hur får man det att gå ihop, att vara ensam?

Ni har inte funderat på familjeterapi?

Jag har föreslagit det för ganska länge sen, när han hade gjort slut förra gången men bestämt sig för att vi skulle försöka en gång till. Men han ville inte.

Du ska absolut inte se de som ett misslyckande även om de gör dej ledsen att ni nu ska gå skilda vägar.. Se de som att du/ni gör de för just barnens skull, för att dom små har rätt till två glada föräldrar igen:)

Jag och min äldsta sons pappa gick skilda vägarna när vår son var ca 3år och de va de ända rätta just då.. Vår son är idag snart 9år och har fått en lillasyster på pappas sida och en lillebror på mammas sida.. Klart de kommer mkt frågor och funderingar från barnen under tiden MEN vår son såg sådan stor skillnad på vårat mående sen vi gick skilda vägar så han mådde bara bättre av de än hur de va innan..
Klart man önskar att familjelivet ska gå bra å rulla på fint, men gör de inte de så kan man inte bara stå å se på när de förfaller..

Jag har idag en till son på 8mån med en annan kille och vi gick skilda vägar när prinsen var ca 3mån men hittade sen tillbaka igen och idag väntar jag nr 3 :)

Man gör vad man kan och måste göra vad som känns rätt och leva i nuet och i te i historia eller framtiden utan just här å nu!!

Lycka till verkligen och glöm aldrig livets glöd , våra barn

Kramar i massor från en som vet hur de är:)

Jag förstår hur hopplöst det känns, och det är svårt i början när de är så små.
Min stora var två år och lilla bara fem månader vid separationen.
Det var tungt, jag var deprimerad länge, men idag är allt tipp topp.
Vi klarar oss kanonbra och jag trivs med att vara själv och man blir stark i sig själv!

Vad tråkigt att han vill ge upp så lätt med tanke på att ni har barn. Säger han varför han inte vill? Jag säger inte att du ska stanna i ett dåligt förhållande men ibland kan en tredje part hjälpa till. Som du har det nu ska du självklart inte ha det! När jag läser denna tråd och andra trådar av dig får jag känslan av att du redan är ensam i ett förhållande. Om ni bestämmer er för att separaera kommer det säkert gå bra. Ta hjälp av släktingar och vänner. Gå själv och prata med någon utomstående om du känner att du behöver det. Att våga be om hjälp är viktigt. Kram

Enligt min erfarenhet tar det så enormt mycket energi att leva i ett dåligt förhållande och bli arg irriterad, tjata etc. att det ändå känns lättare när man är ensam om allt, för att man får mer energi och ändå är inställd på att man får göra allt själv.

Och även om ni separerar så kommer han väl att ha barnen själv ibland, så då får du ju ändå tid.

Tack för era svar!

Det jobbigaste i allt detta måste ändå vara ensamheten.
Jag är redan väldigt ensam, men jag har iaf min sambo nån gång då och då när han inte jobbar.
När han flyttar kommer jag stå här typ helt själv.
Känner 2 personer på orten vi bor på, resten bor minst 10mil bort.

vet inte när eller hur min sambo kommer kunna ha barnen, han jobbar väldigt mycket och är sällan ledig helger, sällan ledig ens 2dagar i sträck och han har aldrig schema för mer än kanske 2-3veckor framåt.
Vet inte ens om jag klarar av att låta dom åka ifrån mig. enda gången jag varit ifrån min son var 2 nätter i samband med att hans syster föddes. dottern har jag aldrig varit ifrån.
Hur står man ut med att inte ha barnen med sig alltid?

Att ha barnen ifrån sig är jobbigt, men man klarar det.
Sen är ju era barn så små så varannan vecka är kanske inte aktuellt. När våra var små körde vi korta intervaller och de var mest hos mig.
Nu har vi varannan vecka när de är större.
Antar att du är lite rädd att vara ensam, men min erfarenhet är att man måste lära sig trivas med sig själv och att klara sig själv, då blir man starkare och klarar mer.
Du skulle däremot haft ett större kontaktnät, det är alltid bra med vänner, en som man kan älta all skit med om och om igen tills man fått ur sig allt.

Han säger bara att de är värdelösa och att de inget kan göra.
Han är inte den typen som vill prata. det är väl vårt största problem egentligen, att vi inte kan prata.
jag får inte nämna något jag inte tycker om för då tjatar jag, vill jag att han ska berätta vad som är jobbigt så svarar han bara jag vet inte. Han undviker all form av konflikt och i längden blir det ju bara svårare och svårare för oss båda.

Jag är väldigt ensam, jag har varit ensam sen dagen efter vår son föddes och han valde att fly till sitt arbete bara för att det blev lite svårigheter i samband med hans födsel och efter det så har jag bara  blivit mer och mer ensam och han glider bara längre och längre ifrån oss andra.

Jag älskar honom, men jag är faktiskt ganska less på allt det här just nu även om jag helst hade velat kämpa lite till.

Ska försöka få till familjerådg. ifall vi inte kan lösa våra problem kanske vi iaf kan få hjälp att avsluta så bra att våra barn kommer lida så lite som möjligt av det.

Nej, det är betyligt svårare att vara ensam i en tvåsamhet som inte fungerar...dessutom kommer du att ha dina barn och kommer inte ha tid att känna dig ensam. Men förstår att du blir knäckt av tanken på att vara ifrån dina barn.

Antar att jag kanske borde börja göra planer på att flytta hemåt igen.
det är ju där alla jag känner finns, om de nu finns kvar efter att jag bott ifrån i 6år.
Vi tappade liksom kontakten för några år sen. Men jag får kanske söka nya vänner på något vis.
Kontaktnät är ju absolut livsviktigt. ingen klarar sig helt ensam.

IBland har jag funderat i de banor du skriver.
att allt kanske kommer att bli enklare om vi går isär.
Då har jag en person mindre att ta hand om, att hålla ordning efter.
Vi får ju färre grejer och man kan organisera allt som man vill ha det. Man slipper bråka om barnuppfostran och hur ofta och när sonen ska ha napp, hur ofta han får se på tvn osv. Kanske allt kommer kosta på så mycket mindre energi så att jag blir pigg och glad igen? Jag hoppas iaf att du har rätt för just nu är jag livrädd. kan knappt ens tänka ordentligt.

Det är en plåga att hans mamma och systrar är här just nu och att jag inte ens kan få prata om det utan abra sitta här och tiga. jag vill ju reda ut detta en gång för alla.

Jag är ensam sen ett tag och jag mår bra av de. Jag hade ej mått bra i en dålig relation och då hade även mitt barn mått dåligt , så jag är glad över att de vart som de vart. Skulle ej ha velat ändrat detta .