42+ blev snittat mot min vilja! Vad händer nästa gång?
Hej!
Vi försökte få barn i 5 år, efter många försök med provrörsbefruktning blev jag äntligen gravid efter et frysåterförsök.
Under hela graviditeten såg jag väldigt mycket fram emot en vaginal förlossning, min mor har haft snabba och enkla förlossningar.
Jag hade bestämt mig för att inte ta Epiduralen. Då jag ville föda naturligt.
Min tanke som oxå var under hela graviditeten var att när jag väl fått upplevelsen av att föda ett barn och ha ett barn skulle längtan avta lite och vi skulle kunna njuta av varandra jag och maken utan att ha sex via krav då ägglossning var.
Nu gick jag över tiden och blev igångsatt, så snopad först på känslan av att det sätter igång hemma och man blir nervös och allt det där, det var första smällen, jag blev lite ledsen över det men fick tid på mig att acceptera, så det släppte.
Sen startade allt, jag fick värkstimulerande och det var en drömförlossning i början, fick bada öppnade mig till 4 cm rätt så snabbt, sen sa bm att jag borde ta epiduralen för att snabba på det ytterligare, jag tvekade men tänkte att det här går ju super, men det gör rätt ont så vad sjutton, vi testar!
En At läkare kom in, stack mig 3 gånger och jag förlorade känslen helt i min högra sida från höft ner till benet, efter det gled jag genom värkarna, kände inte ngt alls.
Öppnade mig till 7, sen stannade allt, väggarna blev hårda igen.
Då bestämde bm att nu blir det snitt, inget fel på barnet och jag hade fortfarande ork kvar men hon tyckte det gått för lång tid. Jag bara grät och ville absolut inte, hon sa att jag skulle sluta svamla att jag kan inte göra ngt för att förändra hennes beslut.
En timme senare rullade dom in mig och tog ut min son.
Jag känner så mycket skuld mot mig själv att jag inte stod på mig, att jag inte klarade det.
Och nu har det gått 6 månader, jag kan inte ha sex eller kramas med maken då jag känner mig otroligt ful och värdelös med mitt ärr på magen, jag skyller på att det gör ont.
Jag blir påmind när jag åker skidor då det hugger i ärret.
Jag är livrädd att det ska gå upp och att hela livmodern går sönder och att jag aldrig mer kan få barn.
Jag drömmer mardrömmar om hur jag förblöder.
Jag gråter väldigt mycket. Jag har försökt förtränga och prata med ngn men ingen som förstår.
Jag tänker många timmar om dagen på förlossningen, på hur jag vill göra om den för att "göra rätt". Jag är inte så sugen på att få ett barn till riktigt ännu, men jag vill bli gravid för att få föda om.
Jag är oxå livärdd att det inte kommer gå att föda vaginalt nästa gång för att jag just blivit snittad? Kan det vara så?
Jag vill bara att allt ska bli bra igen.
Jag vill må bra.
Jag har sån ilska mot min bm. Så jag tog tag i det och ringde henne frågade om allt. Hon sa då att hon kanske handlade lite bryskt, att hon nu när hon tänker efter hade kunnat ge det lite mer tid då alla mådde bra, men å andra sidan var det länge sedan vattnet gått.
Honsa oxå att hon kände sig nöjd med beslutet då min make såg så nöjd ut när hon berättade om att det blir snitt. Förslossningen var väldigt långdragen, men jag hade krafter och jag ville verkligen föda vanligt.
Nu när jag har vänner som ska ha barn kan jag känna ilska mot dom när dom föder vanligt, jag kan inte titta på tv om det inte är snittförlossningar.
Jag känner mig så så arg och besviken!
Jag kan oxå känna att jag hade velat bli undersökt på ngt sätt för att få bekräftat att just jag kan föda vanligt efter det här, att jag är "hel" på insidan inget har gått sönder och allt är sytt bra. För jag litar inte på det. Känns ibland som läkaren glömt ngt kvar i magen.
Då han stressade iväg till en middag iklädd sin kavaj på opperationsbordet och lämnade mig till ngn at läkare som fick sy ihop....
Tack på förhand!
Ber om ursäkt att det blev så långt!