Är jag bisexuell eller beror allt på vårt misslyckade sexliv?

Jag vet varken ut eller in så jag hoppas på lite råd här eftersom jag inte har någon annan att vända mig till...

Jag bor utomlands sedan några år tillbaka och är tillsammans med en kille som jag träffade redan i gymnasiet. Han är 8 år äldre än mig och var min första kärlek och han är den enda person jag någonsin varit tillsammans med. Under min uppväxt kände jag mig alltid annorlunda mot mina vänner som alltid festade och strulade med olika killar på helgerna medan jag mest var hemma och läste och höll på med olika intressen och inte alls kände mig mogen för sånt där. Jag var alltid ordentlig och hade bra betyg och gjorde aldrig någon sån där ungdomsrevolt som många av mina vänner gick igenom utan hade en bra relation till mina föräldrar.

Jag var aldrig mobbad utan hade bra vänner i skolan, men vi umgicks nästan aldrig utanför skolan. Vi bodde dessutom ute på landet så förbindelserna var inte de bästa. De andra var alltid imponerade av mig för att jag var så duktig i skolan och bra på olika saker och lärarna tyckte om mig. Jag hade ett par kvinnliga favoritlärare som betydde allt för mig. Först en i mellanstadiet och sen en i högstadiet. Nu i efterhand kan det nog nästan liknas vid en "crush". Inte så att jag var kär i dem men jag blev helt glad och pirrig så fort jag var i närheten av dem och ville bara att de skulle krama mig och tycka om mig. I mellanstadiet fantiserade jag t om om att den ena var min storasyster och att vi hittade på en massa äventyr ihop. Det kanske låter helkonstigt så här i efterhand men jag saknade nog en kvinnlig förebild, eftersom jag bara har en lillebror och inte hade någon riktig BÄSTA vän i skolan, även om jag inte var utan vänner. Jag kunde inte släppa tanken på henne på åratal senare och saknade henne något enormt. I högstadiet fanns också en yngre kvinnlig lärare som jag gillade massor, men hon gjorde aldrig lika stort intryck som den första.

Jag var aldrig intresserad av pojkband eller att ha idolplanscher på snygga killar på mitt rum när jag var yngre. Mina kompisar snackade alltid om vilka de var kära i i skolan men jag tyckte det var rätt ointressant, jag sade till mig själv att jag inte var mogen för sånt än. Däremot slog det mig heller aldrig att jag skulle kunna vara bisexuell eller gay, för jag tänkte inte på tjejer på det sättet heller. Det fanns en tjej i klassen som var homosexuell, riktigt grov, manhaftig med kort hår, keps och skejtarkläder. Hon accepterades dock av alla och var populär och jag tänkte att om man är gay så är borde man ju då vara intresserad av såna som hon, och det skulle jag ju aldrig kunna vara så alltså är jag inte det. (Jag menar inte att det var nåt fel med henne, hon var jätteschysst, men jag skulle inte kunna vara sexuellt atraherad av butch typen).

Sen i gymnasiet när jag var sjutton så träffade jag och mamma min nuvarande kille på en bar när vi var på semester. Han började genast stöta på mig, men inte på ett obehagligt sätt utan han var otroligt trevlig och pratade lika mycket med mamma och vi hade en så trevlig kväll! Jag fann inte honom attraktiv, bara väldigt trevlig och vi bytte adresser och började brevväxla och senare ringa då och då. Vi pratade om skillnader våra länder emellan och annat intressant och detta pågick under ett års tid medan jag kom på mig själv med att gilla honom mer och mer. Ett år senare åkte jag och mamma på semester igen och bodde i hans stad i en vecka och på kvällarna umgicks vi och fick även lära känna hans familj och alla var så trevliga och jag var så lycklig. Vi blev ett par men hade inte sex ännu.

Sen kom han och hälsade på mig i Sverige vid ett tillfälle och sen flyttade jag till hans land veckan efter studenten. Jag är nu i övre 20-års åldern och har både hunnit med att ta högskoleexamen här och förlovade mig med honom för några år sedan. Vårt sexliv har aldrig varit bra, han var väldigt oerfaren när vi först träffades och hade aldrig legat med någon förr trots sin ålder, och eftersom han är uppvuxen som katolik så hade de heller ingen sexualundervisning så det blev väldigt tafatt och pinsamt, för jag blev plötsligt den som visste mest, trots att jag heller aldrig gjort det förut. Han var så prydd i början att han inte ens ville att vi skulle ligga nakna i sängen utan föredrog att ha t-shirt på sig. Jag kan aldrig minnas att jag attraherats något nämnvärt av hans kropp men vi har alltid kommit bra överens, vi är som bästa kompisar, och han är alltid så snäll, har snälla ögon, luktar gott, är go att krama, jag ni vet allt det där...

