara ta en lång lyxig dusch. Jag om någon vet hur så lite hjälp kan vara så mycket hjälp på samma gång!
Kram

Behöver verkligen hjälp..

INNEHÅLL