Är det någon ide att vi går på parterapi

Hej
Min sambo sedan 12 år meddelade i början av året att hon inte har de rätta känslorna för mig, att det är något som saknas. Vi har under åren haft problem i vår relation och jag har inte velat prata om det utan bara tryckt undan det och kört på. Jag har varit svartsjuk på allt kul som hon vill göra på egen hand med kompisar etc. Hon har alltid bekräftat mig och jag har nog gottat mig i det, gillat att hon älskade mig. Tyvärr har jag inte gjort detsamma för henne utan varit sur och tvär emellanåt, satt mig på tvären när hon vill göra något. Jag har varit otrevlig mot många i hennes bekantskapskrets och haft svårt för hennes far. Jag har inte direkt bjudit till i sociala situationer, inte gått henne tillmötes många gånger.

Redan innan hon släppte bomben så hade jag börjat reflektera över hur dumt jag burit mig genom åren. Vi bodde tidigare på annan ort långt från familj men beslöt oss för att söka oss hemåt igen. Jag hittade inget jobb med en gång utan veckopendlade i nästan 2 år. När jag slutligen hittade ett jobb och jag flyttade hem på riktigt kände jag hur bitarna föll på plats för mig och jag började som sagt reflektera. Vi kom dock inte helt ur inköra banor/rutiner utan gnabb och missunsamhet fortsatte.

Hon har många gånger under åren försökt prata med mig men det var först nu när jag kände mig tryggare och hon ställde mig inför fullbordat faktum som polletten föll ner. Tyvärr verkar det vara för sent, hon föreslog tidigare parterapi men verkar nu mest gå med på det så att jag ska inse att relationen är slut. Det känns bittert att när jag äntligen har kommit till insikt så finns inget kvar mellan oss. Jag söker väl, genom att skriva detta, något halmstrå.

När vi nu äntligen börjat prata igen och jag erkänner "mina fel" så blir hon bara mer likgiltig mot mig. Hon säger att det är befriande men att hon inte riktigt tror att jag kommit till insikt och vill få till en förändring. Hon drar upp saker tidigt i vår relation som var fel, att hon redan då borde lämnat mig etc.

Vi har tre underbara barn tillsammans, 3,6,8 år och jag skulle göra vad som helst för att få en andra chans. Jag vill att hon ska tro mig, att jag kommer att vara den hon alltid velat att jag ska vara. Hon har ingen brådska att lämna mig men säger att hon vill inte falla tillbaka till mig bara för att hon tycker synd om mig. De signaler jag fått från hennes kompisar är att processen är igång och den är oundviklig.

Min fråga är, kan parterapi hjälpa oss? Jag vet att jag söker hopp, men om någon kan hjälpa mig att reda ut mina tankar så kanske det känns lättare.

Hälsningar Peter