Men sexet har det bara gått utför med. Han började tidigt ha impotensproblem, trots att han ej ens fyllt 30, mest psykiskt vad jag förstår och vi fick vara glada om samlag ens gick att utföra. Jag hann inte bli redo, för om förspelet blev för långt så hann hans slakna innan vi hann göra det, så jag skyndade på mig själv varpå det inte var skönt för mig och jag har aldrig fått orgasm vid samlag. jag började få svampinfektioner och slidtorrhet pga detta och detta ledde till endometrios/vaginism för min del. Till slut gjorde det så ont för mig att vi knappt kunde genomföra samlag och hans impotensproblem blev som en ond cirkel. Vi försökte en gång prata med en ungdomsmottagning när vi var i sverige, och han testade hypnoterapi för att komma över sitt impotensproblem, men det gjorde bara saken värre. På ungdomsmottagningen började jag gråta och min pojkvän mådde oerhört dåligt av att prata om detta. Jag har egentligen aldrig tyckt att sex varit skönt och även om jag tycker om honom så mycket som person så var det alltid bara som en grej man borde göra för att man "ska" det när man är ett par. Jag har aldrig kännt den där totala lusten, förutom någon enstaka gång i början när allt var nytt och någon tog på en för första gången. Då föredrar jag att onanera själv... Nu har vi bara haft samlag en gång på två år, vilket också misslyckades, och det har blivit att vi bara pussas och kramas men inte har lust till något mer. Jag har i stort sett tappat lusten helt och när han tar på mig känns det nästan obehagligt. Många gånger har jag funderat på att göra slut men vågar inte för jag gillar ju honom som person och jag står nära hans familj och vänner och det var alla de som tog hand om mig när jag som ung flyttade utomlands på egen hand.

Orkar liksom inte börja om på nytt, men samtidigt vill jag inte gifta mig eller slå mig ner heller som det känns nu. Kanske är det ännu dummare mot honom att stanna kvar när jag känner mig så kluven. Han kallar mig sitt livs kärlek och han är så snäll och godtrogen att det känns så elakt att rasera allt. Ibland tycker jag att jag kan nöja mig med det jag har, en underbar människa att leva med, kramar och pussar etc. och andra gånger önskar jag vild passion och någon som verkligen tänder mig.

Till saken hör att trots att det inte är bra i vårt samliv så har jag i stort sett inget intresse för andra killar. När jag är ute med mina vänner så flirtar folk konstant och kollar efter mig. Jag har långt hår till midjan och ser väl ganska bra ut, eller annorlunda mot tjejnormen iallafall. Jag gillar inte djupa urringningar, stilettklackar och sånt där utan klär mig lite mer udda och färgglatt i vintage och sånt. Ändå intresserad detta mig inte, och så har jag singelvänner som skulle göra allt för att killarna skulle ragga på dem...

Då och då har jag haft lite små "crusher" på kvinnor, bla en yngre kvinnlig chef som gick igenom en tuff period och såg så sorgsen ut att jag bara ville krama om henne och sen fantiserade jag om att kyssa henne. Även en annan bekant som jag vet är bisexuell jag jag tänkt lite på hur det skulle kännas att hålla på med. Men jag har aldrig sett mig själv som bisexuell, bara tänkt att det är fantasier i brist på annat eftersom jag inte har något sexliv. Sen för något år sedan blev jag helt betagen av Greta Garbo när jag kollade på hennes filmer. Har aldrg sett en vackrare kvinna i hela mitt liv. Jag började fantisera om att bli förförd av henne och jag blev liksom pirrig i hela kroppen, lite så som jag känt när jag tyckte så mycket om de där lärarna för länge sen (även om det då inte var på ett sexuellt sätt).

Sista två åren har jag blivit vän med en helt fantastisk kvinna. Hon är väldigt vacker, fast på ett annorlunda sätt. Hon klär sig i vackra vintageklänningar, har långt hår som jag och är väldigt speciell. Hon har alltid haft pojkvänner när vi känt varandra, men de har adrig bott ihop på heltid och hon är en ganska svår person, tror hon är manodepressiv eller något åt det hållet. De få gånger vi ses är alltid så underbart roliga, det är som att vi är själsfränder, vi var både enstöringar under vår uppväxt, duktiga, folk ser upp till oss, tycker att vi är vackra och annorlunda, men samtidigt har vi ett mörkt drag där vi alltid söker efter oss själva och ena stunden är allt bra och sen får vi svackor när vi ifrågasätter allt. Hon har någon slags energi som bara får hjärtat att spritta i kroppen så fort jag ser henne. Jag tycker så oerhört mycket om henne, samtidigt vet jag att hon är ganska oberäknelig och har mycket att göra med sitt (vi har båda kreativa yrken som tar mycket av vår tid och kraft och i perioder kretsar allt kring det). Jag har börjat fantisera om henne och hur jag skulle vilja krama och kyssa henne. Varje gång jag snuggar vid henne, om hon ger mig en kram eller vi går armkrok eller så så får jag en sån konstig känsla. Samtidigt skulle jag aldrig orka med att vara tillsammans med en så svår person som hon och vet att det bara är fantasier. Förr viftade jag alltid bort det med att det är för att jag själv saknar närhet pga vårt dåliga sexliv och att hon betyder så mycket för mig för att hon är den enda jag verkligen kan öppna mig för och för att vi är så lika på många sätt. Men nu vet jag inte... Varje gång efter att jag umgåtts med henne (vilket inte blir så ofta) så kan jag inte släppa tankarna på henne på flera dagar och börjar ifrågasätta mitt eget liv.

Hon har förr sagt att jag borde lämna min pojkvän för att jag inte verkar lycklig, men det är inte så lätt som det låter på henne. Nu sist frågade hon mig hur jag kände när andra män flirtade med mig och att jag kanske borde finna en annan man som kunde ge mig det jag saknar. Samtidigt tycker hon att min pojkvän är jättetrevlig och påpekar ofta detta. Nu vet inte hon hur dåligt vårt sexliv verkligen är, för det har jag inte vågat berätta eftersom det skulle kännas taskigt mot min pojkvän, men jag har sagt att vi inte har sex så ofta och att jag inte är fysiskt attraherad av honom. Medan hon snackade om andra karlar så kunde jag inte sluta tänka på att det kanske inte enbart var män jag ville ha... men det vågade jag absolut inte säga. Dessutom har jag aldrig någonsin sugit av min kille, blotta tanken får mig äcklad. Ja, manliga könsorgan över lag äcklar mig på något sätt... Förr tänkte jag att det var för att jag är så prydd utav mig men det kanske är något annat...

Ca var fjärde månad kommer jag in i en sån där period då allt känns jobbigt och jag ifrågasätter mig själv, vårt förhållande och vad jag egentligen vill. Däremellan är det bättre och jag tycker min pojkvän är så gullig och mysig och jag tänker att jag inte alls vill vara utan honom. Nu har jag upptäckt att dessa perioder ofta tycks sammanfalla med tillfällen då jag umgåtts med den här kvinnan, att det är hon som får mig att ifrågasätta allt. Samtidigt vet jag att hon inte är homosexuell. Vid ett par tillfällen förra året så sade hon "vi kanske inte borde gå så nära varann det kanske ser ut som att vi är ett par" eller vid ett tillfälle sade hon "flera av mina kompisar är lesbiska men jag är inte ens bisexuell" liksom utan att det ens varit på tal, och jag har då aldrig försökt något med henne, jag har ju liksom aldrig ens erkänt de här tankarna för mig själv, så jag blev förvånad när hon sa så. Samtidigt så känner jag en sån otrolig energi mellan oss när vi umgås, som att vi förstår varann på ett så särskilt sätt och det är en oförklarlig kemi som om det gällde en kille genast hade setts som sexuell kemi. Men nu vet jag ju att hon har pojkvän och t om har sagt att hon inte alls är intresserad av tjejer. Hur kan jag då känna så här när jag är med henne, försöker hon själv förneka att hon kanske visst inte är helt straight, eller är det bara för att hon betyder så mycket för mig som jag tolkar detta fel?

Hon säger att om jag behöver hjälp så finns hon alltid där och jag kan berätta allt för henne etc. Men DET kan jag då inte berätta... dessutom törs jag knappt träffa henne för ofta eftersom hon liksom förvrider huvudet på mig och jag inte kan tänka på annat efteråt och just nu har jag massor med andra viktiga saker på gång med olika projekt och jobb etc. och måste hålla fokus på det. Nu har hela påskhelgen blivit ett enda grubblande för mig pga att jag träffade henne på skärtorsdagen. Jag är dessutom livrädd för att ge ut några vibbar eller bli full och försäga mig så att jag förstör den vänskap vi har. Ja, jag vågar snart inte vara nära henne...

Förut har jag bara tänkt att mina fantasier om kvinnor har att göra med att vårt sexliv inte är bra, att jag har vaginism som leder till att jag inte gillar penetrerande samlag och ej heller tänder på snoppar, och att det är helt normalt för heterotjejer att fantisera om tjejsex. Men nu på sistone så har jag haft en massa konstiga drömmar som liksom har velat "berätta något för mig" som jag tryckt undan, och jag fantisera numera enbart om tjejer. Också när jag ser tillbaka så har jag alltid varit fascinerad av homosexuella par och lesbiska tjejer. Har t ex alltid gillat Ani diFranco, The Hours (Timmarna) är en av mina favoritfilmer, jag intresserar mig för Virginia Wolfs och Karin Boyes levnadsöden etc. Jag har dessutom alltid haft stora kvinnliga förebilder som barn hellre än varit intresserade av manliga stjärnor etc. fantiserat om att ha en syster, haft de här lärarna som betytt så otroligt mycket för mig etc. Jag hatar dessutom färgen rosa och tjejer som åmar sig och gör sig till för killar, visar för mycket hud och sånt där. Jag kär mig ofta i vintage och grunge mode, rutiga skjortor och sånt där, fast jag sminkar mig ju och har långt hår så jag är ingen "pojkflicka". Förr trodde jag att om man var lesbisk så skulle man automatiskt finna butch tjejer som den där lesbiska tjejen i min klass attraktiva, men på senare tid har jag lärt mig att man lika gärna kan dras till "femme" kvinnor. Jag tycker att kvinnor som Greta Garbo, en ung Kristin Scott Thomas, den här tjejen jag känner etc. är bra mycket snyggare än de flesta killar jag sett. Samtidigt har jag ju aldrig gjort något med en tjej. Jag ångrar att jag aldrig fick chans att experimentera med olika personer innan jag slog mig ner med min pojkvän. Samtidigt finner jag inte killar helt oattraktiva.T ex Johnny Depp eller Agent Cooper i Twin Peaks tycker jag är heta.

Nu är frågan (frågorna):
* Gör jag rätt i att anta att jag med säkerhet är bisexuell, trots att jag aldrig gjort något med en kvinna, eller är det hela bara fantasier pga av vårt förhållande är som det är?

* Hur ska jag tolka de här signalerna från min kvinnliga kompis. Man hör ju om så kallat "gaydar" har hon uppfattat nåt sånt om mig innan jag ens själv gjorde det eftersom hon sade det här om att hon inte är bisexuell, liksom helt utan anledning? Men varför känner jag då den här dragningskraften mellan oss? är det bara jag som känner så för att hon betyder så mycket för mig och är så speciell som person? men hur kan man känna vad jag uppfattar som sexuell attraktion till någon som är fullständigt hetero? Jag trodde att man bara sände ut såna signaler om man kanske inte var det?

* Jag och min kille har försökt vara mer intima men eftersom jag inte ens tycker om att röra vid hans snopp och jag inte alls attraheras av hans händer på min kropp så är det inget jag riktigt känner för heller. Ni säger säkert att vi borde göra slut, men det är inte så enkelt, vi har varit ihop i sju år, våra familjer känner varandra väl, vi har gemensamma vänner etc. och jag vet inte om jag skulle fixa att ha ett förhållande med en tjej. Inte för att jag har något emot homosexuella, men jag orkar inte med hela den komplikationen just nu med att komma ut inför familj och vänner, hur de ska ta det etc.

* Jag vill ju inte heller "komma ut" och rasera hela mit liv och allt jag har nu utifall det kanske inte är så, att jag kanske inte är bisexuell på riktigt utan bara fantiserar såhär för att mitt förhållande är dåligt. Jag skulle aldrig heller vilja testa en trekant eller hålla på med avancerade sexuella grejer, jag är en ganska tillbakadragen person och prydd utav mig som jag nämnt tidigare, det jag skulle vilja ha i en kvinna är hennes mjuka händer, kramar, kyssar, det där som känns djupare. Min pojkvän är väldigt manlig och hårig och ibland när han tar på mig med sina håriga manshänder så är allt jag kan tänka på att jag skulle vilja ha en mjuk kvinnohand där istället.

Jag är helt förstörd just nu! Jag vet varken ut eller in, när jag i förrgår erkände för mig själv att jag nog är bisexuell så tänkte jag tillbaka på min barndom och mitt liv, sånt jag beskrivit här och allt liksom "made sense" men samtidigt är jag inte säker på att jag vill ändra mitt liv så drastiskt. Jag kanske borde fokusera på min och min partners djupa vänskap, han känner mig så väl efter alla dess år, och vara nöjd med det jag har. Men är det verkligen så jag vill leva mitt liv?

FÖRLÅT om det här blev en hel roman men jag var bara tvungen att skriva av mig lite. Normalt sett kan jag prata om problem jag har med min mamma, hon vet t om om våra sexproblem (min pojkvän vet inte att hon vet såklart), men jag skulle aldrig våga diskutera med henne huruvida jag är homosexuell eller inte. Hon är inte fördomsfull av sig, men man vill liksom inte diskutera sånt när man inte ens vet själv. Om jag var 100% säker skulle jag säga det till henne.

Några tips eller hjälp bara sådär spontant? Någon annan som haft liknande upplevelser?
Tacksam för svar.

IdaJeng

Äldre 25 Apr 18:41

#1

Min första reaktion är att du är väldigt orättvis mot din pojkvän, han tror att allt mellan er är guld och gröna skogar medan du fantiserar om andra, det spelar ingen roll om det är män eller kvinnor du fantiserar om, för grejen är att du inte verkar tänka på honom som man bör tänka på sin pojkvän.. Hur skiljer sig ert förhållande från ett vanligt vänskapsförhållande tex? (du behöver absolut inte svara om du inte vill)

Svårt att säga om du är bisexuell med all säkerhet, men det låter ju utan tvekan som det på det som du har berättat.. Det spelar ingen roll om du har gjort någonting med en kvinna eller inte, det har du ju inte med en man innan första pojkvännen heller - det som spelar roll är känslorna.. (Jag måste dock tillägga att jag lider med dig när det gäller ert förhållande, det låter rikrigt jobbigt.. Jag vet hur det känns att inte kunna få orgasm och inte tycka att vaginalt sex är skönt, för mig var det fel person..)

Det är möjligt att din kvinnlig kompis har plockat upp någonting om dig på din gaydar, det kan också vara så att hon själv känner någonting inombords när hon är nära dig, det kan egentligen bara hon svara på.. Din dragningskraft till henne har däremot ingenting med hur hon känner att göra, det har enbart med din attraktion för henne att göra.. En persons sexuella läggning hindrar att man känner sexuell attraktion för någon om man gör det, personer som är hetro eller homo kan tom uppleva sexuell attraktion för det kön som de vanligtvis inte är attraherade av.. Personligen tycker jag att samhället har hängt upp sig för mycket på olika roller och kategorier, istället borde man strunta i att dra gränser för vad man får och vill tycka/tänka/känna.. Är du sexuellt attraherad till henne så är du det, det säger ingenting om henne, men det säger att du antagligen är bisexuell..

För det första, är du inte attraherad av din pojkväns kropp eller hans händer på din kropp så är det såklart någonting som du INTE ska utsätta dig för mot din vilja.. Men ni måste prata om det, du säger att det skulle vara jobbigt att komma ut inför alla men du måste iallafall berätta för honom.. Om han är en så underbar människa som du säger så kommer han att förstå, eller iallafall försöka att förstå.. Jag förstår att det inte är lätt men samtidigt kan du inte leva i misär resten av ditt liv heller, särskilt inte om du gör det för att du inte vill vara elak mot honom eller era familjer.. Steget från att prata med honom till att ha ett förhållande med en tjej är långt, ta ett steg i taget och se vart det leder dig, utan att oroa dig alltför mycket om vart du är på väg.. Se bara till att varje steg känns rätt och att du hela tiden pratar med någon som kan ge dig råd och stöd!

Såklart ska du inte "komma ut" innan du är helt säker, men jag tycker inte att det är rättvist mot din pojkvän att inte prata med honom, han vet ju redan vilka problem ni har med ert sexliv så då slipper du ju berätta om det för någon.. En psykolog elller liknande kan ju vara ett bra alternativ om du inte känner att du har någon annan att vända dig till.. Jag vet itne varför du drar in trekanter och avancerade sexuella grejer i diskussionen, långt ifrån alla homo- eller bisexuella har haft en trekant.. Det ena behöver inte betyda det andra, det känns som om du funderar på allt samtidigt istället för att ta en sak i taget.. Fundera ut vart du står innan du funderar på en ny person i ditt liv och på ert eventuella sexliv tillsammans..

Ändra absolut inte ditt liv drastisk! Det första du behöver göra är att lugna ner dig, jag förstår att det känns som att hela världen håller på att raseras, men så behöver det absolut inte bli! Om allt "makes sense" när du tänker tillbaka på ditt liv så kanske detta är meningen, det kanske är en bra förändring i slutändan, men huvudsaken är att du inte stressar elelr skyndar in i någonting.. Ta lite tid och fundera, prata med din pojkvän och eventuellt andra som kan hjälpa dig, ge dig råd och stötta! Du benämner det du har mellan dig och din pojkvän som vänskap, det som finns mellan två partners ska vara så mycket mer.. Vänskap är en bra början men det måste finnas någonting mer, visst finns det människor som inte gillar sex men det är inte bra att du tänker på någon annan när din pojkvän tar på dig eller tom känner dig äcklad av hans kropp.. Jag förstår att du inte vill prata med din mamma om det, men du måste prata med någon! Jag ställer gärna upp som nätsupport men du behöver prata med någon som verkligen känner dig och din pojkvän också!

Hmm, blev en mindre roman detta också.. =)

Anonym (lesbisk bi)

Äldre 25 Apr 18:59

#2

Söta du, du verkar inte ha det lätt!

Det är helt tydligt att det inte finns någon sexuell kärlek mellan dig och din pojkvän, även om du känner mycket värme för honom. Du älskar honom säkert som människa och vän, men det sexuella finns ju inte och verkar aldrig ha funnits. Du verkar inte heller vara redo att lämna honom. Kanske behöver du din tid att bearbeta vad du känner. Och det är ju skrämmande att börja om på nytt. Mycket tryggare att stanna i det man känner så väl, även om det inte är det man riktigt önskar.

Du har känslor för din väninna. Hon är en stark personlighet, låter det som, och du begaistras av henne. Möjligtvis känner hon det i dina blickar, och garderar sig genom att ge dig vinkar om att hon är straight. Eller så är hon bara sån att hon måste poängtera det som "säkerhet", då vi kvinnor även i vår vänskap kan vara fysiskt mycket nära, och hon vill inte att något ska misstolkas. Men säger hon att hon inte attraheras av kvinnor gör hon det inte, eller är hon åtminstone inte i närheten av att acceptera de känslorna.

Och det är okej att vara förälskad i kvinnor, liksom män. Kärleken är vacker. För vissa är sexualiteten klar som en svetslåga, för andra är den diffus och otydlig, och tar tid på sig att växa fram och blomstra. Själv var jag i 30årsåldern när jag äntligen förstod att jag inte var så hetero som jag försökte leva upp till. Och man behöver inte vara manhaftig eller dras till manhaftiga kvinnor bara för att man är kvinnlig själv. Det finns inga givna ramar. Du är din egen, din sexualitet är din egen.

Försök hitta någon att prata med, så du bearbetar det du känner, så kommer det nog att klarna, och du kommer att veta vad du ska göra. Låt det ta sin tid att mogna.

Garbo

Äldre 26 Apr 12:50

#3

Det blev visst två trådar dubbelpostade av misstag... men jag svarar i båda trådarna.

Tack så mycket för era fina kommentarer, det hjälper verkligen massor och sätter saker och ting i perspektiv. Jag har funderat lite mer igår sedan jag skrev det här och kommit fram till att ni har helt rätt i att jag absolut inte borde ändra mitt liv drastiskt. Jag är väldigt upp och ner som person, är väl lite småneurotisk och jag önskar alltid att jag ska få en diagnos på vad jag är när något inom mig känns fel, jag inbillar mig att det ska bli lättare då, detta gäller även kroppsliga grejer. (Kvinna25) du nämner just det här med att det inte alltid är nödvändigt att sätta in sig i ett fack, särskilt när man ännu inte har någon erfarenhet med en tjej. Jag tror så här att eftersom jag har dessa tankar som jag beskrivit så är jag nog inte helt straight, men det betyder kanske inte att jag nödvändigtvis vill leva ut alltsammans eller känner mig redo att komma ut eftersom de här känslorna fluktuerar så mycket och antagligen hänger till viss del på min sexuella frustration också.

(lesbisk bi): Ja, det är nog helt klart mest önsketänkande från min sida att hon skulle vara intresserad av mig och om hon nu sagt att hon inte är bi är det nog som du säger att även om hon vore det så är hon absolut inte redo att erkänna det för sig själv och att jag skulle kunna locka fram de känslorna i henne är nog dessvärre rena fantasier. Jag tror att om jag druckit lite för mycket vin och hon tog initiativet så skulle jag nog inte backa, för det är nog det jag egentligen önskar, att någon annan jag attraherades av skulle ta initiativet så att jag liksom fick "se hur det kändes". Men det är nog ingenting som kommer hända i första taget och som du säger så ja, hon är en väldigt stark och speciell personlighet som jag blivit begeistrad i, mycket tack vare den här känslan av att vi förstår varann och att jag kan öppna mig för henne. Och så det här jag beskrivit om att jag tycks hysa känslor för folk som inte har det helt lätt men liksom inte visar det bakom sin fasad, vilket gäller henne med hennes manodepressiva drag, eller ungefär som den här arbetskamraten jag nämnde, och likadant var det med den här läraren när jag var liten, som faktiskt hade det rätt tufft privat. Det har kanske att göra med att jag har lite dåligt med empatin ibland, eller iallafall svårt att visa medlidande eller öppna mig inför andra och då kankse det ter sig i såna här känslor istället, vad vet jag?

IdaJeng: Ja, jag håller med om att jag nog agerar ganska orättvist mot min pojkvän, för vi är ju faktiskt två i förhållandet och han förtjänar det verkligen inte. Igår kväll kom jag på att nej, jag kan inte tänka mig att lämna honom, iallafall inte som det ser ut nu, och om dessa känslor växer sig starkare så måste jag för bådas skull komfrontera honom. Tror inte att han skulle ta det särskilt bra dock eftersom han har ganska traditionell syn. Inte att han har något emot homosexuella så, men vet inte hur han skulle fixa om jag var bisexuell... Jag känner inte att det är nödvändigt att dra upp detta nu och komplicera grejer eftersom jag inte har tänkt att göra något drastiskt och väl inte är 100% säker själv.

Jag skummade igenom "Det omedvetna" av C.G Jung som jag läst tidigare och där finns ett stycke som jag känner att jag kan identifiera mig med. Det handlar om hur man projicerar känslor på en annan människa, en väninna.

"Denna väninna har en speciell betydelse. Det var frågan om en årslång, svärmisk vänskap som snuddade vid det homosexuella. Väninnan är på många sätt lik patienten och även hon nervös. Båda har utpräglat konstnärliga intressen. (---) orsaken till att patienten inte vill lämna sin väninna är att hon hyser förträngda homosexuella önskningar riktade mot denna. Emedan dessa önskningar moraliskt och estetiskt sett är oförenliga med den medvetna personlighetens tendenser är de förträngda och därför mer eller mindre omedvetna. Ångesten motsvarar den förträngda önskningen."

En förträngd önskan som jag nu sakta men säkert börjat erkänna och låta komma upp till ytan.

Han säger vidare att patienten som ung haft ett svärmiskt, idealiserande förhållande till sin mor. Jag kan känna igen mig i hur förhållandet var mellan mig och den kvinnliga läraren, ett förhållande som nu flyttats över på väninnan. "Gemensamt är ett häftigt, svärmiskt krav på kärlek. Dess lidelsefullhet överväldigar henne. Detta krav har samma kännetecken som det övermäktiga infantila begäret."

Nu kanske jag inte ska dra allt för mycket slutsatser här, för jag är ju självklart ingen psykolog, men jag kan verkligen känna igen mig i det han skriver. (Jag kom på att ta fram den här boken eftersom jag mindes att han skrivit något om den här typen av vänskap). Jag tror när jag tänker efter att det mycket kan vara så att jag idealiserar och hyser starka känslor för väninnan i brist på annan kärlek och att jag nog har någon slags bisexuellt drag men att dessa fantasier inte nödvändigtvis är något jag vill leva ut, iallafall inte just nu eller med henne. Det är ju just det här att när jag just träffat henne så är känslorna väldigt starka men när jag inte sett henne på ett tag så glöms de nästan bort, så då kanske det handlar mest om den här projiceringen/idoliseringen, hennes starka personlighet och hur mycket jag uppskattar att jag kan öppna mig för henne och hon förstår mig.

Och som jag sagt tidigare så är jag av en känslig natur, tänker mycket och är ganska ömtålig och hård mot mig själv gällande prestationer och sånt och samtidigt vill jag alltid hålla uppe den här "ytan" och inte visa mig svag inför andra. Jag tror som IdaJeng säger att det kunde vara bra för mig att prata med någon utomstående, något jag faktiskt tänkt på men det är så dyrt att gå till psykolog här där vi bor att jag absolut inte skulle ha råd att göra privat och om jag skulle få gratis behandling så skulle jag behöva få remiss av min husläkare. En kvinna som jag har väldigt svårt att prata med sedan jag haft dåliga och pinsamma upplevelser förr när jag försökt prata om saker och ting med henne, en ganska överseende dam som alltid tycks tro att jag överreagerar om saker och ting. Jag var där en gång för att jag inte kände att jag mådde bra kroppsligen och hon viftade efter undersökning bort det hela som om det var nån slags hypokondri och jag kände mig totalt bortgjord. Det var också i samband med en gynundersökning, som gjort ont och var jobbig (hon utförde den inte) och när jag nämnde det för henne så sa hon att "vaginism" heter det och klottrade ner det på en lapp, gå hem och googla det och läs på lite så ser du direkt att det inte sitter i kroppen utan i hjärnan för du ser fullt normal ut." Som sagt så måste hon då ge remiss och då ska man vara på gränsen till sammanbrott, det vill jag lova! Vi har funderat på att flytta till Sverige snart eftersom jag tänker på att vidareutbilda mig igen, något som min pojkvän också skulle vilja och om så blir fallet så funderar jag på att då försöka uppsöka en psykolog där.

För att klargöra saker än en gång så är jag en sån där person som folk vet är lite känslig och tystlåten men ingen skulle drömma om att tro har problem. Har alltid varit bäst i klassen, folk har avundats mig, vårt förhållande ser utåt sett perfekt ut, det går bra för mig karriärmässigt, även om kreativa karriärer är osäkra till naturen och även de ger uphov till en hel del pengastress, osäkerhet etc. men det är ju ett sånt liv jag har valt. Så, jag har liksom lyckats hålla ihop alltsammans om ni förstår vad jag menar. Och jag är ju inte på gränsen till sammanbrott utan tänker bara väldigt mycket och försöker förstå vem jag är, och vad de känslor jag berättat om kommer ifrån och vad jag vill. Jag ska följa rådet och lugna ner mig lite och låta det här gro och inte göra något förhastat.

Tack tack alla för era kommentarer (jag postar detta svar i båda trådarna) och om ni har något mer att säga om det jag just skrivit så är också det mycket uppskattat.

vavava

Äldre 26 Oct 16:21

#4

Nu blev jag alldeles till mig. Fyfan vad man känner igen sig på en viss nivå.
Nu tycker jag att ovanstående har skrivit det mesta vettiga man kan säga, men ville bara berätta att du verkligen verkar som en underbar person. Skitgrym, och jag hoppas verkligen att saker och ting ordnar sig/klarnar för dig i framtiden. Vilket jag även tror att dom kommer att göra. Om inte allt är bra i livet, så är det inte över ännu. Lycka till!

Är jag bisexuell eller beror allt på vårt misslyckade sexliv?

INNEHÅLL